Eclipse (och jag hatar november)
Det omöjliga är ofta det obeprövade
- Daniel Swärd -
- Daniel Swärd -
Det är inte läge att ens försöka glorifiera tillvaron just nu. Det är för mycket som händer, för många tankar som snurrar i min hjärna, och jag kan inte hantera det på ett konstruktivt sätt. Jag har svårt att acceptera beslutet angående skolan. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanken på att jag efter julavslutningen om fem veckor kommer vara utan sysselsättning - att jag under hela vårterminen enbart ska fokusera på mig själv, på behandlingen. Tanken på det är skrämmande och obehaglig. Jag känner mig misslyckad. Värdelös. Dålig.
Samtidigt är det antagligen det bästa sättet att lösa saker och ting på, då jag just nu sitter fastlåst i en position där jag inte mår bra av att vara. Jag känner att jag är med i gemenskapen, men ändå står jag utanför och tittar på. Jag har en viss roll - en roll som inte är jag, en roll som jag inte vill ha, en roll som jag inte har förmåga att förändra. Det finns saker i det där klassrummet som hämmar mig, som blockerar mig att utvecklas på bästa sätt. Jag måste tänka på mig själv för en gångs skull - sätta mig själv i första hand, att tänka på vad som är bäst för mig och inte bry mig om vad andra tycker och tänker.
Därför återstår bara ett alternativ - jag gör en nystart nästa höst.
Att det är den äckliga månaden november gör saker och ting inte direkt bättre. Om jag själv fick välja så skulle jag gå i ide den 31 oktober och vakna upp igen på första advent. Jag hatar november. Jag hatar november. Tack och lov har nästan halva månaden passerat och jag härdar ut genom att fly in i Stephenie Meyers fantastiska böcker.
Tänk om jag hade haft en biljett till premiären...
Ljusen brinner (och kanske får jag se ett stjärnfall i natt)
Even though the darkest moment I never gave up
In my mind, what I'm reaching for is coming closer
My dream never faded out, I never gave it up
- Dead by April -
Åh. Gårdagens lyrikcafé var helt fantastiskt! Redan vid 18-tiden började människor droppa in genom dörrarna och en timme senare var caféet helt fullt. Jag har faktiskt aldrig sett så mycket folk under tidigare cafékvällar. När vi parkerat oss på scenen så kändes det roligt att se ut på alla som hade kommit, men hjälp vad nervös jag var innan det drog igen! Jag var först ut, pratade om livet och skrivandet, samt läste tre av mina dikter. Efter mig var det Bernt och sist Märta-Gretha. Mellan varven spelades musik. Under ett musikstycke så kom det fram en helt okänd man till mig och gav mig en stor kram, sen gick han bara. Jag satt kvar på min stol och kände mig som ett litet frågetecken. Efteråt köptes det böcker och jag signerade bok efter bok. Folk kom fram och sa mängder av fina ord, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Tänk att lilla jag kan beröra andra människor på det sättet, tänk att mina ord kan gå rakt in i deras hjärtan. Men de vackraste orden viskade Karoline till mig när jag klev ur bilen här hemma: Du har en stolt lillasyster. Då kände jag tårarna bränna innanför ögonlocken, och jag kände mig om möjligt än mer lycklig och varm inombords.
När allt var över i Smyrna och vi vandrade mot bilen, då var jag helt slut. På vägen hem åkte vi förbi minnesplatsen på Backaplan. Jag placerade den röda rosen där den ska ligga. Och jag tände det lilla ljuset. När man står där vid minnesplatsen och ser rosorna och ljusen, då är det alltid många känslor och tankar, minnen och bilder från de omtumlande dagarna i slutet av oktober 1998 som kommer upp till ytan. Vi gick även in i minneslokalen en stund, det var första gången på ett par år som jag var där inne nu. Inatt var det elva år sedan. Ljusen brinner på Backaplan - vi minns och vi saknar. Jag vet att du har det bra, men jag får väl sakna dig ändå?
