havskristall

Under helgen har vi i forumteamet pysslat med en renovering av Zebraforum. Det tog sin lilla tid att gå igenom 60 000 inlägg och 3300 trådar (uppgifter från Innie), men igår eftermiddag blev allt klart och vi kunde öppna forumet igen. Ta en titt vet ja! Men nog om det... Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mina tio första år på 2000-talet, så här kommer det - med bilder och allt ;)

2000 - Ett nytt millennium. Det nya millenniumet firas in tillsammans med vänner hemma hos Marina i Mölnlycke. Grundskolans helvetesår är äntligen historia och jag går nu första året på LM Engströms gymnasium. Jag är tillsammans med Ravi. Varje vecka pendlar jag fram och tillbaka till A/B-mottagningen på Östra. Ständiga hot om inläggningar, men jag vägrar ryckas från skolan och lyckas hålla mig på benen. Sportlovet spenderas i Vemdalen - skidläger med ungdomarna i Smyrna. Sommaren tillbringas på landet, på Gullbranna och på Bohusläns soldränkta klippor. På färjan över till Lysekil får jag en kram och en autograf av Makoolio. Och jag hinner dessutom jobba mina första dagar på Frälsis. Jag börjar andra året på gymnasiet och tvingas avsluta "fotbollskarriären" på grund av knäskador.

2001 - Resornas år. Nyår firas återigen hemma hos Marina. Under året opererar jag mina knän i två omgångar. Jag fortsätter gå till Östra, trots att jag trivs inte alls där, och börjar även gå på samtal hos skolpsykologen. Sportlovsläger i Vemdalen. I juni föds Luddekatt och jag åker till Israel med drygt 50 andra LM-elever. En helt fantastisk resa! Semester i Bohuslän, läger på Gullbranna och sommarjobb på Frälsis. En dag i september ringer Ravi mig och berättar att två flygplan kraschat in i World Trade Center. Jag tror han skämtar med mig, men han övertygar mig att sätta på TV:n och ja, det var ju sant. I oktober åker vi till Indien - jag och Ravis familj. Först gör vi en rundresa där vi bland annat besöker New Delhi, Jaipur, Agra, Taj Mahal och en stor nationalpark med massor av vilda djur och orörd natur. Sedan flyger vi till Bombay och besöker det barnhem som Ravi och hans syster är adopterade från.


2002 - Det äckliga året. Var nyår firades minns jag inte, men jag skulle tippa på att det var hemma hos Marina ;) I början av året avslutar jag all kontakt med Östra, jag har dock kvar psykologen på skolan och kontakten med min husläkare. Sportlovsläger i Vemdalen. I maj åker vi på klassresa till Prag och min mormor får besked om cancer. I början av juni tar jag studenten. Eftersom mormor är väldigt dålig och inte kan närvara på studentdagen så åker vi dagen efter studenten hem till mormor och morfar. Vi sitter i den gröna soffan i vardagsrummet och tittar på video från studentdagen. Jag har på mig min studentmössa och mina vita kläder. Strax innan vi ska åka hem sätter jag studentmössan på min mormors huvud och hon säger: Nu har jag sett dig ta studenten, så nu kan jag dö i frid. Och sedan lägger hon ett vitt pappershjärta i min hand, där hon skrivit några vackra rader - och numera ligger pappershjärtat inuti min Bibel. I juli åker vi på semester till Mallorca. En natt får vi ett sms. Mormor är död.  Begravningen är fruktansvärd. Jag kan fortfarande höra morfars röst spricka när han ska lägga sin röda ros på hennes kista: Adjö kära Maja. Efter Gullbrannalägret i augusti åker jag på evangelisationsresa till Salamanca i Spanien. Sorgen efter mormor är enorm. Under hösten jobbar jag på Frälsis. I början av december dör min morfar. Jag är hysterisk av gråt och sorg och klarar nästan inte av att åka till begravningen. Äckligare än så här kan ett år nog inte bli.

2003 - Kaosåret. Nyår firades väl hemma hos Marina precis som alla andra år... Mormor och morfar finns inte längre. Jag vill inte leva och blir ännu sämre i anorexin och självskadebeteendet. Jag fortsätter jobba på Frälsis hela vårterminen. I april åker jag och Ravi till Chamonix tillsammans med ett gäng från kyrkan och en av de första kvällarna förlovar vi oss. På sommaren åker vi tillsammans med familjen Ivarsson på en Europaresa - en vecka tillbringas i en liten hamnstad på Spaniens östkust, sedan reser vi norrut och besöker Andorra, Frankrikes västkust, Paris, Belgien och Amsterdam. I slutet av augusti börjar jag plugga på universitet, på arbetsterapeutprogrammet. Min husläkare försöker få mig tillbaka till Östra, men jag säger nej nej nej. Den 29:e oktober är det fem år sedan brandkatastrofen i Göteborg. Fackeltåget går från Gustav Adolfs torg till Backaplan och jag har Therese på höger sida och Linnea på vänster sida - och jag har väldigt svårt att förstå att fem år har passerat.

