Kontrollbesiktning

 
Idag har vi haft kontrollbesiktning! Om två veckor flyttar vi in! :)
 
 
 
 
 

Det vi aldrig pratar om del 2



Tidigare i vår skrev jag ett första inlägg om svårigheter att få barn, om missfall och den ständiga frågan om syskon. Det inlägget går att läsa här. Jag fortsätter på ämnet, enbart för att föra upp ämnet på ytan. Vissa tycker säkert att det är onödigt och undrar varför jag skriver om det. Jag säger, varför inte? Varför inte prata om det vi aldrig pratar om? Jag har själv varit tyst under alla år. Nu i efterhand kan jag på ett sätt ångra det.

2012 hade vi vårt första missfall, det var tidigt i vecka 6. 2013 startade vi utredning på Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska. Det var bara familj och de närmsta vännerna som visste vad vi gick igenom. Nu hade vi tack och lov inte en lång resa med IVF-processen. I februari 2014 blev vår Emanuel till på det första IVF-försöket. Jag minns fortfarande tårarna som rann nerför mina kinder när vi fick se honom via ultraljud den alldra första gången. Han var 29 mm lång och allt såg bra ut. Alla utredningar, hormoner, sprutor. Allt var värt det. Det var overkligt, men helt fantastiskt! Vi skulle bli föräldrar!


Det var först när vi blev spontant gravida kring Emanuels 1-årsdag som den stora längtan efter ett syskon började. Allt verkade vara bra. Fram tills den traumatiska dagen i januari 2016. Jag var då i graviditetsvecka 14 och på ultraljudet visade det sig att barnet dött ca två veckor tidigare. Sent på eftermiddagen, samma dag, glider det lilla lilla barnet ner i toaletten och jag börjar störtblöda. Vi åkte in till akuten. Blodflödet upphörde inte och mitt blodvärde sjönk. Det blev så illa att jag blev akut opererad mitt i natten.

Vi bestämde oss för att försöka bli gravida på egen hand, men hade IVF som back-up. I frysen på Sahlgrenska låg flera befruktade embyon, som blivit kvar efter Emanuel. Vi gjorde ett IVF-försök nu i januari 2017, men som tyvärr blev ett tidigt missfall i februari. 14 mars i år chockas vi båda två då det visar sig att vi mirakulöst blivit spontant gravida. I graviditetsvecka 7 fick vi via ultraljud se det lilla lilla hjärtat slå. Och vi blev så otroligt glada. Vi såg fram emot att bli föräldrar igen och få träffa vårt barn i november! Vi skojade lite om att vi är så bra på att göra novemberbarn. Och vi tänkte att livet kan ju inte vara mer elakt mot oss nu efter alla dessa motgångar vi mött de senaste åren. Inte kan det vara meningen att vi ska förlora detta lilla liv också? Livet kan inte vara så elakt. Så orättvist. 

Men det kunde det visst. Vi gjorde ett ultraljud 3 maj när jag var i vecka 12. Barnet var dött. Fjärde barnet vi förlorar i magen. Jag bara grät och frågade varför? VARFÖR? Varför ska vi ens bli gravida om vi bara ska förlora vårt barn gång på gång på gång? Min ENDA önskan var att inte behöva återuppleva den traumatiska händelsen från januari i fjol. Därför fick jag en planerad skrapning, istället för att börja med cytotec. Skrapningen var dock planerad till den 22 maj, vilket är nästan tre veckor efter beskedet om att barnet var dött. TRE veckor! Helt galet! Jag skulle gå runt i tre veckor med ett dött barn i magen, med vetskapen om att jag när som helst kunde börja störtblöda precis som jag gjorde i januari 2016.