2004 - Mardrömsåret. Nyår skulle firas i Stockholm, på Passion, men jag mår så dåligt att jag inte orkar följa med och minns nu inte alls vad jag gjorde. Under vårterminen är livet helt kaosartat och mardrömslikt. En vän är nära att dö. Min morbror dör. Jag skadar mig själv dagligen, överdoserar tabletter, är fullständigt i ätstörningens våld, bryter ihop och hamnar på psykakuten ett par gånger. Min läkare försöker få in mig någonstans och det pratas om Varberg och Mora. Jag är likgiltlig och bryr mig inte ens om att det enda alternativet som till sist återstår är Östra. I juni tar Linnea studenten och vi åker längs med Avenyn i en röd Cadillac. Några dagar senare åker vi på evangelisationsresa till Slovakien. Resten av sommaren är en enda stor dimma. Jag minns panikångest, socialfobi, självskador, svält, klippor, hav och låånga promenader. I slutet av augusti följer Karolina med mig till Östra. Jag har inte varit där sedan gymnasiet och vill bara därifrån. Studierna fortsätter - de försummar jag inte. Men plugget får ett abrupt slut i mitten av november då jag överdoserar tabletter och svävar mellan liv och död - MAVA, Lillhagen, LPT. Jag tvingas avbryta studierna och blir sjukskriven. På annandag jul sitter vi fastklistrade framför TV:n. Tsunamin har svept över kusten i Khao Lak och vi vet inte vad som hänt min moster Eva och hennes fästman Mats. Efter många oroliga timmar får vi på kvällen till slut ett sms: Det är ok med oss.


2005 - Vändpunkten. Nyår firas i Smyrna, där jag hjälper till på ungdomarnas nyårsfest. De första månaderna av året innehåller enbart elände. En eftermiddag i april blir jag kallad kroniker av min behandlare på Östra och flyr fältet. Med tårarna rinnandes nerför kinderna lovar jag mig själv att aldrig mer passera de där dörrarna in till A/B-mottagningen. Jag bestämmer mig för att sluta försöka dö. Istället ska jag försöka leva. Mer om den dagen finns att läsa här. Green Day spelar i Scandinavuim den 3:e juli och jag och Karoline är självklart på plats! I augusti börjar jag gå till psykolog T och på ganska kort tid lyckas han med något som Östra inte lyckats med under åtta års tid. För första gången på många år börjar jag sakta men säkert ta de första stapplande stegen mot ett friskt liv. Jag vågar gå emot ätstörningen och håller mig fri från självskador. Jag möter motgångar och vägen är mycket mer krokig än jag någonsin kunde föreställa mig. Ravi och jag bryter vår förlovning och under hösten arbetar jag några strödagar på Frälsis (och arbetar även som tidningsbud under en period). Häxan och Lejonet har premiär och Caroline och jag njuter av en härlig stund i biosalongen.

2006 - Nystart. Nyår firas hemma hos Marcus i Rydaholm. 2:a januari flyttar jag till min första lägenhet, en andrahandslägenhet vid Wieselgrensplatsen. Jag fortsätter gå på samtal hos T, prövar mina vingar och upptäcker att det ändå inte är så farligt att leva. Jag skadar inte längre mig själv, men anorexin följer mig vart jag än går. I slutet av maj får jag besked om att jag kommit in på teckenspråkstolk på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och glädjen vet inga gränser. Sommarjobbar på Frälsis. I juli åker vi till Frankrike tillsammans med familjerna Olausson och Hoverstam. Vi bor i St Maxime och åker på äventyr till bland annat St Tropez, Monaco, Menton och Nice. Det är mitt under fotbolls-VM och det var helt fantastiskt att uppleva stämningen bland fotbollstokiga fransmän när det var dags för finalen mellan Frankrike och Italien. Senare under sommaren är det EM i friidrott här i Göteborg och invigningen på Götaplatsen fick inte missas! En kväll under EM-festen spelar Blindside på frihamnspiren och vi är givetvis där! I mitten av augusti drar skolan drar igång och jag trivs som fisken i vattnet.


2007 - Återfall. Nyår firas med vänner i Korskyrkan i Mölndal. Studierna fortsätter. Jag försöker leva så normalt som möjligt, men jag snubblar fram och tillbaka och hittar ingen väg ut till det friska livet. I slutet av maj åker vi på klassresa till Köpenhamn, där vi besöker dövskolan och teckenspråkstolkutbildningen. Under sommaren jobbar jag på Frälsis och mina lediga veckor spenderas ute i Sandvik. I juli är det Pier Pressure på frihamnspiren - en dag fylld av massa go musik! I slutet av oktober tar IFK Göteborg SM-guld. I december publiceras min diktsamling Nattskrik och havsmelodier. Under hösten dras jag mer och mer in i anorexin och jag återfaller i självdestruktiviteten - efter två och ett halvt år av skadefrihet.


2008 - 10-årsdagen. Nyår firas tillsammans med vänner i Vårgårda. Jag sätter hela tiden käppar i hjulet på mig själv. Våren är en lång lång mardröm och när jag når den punkten då mitt hjärta är på väg att ge upp inser jag att det här inte fungerar längre. Med hjälp av en god vän och senare en remiss från min läkare får jag kontakt med Olskroken, en ätstörningsmottagning för vuxna. I maj kommer Lisa till Göteborg och vi åker på klassresa till Budapest, där vi besöker dövskolan i Vác och den lokala dövföreningen. Några sommarveckor jobbar jag på Frälsis. 2:a juli är det dags för premiären av Prins Caspian och vi sitter naturligtvis bänkade i biosalongen. I juli åker jag och Karolina till London - vi ser Sagan om ringen-musikalen, kikar på alla turistgrejer, leker i telefonkiosker, promenerar i Hyde Park och går på gudstjänst i Hillsong. I slutet av augusti följer Karolina med mig till det första mötet på mottagningen, och i senare på hösten påbörjar jag behandlingen i form av samtal och sjukgymnastik. I samband med bokmässan i september anordnas den första zebraforum-träffen på Hagabion här i Göteborg. 29:e oktober är det tio år sedan brandkatastrofen. Therese följer med i fackeltåget och under minnesstunden på Backaplan håller hon min hand. Det nya minnesmärket är nu på plats och invigs i samband med minnesstunden. I november följer min kära vän Sara ch min syster Karoline med mig till City Tattoo och en ichtysfisk tatueras in på min högra skuldra.

2009 - Leva. Nyår firas hemma hos Threrese. Året rivstartar med en två veckor lång praktik på tolkcentralen i Örebro. I februari åker jag och Sara ner till Lund och årsmötet med SHEDO. Under våren brottas jag med minnen, jag är tillbaka i självskadandet och kämpar mot hjärnspöken och ätstörningsmonster. I slutet av maj åker jag på lungsäcksinflammation och missar två veckor i skolan. Sara, Johanna och jag börjar planera SHEDO:s sommarträff. Jag åker till Köpenhamn med vänner, jobbar på Frälsis, ser Disturbed och Volbeat på Metaltown, umgås med vänner, går på premiären av Harry Potter och Halvblodsprinsen och premiäräter sushi. I mitten av juli är det dags för SHEDO:s sommarträff och det blir en helg med tjöt, gemenskap, skratt och nya vänner. Terese, Camilla och Linda är på besök i Göteborg. Jag och mina systrar åker på en dagstur till Skagen och tillsammans med Jacob ser jag U2 på Ullevi. I augusti åker jag ner till Lund och träffar vänner. Under sommaren tar jag flera steg mot det friska livet, kliver över trösklar jag aldrig trodde jag skulle våga kliva över, känner att jag andas på riktigt och njuter av att leva. Jag törs säga att jag upplevde den bästa sommaren på många många år. Skolan börjar igen och jag åker på praktik till tolkcentralen Gävle i fyra veckor. Förutom tolkuppdrag av varierande art passar jag på att träffa Lisa, Malin, Therese och Stina samt ser när IFK Göteborg spöar Gefle IF på Strömvallen. Jag blir moderator på Zebraforum och i samband med bokmässan har vi en SHEDO-träff. I slutet av oktober medverkar jag på en lyrikkväll i Smyrna, där jag läser några dikter ur min bok och samtalar med Tomas Sjödin om livet och skrivandet. Under hösten faller jag tillbaka i mörkret, depressionens grepp är hårt och jag tvingas fatta beslutet att ta en paus från skolan. I mitten av november brinner min gamla grundskola ner och jag träffar Erik för första gången, och ja, man kan väl säga att det tändes ett litet ljus i mörkret. Helt klart en underbar avslutning på decenniet och det nya året har fått en drömstart. Och här tror jag bestämt att nästa inlägg får ta vid...