Två veckor tog det. Förra veckan åkte vi in akut efter en stor blödning. Tack och lov avstannade blödningen och läget var inte akut. Läkaren på akuten försökte få en skrapning av psykologiska skäl på grund av våra upplevelser från 2016, men det beviljades inte av bakjouren. Istället lades jag in på Sahlgrenska och skulle under övervakning prova cytotec. Alternativet var att åka hem och vänta. Jag var livrädd för båda alternativen. Två stycken cytotec sattes in ungefär vid 23-tiden på kvällen och sen var det bara att vänta. Och det gick som det gick. Från 2-tiden på natten blev allt bara värre och värre. Stora blödningar och fruktansvärda smärtor och kramper. Jag är van att leva med smärta i och med min fibromyalgi, men jag har aldrig tidigare upplevt en sån otrolig smärta. Jag fick starkare Alvedon, Diklofenak och 4 morfinsprutor i mitt lår, men ingenting hjälpte. Tidigt på morgonen blev det till slut en akut operation. Just det som vi velat förhindra redan från första början upprepade sig! 

Det finns mycket att klaga på i vården. Tänk om jag fått tid för skrapning tidigare? Då hade jag inte behövt uppleva detta trauma ännu en gång. Men jag är ändå tacksam över den vård vi har i Sverige. I många andra länder skulle en kvinna i liknande situation med stor sannolikhet förblöda. 

 


6 veckor till inflytt!

 
Husbygget går framåt för varje vecka. Snart är allt klart! Bara sex veckor till vi får flytta in :) 
 
Två bilder från insidan.
 
 
 
 
 

Det vi aldrig pratar om

 
 
Bilder från slutet av oktober 2014, mindre än en vecka innan Emanuel föddes. 
 

Det är nu drygt tre år sedan vår älskade Emanuel tillverkades på ett laboratorium på Sahlgranska sjukhuset. Tack vare läkares skicklighet blev jag äntligen gravid. Detta efter utredningar, undersökningar, hormonbehandlingar, sprutor, väntan och längtan. Varje månad under några år hoppades vi. För att bli besvikna, gång på gång på gång. Mitt i allt detta har vi många gånger fått frågan "Ska ni inte skaffa barn snart?" och "Nu när din syster fått barn, ska ni inte skaffa barn också? Det är ju roligt med kusiner i samma ålder".

För det första så fullständigt avskyr jag uttrycket "skaffa barn". Barn skaffar man inte. Barn får man. Och det är ingen självklarhet att få barn. Varje litet barn är ett mirakel. En gåva. Genom åren så har jag oftast önskat att jag hade styrkan att ryta ifrån när frågan om barn kommit, men jag orkade aldrig. Inte då. Numera är jag dock mer öppen och berättar oftast hur Emanuel blev till och att vi försöker få ett syskon men har haft flera missfall. Men just den frågan: "När ska Emanuel få ett syskon?". Den frågan smärtar så enormt.

Fyra gånger har vi lyckats bli gravida. Två gånger via IVF och två gånger på naturlig väg. Ett barn. Tre missfall - två tidiga (2012 och 2017) och ett sent i vecka 14 (2016). Det är därför frågan om syskon gör så ont. Just för att vi har förlorat tre små barn i magen. Frågan river upp så många känslor, så mycket sorg. Jag ser fortfarande framför mig hur ett litet litet barn i vecka 14 glider ner i toaletten och ligger där i vatten och blod. Livlöst. Med Emanuel gjorde vi ett ultraljud i just vecka 14. Vi fick se honom göra kullerbyttor, suga på tummen och sparka runt. Det lilla barn som skulle bli Emanuels lillebror eller lillasyster fick jag istället se i toaletten och sedan spola ner i avloppet.

Det här inlägget har jag velat skriva länge, men jag har inte orkat. Egentligen hade jag velat skriva så mycket mer, men det får räcka för tillfället. Jag vet inte vad jag vill med inlägget, mer än att vi borde prata mer om det här. Om missfall. Om svårighet att få barn. Just för att en tredjedel av alla graviditeter slutar i missfall. Det är så mycket vanligare än vad vi tror! Och av 100 par så har 10 par svårt att få barn. Enbart i min umgängeskrets finns flera IVF-barn och jag känner många som haft ett eller flera missfall. Så ja. Det viktigaste jag vill förmedla är att du ska tänka till innan du ställer den där frågan om barn/syskon. För att, och nu upprepar jag mig, det är ingen självklarhet att få barn. Varje litet barn är ett mirakel. En gåva.
 