Först och främst vill jag önska er alla en god fortsättning på det nya året!

När jag gick i nian våren 1999 fick vi en uppgift från vår svenskalärare, vi skulle skriva om våra år i grundskolan. Av någon konstig anledning kom jag att tänka på den uppsatsen strax innan jul och tänkte: Varför inte göra samma sak nu, om mitt 2000-tal? Sen visade det sig att jag inte var ensam om de där tankarna - den ena bloggaren efter den andra har skrivit inlägg om det decennium som passerat. Och även om det inte känns lika roligt nu, så kommer jag skriva ett inlägg. Men inte nu. Mitt 2000-tal får ett eget inlägg.

Jag ber om ursäkt för att det varit lite tyst, men jag har helt enkelt haft fullt upp sedan annandag jul. Jobb, jobb, jobb. Och lite extra jobb. Mellan arbetspassen har jag ändå hunnit fika med fina Sara och träffa de underbaraste vännerna - Karolina och Caroline. Efter jobbet på nyårsafton åkte jag hem till ett par kära vänner för lite nyårsfirande. Efter en hel massa tjöt, skratt och ett parti Settlers åkte jag hemåt - jobbet väntade ju på mig på nyårsdagens morgon. Vid tolvslaget satt jag hemma i soffan, hörde fyrverkerierna spraka utanför och pratade i telefon med den person som fångat mitt hjärta och som då befann sig typ tusentals mil norrut.

Kvällen före julafton. Familjen är samlad i ett land igen - Pappa är hemma från Indienland och Linnea är äntligen tillbaka från Afrikaland (där hon hälsat på de här två söta töserna). Julgranen är klädd i glitter och röda kulor, klapparna är inslagna, julmusik strömmar ur stereons högtalare och snön ligger vit utanför fönstrena. Nu sitter jag här i köket i Sandvik och håller ett öga på risgrynsgröten som står och puttrar på spisen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta de senaste dagarna. Det räcker med ett ord: Underbart. Eller för att använda Edmunds ord i sista kapitlet i Häxan och Lejonet: Det är som i en dröm, eller i en dröm om en dröm. Jag är varm inombords och mitt hjärta ler. Dagens ord: Saknad. Och jag längtar tills vi ses igen efter nyår - jag längtar efter att få krama om honom och se in i hans snälla, varma ögon.

Nätterna är mörka och mardrömmarna är tillbaka. De där hemska svarta mardrömmarna som endast är närvarande under de perioder då depressionen slagit till med all sin kraft och styrka. Helt ärligt, jag trodde faktiskt inte att bakslaget skulle bli så stort, så ogripbart. Jag blir livrädd när jag känner krafterna sina och tron på bättre dagar bli allt svagare. Det som skrämmer mig mest är att det gick så fort, och jag undrar vad som hände? Jag ser tillbaka på sommardagarna, då var jag i högsta grad levande. Livsglädjen flödade i mina blodådror och jag gjorde flera framsteg. Jag klev över den där tröskeln som jag aldrig trodde att jag skulle våga kliva över - för första gången på många år kände jag att jag andades på riktigt.

Och så blev fallet så hårt.

Allt jag byggde upp under sommarmånaderna är som bortblåst. Och mörkret, jag vet inte vad jag ska göra med det. Det brukar lätta nu i december, men i år blir det allt mörkare och depressionen gräver sig allt djupare innanför huden. Jag andas för att jag måste. Jag lever för att jag måste - för att jag inte har några alternativ. Hur länge ska det vara så här? Hur många gånger orkar jag resa mig upp? Jag verkligen hatar att jag måste starta om på nytt. Igen.

För mig är det nästan ett rättesnöre att en barnbok
som bara kan uppskattas av barn är en dålig barnbok.
- CS Lewis -

 

Till min stora glädje har många av mina favoritböcker blivit filmatiserade. I december 2005 var jag och min vän Caroline och såg Häxan och Lejonet på bio. Det var helt fantastiskt. Underbart. Mäktigt. En av mina favoritscener är när Lucy besöker Narnia allra första gången och träffar faunen Tumnus - scenen är så söt att jag får tårar i ögonen. De senaste åren har jag varit på den ena premiären efter den andra. För några veckor sedan missade jag tyvärr premiären av New Moon, men i söndags fick jag äntligen se den tillsammans med Lisa. Snart är det år 2010, och det är ett riktigt härligt filmår! 30 juni har Eclipse premiär. 19 november är det dags för första delen av Harry Potter and the Deathly Hallows. Om exakt ett år har Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader premiär. Idag startar jag nedräkningen och i väntan på att få se filmen lyssnar jag på Toby Macs New World.

Vi sitter i bilen på väg mot Bodaborg i Sävsjö, då min mobil plötsligt piper till. Ett sms från min syster. Jag läser fyra ord: TORSLANDASKOLAN HAR BRUNNIT UPP!! Versaler och två utropstecken. Och skriker sedan till: VA?! Helt ärligt, först trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Men en halv minut senare piper telefonen igen, ett sms med fyra likadana ord. Jag sitter där i bilens baksäte och känner mig som ett frågetecken - vad händer?! Hela dagen spenderas på Bodaborg - lekstugan nummer ett - och jag ägnar väl inte en enda tanke på Torslanda (by the way, vårt lag vann). Under dagen trillar det in ytterligare ett tiotal sms och när jag kommer hem sent på kvällen klickar jag mig in på GP:s hemsida, läser texter och ser bilder på den nedbrunna skolan. Förra veckan följde jag nyheterna i GP, men jag kunde ändå inte riktigt förstå att det var sant. Det gick helt enkelt inte att ta in. I fredags bestämde jag mig för att åka dit. Och det var först då, när jag såg förödelsen med mina egna ögon, som jag kunde förstå att min gamla skola inte längre existerar.

Förlåt mig, men lite ironiskt är det ändå. Faktum är att jag under i stort sett hela grundskolan hade en dröm om att skolan skulle brinna ner, så jag slapp gå tillbaka till helvetet - den blåa helvetesbyggnaden som jag uttryckte mig i en gammal dikt. Och nu, typ tio och ett halvt år efter avslutningen i nian så händer det. På riktigt. Och som ni ser på bilden ovanför finns naturligtvis blåa bräder från hörnet kvar - det var där jag alltid satt, i hörnet av matsalen, och skulle försöka äta under övervakning av lärare M. Minnen. Alla dessa förbannade minnen.

Tre unga killar sitter nu anhållna för grov mordbrand och Torslandaskolans elever är utspridda på fyra andra skolor. Om ett par år ska en ny skola vara på plats. Även om skolan fortfarande heter Torslandaskolan så kommer det inte att vara samma skola som jag gick i. Det kommer vara en ny skola, med nya väggar och nya klassrum - en skola med korridorer där mina fötter aldrig har vandrat och toaletter där mina tårar aldrig har gråtits, en skola där jag aldrig har varit rädd och där mina ångestskrik aldrig har ekat. Jag undrar om jag i framtiden kommer kunna gå förbi den nya Torslandaskolan utan att må illa och få en stor ångestklump i magen? Utan att minnas alla hemska år? Tänk om. Vilken dröm.

Och till något helt annat.

Förra veckan läste jag i GP att Mikael Ljungbergs liv ska sättas upp på Kungliga operan i Stockholm under hösten 2010. ”Triumf och Tragedi” heter den. Jag känner mig lite skeptisk till att skildra Mikaels livsöde i operaform. Men visst, Mikael Ljungberg var en stor idrottare och om syftet är att hedra honom, då känns det lite mer ok.

Jag minns Mikael Ljungbergs finalmatch under OS 2000. Vi sitter i sal 329 på LM Engströms gymnasium, ett blandat gäng med elever från alla tre årskurser. Jag och Johanna sitter där eftersom vi har håltimma. Luften dallrar av spänning och förväntan. Helt plötsligt är matchen över och en svensk guldmedalj ska hängas kring Mikaels hals. Vilken hjälte! Det lilla klassrummet fyllds av glädjeskrik och hoppande fötter och glada omfamningar (och när jag ser det här filmklippet, som visades på idrottsgalan i SVT 2005, så kan jag inte låta bli att småskratta lite då kungen gör ett försök till att lyfta upp Mikael - jag minns så väl hur hela klassrumet ekade av skratt!). Drygt fyra år senare händer det, Mikael Ljungberg begår självmord. Det är den 17 november och jag helt ovetandes om vad som ska ske - precis som hela Sveriges befolkning. Men det är under samma iskalla novembernatt som jag själv skriver ett avskedsbrev och en gång för alla säger hejdå till världen. Skillnaden mellan Mikael och mig är att Mikael aldrig vaknar upp. Det gjorde jag, på MAVA - jag minns att det första jag såg när jag öppnade mina ögon var min fars tårfyllda ögon, det första jag hörde var alla pipande maskiner, det första jag kände var ångest över att jag levde. Och sedan tvingades jag återigen ligga i en hård säng med landstingets äckliga filtar över min kropp.