 

Utsikt över ängarna

 
 
 
Den här utsikten kommer vi njuta av varje dag! På sommaren går det kor där ute på ängen.
 
 
 
 
 

Nu byggs vårt hus!

 
Bygget av vårt hus har nu pågått under en och en halv vecka :)
 
 
 
 

 
 
 
 

Gjutning av bottenplatta

 
Idag har vår bottenplatta gjutits! Nästa vecka levereras huset!
 
 
 
 
Här blir det ett förråd med carport. 
 
 

Det går framåt!

 
 
Vi åkte till vår tomt under mellandagarna för att kolla läget. Äntligen har det hänt saker! Bygget går framåt och om två veckor levereras vårt hus! Emanuel var mest intresserad av grävskopan ;)
 
 

Nytt bygglov

 
 
 
Efter en hel massa strul och ett hus som behövde flyttas fem meter har vi sen en vecka tillbaka ett nytt bygglov i handen. I slutet av den här veckan är det tekniskt samråd och på måndag påbörjas äntligen markarbetena på tomten. Vecka 4 levereras huset och vi kan flytta in ett par dagar innan midsommar. Som vi längtar
 
 
 
 
 

Den gamla stengärdesgården

 
Mina fina pojkar sitter på den gamla stengärdesgården på vår tomt. 

Det är lite svårt att förstå att det inom en snar framtid kommer stå ett hus på tomten. Vår tomt. Drygt 2000 kvadratmeter, som nu består av träd, blommor och gräs. I framtiden ett hus och en trädgård. Den gamla gärdesgården kommer såklart att vara kvar. Bygglov fick vi beslut om i juli och nu väntar vi på att huset ska levereras och byggas upp. 
 
 

Vår plats på jorden

 

     
 
Det var över ett år sedan som det var någon aktivitet här och jag vet inte ens om det är någon som fortfarade kikar in och kollar om jag skrivit något nytt. Viljan att skriva har funnits, men jag har inte haft ork till att formulera ett inlägg. Det senaste halvåret har varit väldigt kämpigt. Svårt. Motgång på motgång har drabbat oss. Utmattning, depression, malignt melanom och ett förlorat barn i magen. Dagarna är i alla fall lite ljusare nu. Det går långsamt mot bättre tider. Vi tar en dag i taget och är tacksamma att vi har varandra och vår lille son, Emanuel, som ger oss så mycket glädje.
 
Vi har också något att se fram emot. Något att drömma om.
 
Strax före jul, mitt i allt elände och sjukdom, hittade vi vår drömtomt - på landet utanför Kärna. Vi vacklade och funderade på om det verkligen var rätt tid och om vi vågade satsa. Men jo, det kändes så rätt. Och vi kände att vi skulle ångra oss så mycket om vi inte tog chansen. För två veckor sedan sålde vi vårt radhus och i slutet av året flyttar vi in i vårt nybyggda hus. Vi har hittat vår plats på jorden.
 

Mirakel

 
Far och son
 
 
4 november 2014 föddes vår son Emanuel - Gud med oss.
 
 

Midnattssol (och Treriksröset)


När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
- Psaltaren 8:4-5 -
 

Den här bloggen har helt fallit i glömska den senaste tiden. Fråga mig inte varför, för det finns nog inga bra svar. Livet går väl helt enkelt vidare och behovet att skriva är inte lika stort som tidigare. Och egentligen, det senaste åren har bloggen mer och mer förvandlats till resblogg. Så här kommer ännu ett inlägg på det här temat.

I somras var vi i sommarstugan utanför Luleå i två och en halv vecka. Veckor som kan sammanfattas så här: strålande väder, värme, båtturer, bad, lugn, bokläsning, Falk-filmer. Under några dagar åkte Erik och jag på en tur till Sveriges allra nordligaste breddgrader. Vi sov ett par nätter i Övre Soppero och fick uppleva den fantastiska midnattssolen! Bilden ovanför är tagen en natt i början av juli, då vi åkte upp på berget Kaarevaara utanför Karesuando. Uppe på berget har man utsikt över Sverige, Finland och Norge och vyn är helt magisk.