Jag fattar inte riktigt att fem år har passerat. Nu när jag tänker på det så blir jag faktiskt lite stolt över mig själv, jag har lyckats hålla mig borta från inläggningar under fem års tid! Jag har läst lite dagboksanteckningar från hösten 2004. Aj. Det gör ont att läsa. Eftersom orden jag skrev under den tiden är så fruktansvärt destruktiva så kommer jag inte att delge dem här. Men en sak är säker - det är stor skillnad på då och nu. Även om depressionen just nu har tagit sitt grepp om mig igen, så går det inte att jämföra. Jag vet att mörkret inte är evigt. Jag vet att jag med all säkerhet kommer blomma upp igen fram mot vårkanten. Därför gäller det bara att uthärda de här dagarna, våga gripa tag i de små ljuspunkterna, slå ner hjärnspökena och stå ut med ångesten. Och även om det är svårare än svårt så gör jag allt som står i min makt för att jag inte ska falla för destruktiviteten.

Det är inte läge att ens försöka glorifiera tillvaron just nu. Det är för mycket som händer, för många tankar som snurrar i min hjärna, och jag kan inte hantera det på ett konstruktivt sätt. Jag har svårt att acceptera beslutet angående skolan. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanken på att jag efter julavslutningen om fem veckor kommer vara utan sysselsättning - att jag under hela vårterminen enbart ska fokusera på mig själv, på behandlingen. Tanken på det är skrämmande och obehaglig. Jag känner mig misslyckad. Värdelös. Dålig.

Samtidigt är det antagligen det bästa sättet att lösa saker och ting på, då jag just nu sitter fastlåst i en position där jag inte mår bra av att vara. Jag känner att jag är med i gemenskapen, men ändå står jag utanför och tittar på. Jag har en viss roll - en roll som inte är jag, en roll som jag inte vill ha, en roll som jag inte har förmåga att förändra. Det finns saker i det där klassrummet som hämmar mig, som blockerar mig att utvecklas på bästa sätt. Jag måste tänka på mig själv för en gångs skull - sätta mig själv i första hand, att tänka på vad som är bäst för mig och inte bry mig om vad andra tycker och tänker.

Därför återstår bara ett alternativ - jag gör en nystart nästa höst.

Att det är den äckliga månaden november gör saker och ting inte direkt bättre. Om jag själv fick välja så skulle jag gå i ide den 31 oktober och vakna upp igen på första advent. Jag hatar november. Jag hatar november. Tack och lov har nästan halva månaden passerat och jag härdar ut genom att fly in i Stephenie Meyers fantastiska böcker.

Even though the darkest moment I never gave up
In my mind, what I'm reaching for is coming closer
My dream never faded out, I never gave it up
- Dead by April -

Åh. Gårdagens lyrikcafé var helt fantastiskt! Redan vid 18-tiden började människor droppa in genom dörrarna och en timme senare var caféet helt fullt. Jag har faktiskt aldrig sett så mycket folk under tidigare cafékvällar. När vi parkerat oss på scenen så kändes det roligt att se ut på alla som hade kommit, men hjälp vad nervös jag var innan det drog igen! Jag var först ut, pratade om livet och skrivandet, samt läste tre av mina dikter. Efter mig var det Bernt och sist Märta-Gretha. Mellan varven spelades musik. Under ett musikstycke så kom det fram en helt okänd man till mig och gav mig en stor kram, sen gick han bara. Jag satt kvar på min stol och kände mig som ett litet frågetecken. Efteråt köptes det böcker och jag signerade bok efter bok. Folk kom fram och sa mängder av fina ord, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Tänk att lilla jag kan beröra andra människor på det sättet, tänk att mina ord kan gå rakt in i deras hjärtan. Men de vackraste orden viskade Karoline till mig när jag klev ur bilen här hemma: Du har en stolt lillasyster. Då kände jag tårarna bränna innanför ögonlocken, och jag kände mig om möjligt än mer lycklig och varm inombords.

När allt var över i Smyrna och vi vandrade mot bilen, då var jag helt slut. På vägen hem åkte vi förbi minnesplatsen på Backaplan. Jag placerade den röda rosen där den ska ligga. Och jag tände det lilla ljuset. När man står där vid minnesplatsen och ser rosorna och ljusen, då är det alltid många känslor och tankar, minnen och bilder från de omtumlande dagarna i slutet av oktober 1998 som kommer upp till ytan. Vi gick även in i minneslokalen en stund, det var första gången på ett par år som jag var där inne nu. Inatt var det elva år sedan. Ljusen brinner på Backaplan - vi minns och vi saknar. Jag vet att du har det bra, men jag får väl sakna dig ändå?

Det var verkligen gött med höstlov nu - välbehövligt för en helt utmattad Hanna. Jag har inte gjort så mycket utan försökt ta det så lugnt som möjligt. Jag har träffat några vänner och haft SHEDO-träff. Nu hoppas jag att batterierna är fulladdade och att resterande veckor passerar smärtfritt. Om ett par timmar ska jag bege mig av mot centralstationen och möta upp Liv, som ska vara här i Göteborg hela helgen. Jodå, det här kommer bli en underbar avslutning på lovet!

All energi blåste bort med höstvindarna.

Jag behövde en paus. Och jag tog en välbehövlig paus. Men jag är fortfarande sådär obeskrivligt trött. Trött och frusen. Jag hoppas att jag under det stundande novemberlovet hinner ladda om batterierna, hitta tillbaka till livet och känna livslust igen. Tre dagar kvar - tre intensiva dagar med dövblindutbildning på Mullsjö folkhögskola.

Beslut har omvärderats. Trots att jag har svårt att förlika mig med tanken, så måste jag lyssna på mig själv och acceptera att det nog är den bästa lösningen på situationen. Det viktigaste av allt just nu är att mota bort alla känslor av misslyckande.

Och till sist. Ni glömmer väl inte bort lyrikkvällen nästa vecka? Rubriken för kvällen är lånad från en av mina dikter - Och kanske får jag se ett stjärnfall inatt. Välkomna till Smyrnakyrkan torsdag 29 oktober klockan 19:00!

I skrivande stund önskar jag att jag kunde klona mig själv. Den här helgen hade det passat ypperligt att framställa en sisådär fyra extra Hannor. Jag vill vara i Globen och se Green Day. Jag vill vara i Smyrna. Jag vill vara i Lund och fira Livs födelsedag. Och egentligen är det jobbhelg och jag borde jobba. Men istället ska jag ta på mig min lilla guldfärgade tolkelev-skylt och tillbringa hela helgen på skolan.

Det känns oerhört gött att vara på hemmaplan igen. Vi kom hem till Göteborg i söndags kväll efter att ha tillbringat hela helgen i huvudstaden. Det var första gången jag var i Stockholm på riktigt - jag tror nämligen inte att centralen räknas ;) Vi var på universitetet och lyssnade på föreläsningar om Tolkens tysta kunskap, vi gick en guidad tur i gamla stan, besökte nationalmuseet och träffade tolkelever från Södertörns folkhögskola.

Förra fredagen var det lokala SHEDO-träffar runt om i vårt land, så när föreläsningarna var slut lämnade jag mina klasskamrater och tog mig bort till medborgarplatsen för att möta upp stockholmsgänget. Vi fikade, skrattade, pratade om lite allt möjligt och hade en mycket trevlig stund tillsammans. När jag åkte tillbaka till vårt vandrarhem kände jag mig lycklig i hjärtat. Jag måste säga att jag var grymt stolt över mig själv som inte gick vilse i det där hemska tunnelbanesystemet - tacka vet jag spårvagnar som går ovan jord!

Förra veckan saknade jag verkligen Göteborg. När jag steg av tåget i fredags kväll, andades in göteborgsluften och hörde spårvagnarnas gnissel, då blev jag genast varm och lycklig i hjärtat. Inget snack om saken, jag hör hemma i Göteborg. Schemat under helgen var fullspäckat: bokmässa, SHEDO-träff, födelsedagsfest, gudstjänst i Smyrna och hemgruppsledarträff. Det var precis vad jag behövde för att få lite mer energi.

Hösten är här nu. Löven skiftar färg och naturen andas vackerhet. Men de kyliga vindarna tränger sig innanför jackan och jag fryser konstant. Jag är lite sådär opepp på livet just nu. Jag känner mig allmänt deppig, stressad och orolig i kroppen. Tankar maler, känslor åker bergodalbana och ångesten ligger och pyr under ytan. Och bara tanken på den årstid som väntar gör att jag ryser och vrider mig i ängslan. Ibland önskar jag mig bara bort från den här världen, till en plats där jag bara kan vara jag. Ärligt talat. Jag är trött på den här eviga kampen; sjukdom vs fri(sk)het. Kan jag inte bara få vila från alla kaostankar och hjärnspöken? Häromdagen tänkte jag på hur skönt det hade varit med en sådan där resetknapp som jag och Johanna diskuterade på ett café på Avenyn en härlig eftermiddag i mitten av augusti. Tänk vad bra det hade varit med en sådan liten knapp... bara trycka på reset, nollställa sig själv och inte behöva tänka och känna så mycket hela tiden.