En dag vandrade vi till Treriksröset - Sveriges nordligaste punkt. Så coolt att stå där vid röset och ha hela Sverige söderut! Och naturupplevelsen under vandringen, den kan man inte annat än fascineras av. På vägen tillbaka till Luleå åkte vi genom Tornedalen och njöt av all vacker natur. Eftersom temperaturen var över 30-gradersträcket så var ett bad i Torneälven obligatoriskt.



På vandring till Treriksröset. Vi hade rustat oss med långbyxor och långtröja eftersom vi hört att det var väldigt mycket mygg. Men myggen var som bortblåsta och det var ungefär 23 grader varmt. I efterhand kunde vi konstatera att shorts och t-shirt hade varit ett bättre klädval...



Treriksröset!

 


 
Torne älv


Sista dagarna i Sydney (och kängurukött)


 
De sista dagarna innan vi flög hem till Sverige spenderade vi i Sydney. Nu bodde vi hemma hos Karoline och Matthew, som bor i en lägenhet ca 15 minuter med pendeltåg från centrala Sydney. Under de här dagarna hann vi bland annat med att bada i Manly, åka upp i Sydney Tower Eye och promenera över Harbour Bridge. Sista kvällen grillade vi känguru! Jag själv är vegetarian sedan många år tillbaka, men övriga i sällskapet ville gärna smaka på kängurukött. Det var nog lite delade meningar om det var gott eller inte... hehe ;)

Till sist var det dags att åka hem till kylan och vintern i Sverige igen. Efter fyra veckor i Australien - detta fantastiska land! Jag saknar allt. Och jag saknar min syster och Matthew. Till jul planerar de iaf att komma på besök i Sverige, det ser vi fram emot :) Här är nu de sista bilderna från den här Australienresan, håll till godo!



Utsikt över Sydney från Sydney Tower Eye





Promenad över Harbour Bridge



Matthew och Karoline på Harbour Bridge


 

Great Ocean Road (och Melbourne)


Den som har tid vinner hjärtan
och det första hjärta som behöver vinnas är det egna

- Tomas Sjödin -


För en stund sen spelade Australien mot Spanien i VM. Mina två favoritlag, som båda två nu är utslagna. Under tiden jag tittade på matchen så tänkte jag att det var ju längesen jag uppdaterade bloggen med lite bilder från resan till Australien... Så här kommer nu ett inlägg om vår tripp längs med Great Ocean Road, en kustväg mellan Adelaide och Melbourne.

Great Ocean Road är alltså en fantastiskt vacker vägstäcka på ca 300 km, som går längs med kusten mellan orterna Warrnambool och Torquay. Vi hyrde bil i Adelaide och bodde några nätter längs med vägen till Melbourne. Det finns hur många vackra platser och utsiktspunkter som helst att titta på här. Vi valde ut några där vi stannade till vid, bland annat London Bridge, Twelwe Apostles, Great Otway National Park, Maits Rest och Erskine Falls. Bilden på den lilla koalaungen ovanför är tagen i Great Otway National Park.

I Melbourne bodde vi sedan en natt. Under en dag gick vi runt på en sightseeingtur och upptäckte staden. Vi tog kvällsflyget tillbaka till Sydney för att där spendera de sista dagarna av resan.



London Bridge

 


Twelwe Apostles



Gigantiska träd i den tempererade regnskogen i Maits Rest



Cape Otway Lighthouse
Australiens äldsta fyr som fortfarande är i bruk



Mäktiga Erskine Falls



 
Melbourne

Om

Min profilbild

Hanna

Teckenspråks- och dövblindtolk. Gift med Erik. Mamma till Emanuel. Tycker om Gud, havet, hallon, sommarsol, Narnia, Blindside, fotboll och föreningen SHEDO.

RSS 2.0