Och vips så var praktiken slut. Fyra veckor har passerat och jag kan bara konstatera att tiden går alldeles för fort. I början av den här veckan kände jag mig helt malplacerad under tolkuppdragen och funderade över vad jag egentligen höll på med. Men igår och idag har jag hittat rätt känsla igen, det känns gott. Helt klart en skön avslutning. Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Mia och M kommer och möter upp mig på stationen. Fika och tjöt, underbart! Och sedan ska jag lyckas hitta till vandrarhemmet och möta upp mina klasskamrater. Det ska bli trevligt att träffa klassen igen, jag är ju nyfiken på att få höra hur alla har haft det! På söndag eftermiddag åker vi äntligen hem till Göteborg. Nejdå, jag längtar inte alls... ;)

Första halvlek är nu avklarad. Två veckor har passerat och jag vet inte riktigt vart tiden har tagit vägen. Jag har det bra här. Gävle är en fin stad och min lilla lägenhet är mysig. Jag får uppleva nya saker varje dag och jag har tolkat sådant som jag aldrig trodde att jag skulle få tolka. Vissa uppdrag har jag förvånats över min egen förmåga - att jag faktiskt kan något. Andra uppdrag har gått helt åt skogen. Jag har pendlat mellan att känna mig så där helt galet nöjd till att känna mig helt galet misslyckad. Men efter ett sämre uppdrag så är det bara att bita ihop och komma igen till nästa. Nu går vi in i andra halvlek, och jag hoppas på två spännande och givande veckor.

Jag har ju hunnit med en hel del annat också, man kan ju inte sitta inne på tolkcentralen eller vara ute på uppdrag hela tiden. Här i Gävle bor flera fina vänner som man ju bara måste passa på att träffa så mycket som möjligt. Jag har fikat och tjötat med Malin och Therese. Jag och Lisa har vandrat omkring på kullerstensgatorna i gamla Gävle och sett alla små söta gamla hus. Och så har jag och Lisa varit på fotboll på Strömvallen - IFK Göteborg spöade Gefle IF med 3-0. Jag var lycklig. Lisa lite butter.

Jag har dessutom varit tokförkyld, läst ut "Om jag kunde drömma", köpt en ny jacka och en ny sjal, varit på gudstjänst i korskyrkan, promenerat i den underbara Boulognerskogen, njutit av solens värmande strålar och försökt förstå att hösten är på ingång. Jag måste dock erkänna att jag saknar Göteborg tokmycket - jag behöver Göteborg och mina underbara vänner. Men på fredag åker jag hem och stannar hela helgen. Det är dags för bokmässa, SHEDO-träff, födelsedagsfest och lite annat smått och gott.

Made a wish upon a falling star
Ran so fast you don't know where you are
Wake up friend, it's just one life
It's not too late, your ride is far from over
- Disciple -

 

 

Jag önskar att jag kunde hitta balansen och vara mer stabil. Men jag är lång ifrån stabil. Jag kan ha hyffsat bra dagar, skratta på riktigt och le ett äkta leende. Men så kommer det dagar då någon plötsligt sliter bort mattan under mina fötter och jag faller hårt mot marken. Och de dagar jag faller, då faller jag djupt. Då existerar bara ångest, längtan efter destruktivitet och död - en önskan om att få ta time out från livet, mig själv, hjärnspöken och anoreximonster. Jag trillade ner i det destruktiva diket häromdagen. Ett snedsteg, ett återfall. Men jag reser mig igen och går vidare.

 

Och jag som inbillade mig att den här lördagen skulle bli min första lediga dag på flera veckor. Haha, vilket skämt! Tvätta, packa, åka in till stan och köpa boken "Om jag kunde drömma", städa, fixa, packa lite mer, laga mina byxor som inte gick att laga... Nu sitter jag här, pustar ut och inväntar kvällens fotbollsmatch. Imorgon drar jag norrut och på måndag har jag min första praktikdag på tolkcentralen i Gävle. Behöver jag egentligen tala om att jag har miljontals fjärilar i magen? Det ska bli spännande att komma ut på praktik, och jag vill så gärna tro att de här fyra veckorna ska göra mig gott. Men oron gnager och jag undrar om jag verkligen kommer klara det här? På svenskalektionen i onsdags fick vi i uppgift att skriva ett brev till oss själva, med tankar och funderingar inför praktiken. Jag skrev ungefär så här: Antingen blir det här fyra bra veckor eller så går allt åt skogen. Något mellanting finns inte i min tankevärld. Och det som skrämmer mig mest är tanken på att misslyckas, att stå där som ett fån och inte klara av någonting. Jag tvivlar på mig själv och jag vet att jag måste våga tro på mig själv mer. Och nu ska jag verkligen göra allt som står i min makt för att det ska bli så bra som möjligt.