Det var verkligen gött med höstlov nu - välbehövligt för en helt utmattad Hanna. Jag har inte gjort så mycket utan försökt ta det så lugnt som möjligt. Jag har träffat några vänner och haft SHEDO-träff. Nu hoppas jag att batterierna är fulladdade och att resterande veckor passerar smärtfritt. Om ett par timmar ska jag bege mig av mot centralstationen och möta upp Liv, som ska vara här i Göteborg hela helgen. Jodå, det här kommer bli en underbar avslutning på lovet!
Höstvindar (och omprövade beslut)
Att förlora ett slag är inte att lida nederlag
En sann krigare vet att för vart slag han förlorar
gör han framsteg i konsten att svinga svärdet
och är bättre rustad till nästa gång
han tar upp kampen
- Paulo Coelho -
En sann krigare vet att för vart slag han förlorar
gör han framsteg i konsten att svinga svärdet
och är bättre rustad till nästa gång
han tar upp kampen
- Paulo Coelho -
All energi blåste bort med höstvindarna.
Jag behövde en paus. Och jag tog en välbehövlig paus. Men jag är fortfarande sådär obeskrivligt trött. Trött och frusen. Jag hoppas att jag under det stundande novemberlovet hinner ladda om batterierna, hitta tillbaka till livet och känna livslust igen. Tre dagar kvar - tre intensiva dagar med dövblindutbildning på Mullsjö folkhögskola.
Beslut har omvärderats. Trots att jag har svårt att förlika mig med tanken, så måste jag lyssna på mig själv och acceptera att det nog är den bästa lösningen på situationen. Det viktigaste av allt just nu är att mota bort alla känslor av misslyckande.
Och till sist. Ni glömmer väl inte bort lyrikkvällen nästa vecka? Rubriken för kvällen är lånad från en av mina dikter - Och kanske får jag se ett stjärnfall inatt. Välkomna till Smyrnakyrkan torsdag 29 oktober klockan 19:00!
Hemmaplan (och om ätstörningar i Karlavagnen)
Well I, I just want to see the light
And I, I don't want to lose my sight
Well I, I just want to see the light
And I need to know what's worth the fight
- Green Day -
Green Day i Scandinavium, juli 2005.
And I, I don't want to lose my sight
Well I, I just want to see the light
And I need to know what's worth the fight
- Green Day -
Green Day i Scandinavium, juli 2005.
I skrivande stund önskar jag att jag kunde klona mig själv. Den här helgen hade det passat ypperligt att framställa en sisådär fyra extra Hannor. Jag vill vara i Globen och se Green Day. Jag vill vara i Smyrna. Jag vill vara i Lund och fira Livs födelsedag. Och egentligen är det jobbhelg och jag borde jobba. Men istället ska jag ta på mig min lilla guldfärgade tolkelev-skylt och tillbringa hela helgen på skolan.
Det känns oerhört gött att vara på hemmaplan igen. Vi kom hem till Göteborg i söndags kväll efter att ha tillbringat hela helgen i huvudstaden. Det var första gången jag var i Stockholm på riktigt - jag tror nämligen inte att centralen räknas ;) Vi var på universitetet och lyssnade på föreläsningar om Tolkens tysta kunskap, vi gick en guidad tur i gamla stan, besökte nationalmuseet och träffade tolkelever från Södertörns folkhögskola.
Förra fredagen var det lokala SHEDO-träffar runt om i vårt land, så när föreläsningarna var slut lämnade jag mina klasskamrater och tog mig bort till medborgarplatsen för att möta upp stockholmsgänget. Vi fikade, skrattade, pratade om lite allt möjligt och hade en mycket trevlig stund tillsammans. När jag åkte tillbaka till vårt vandrarhem kände jag mig lycklig i hjärtat. Jag måste säga att jag var grymt stolt över mig själv som inte gick vilse i det där hemska tunnelbanesystemet - tacka vet jag spårvagnar som går ovan jord!
Andra halvlek (och mellanlandning i huvudstaden)
De sjöng en sång i dalen i landet där vi dör
De hoppades i mörkret, de såg ett ljus framför
De trodde på en morgon som säkert skulle gry
De väntade på dagen då skapelsen blir ny
De hoppades i mörkret, de såg ett ljus framför
De trodde på en morgon som säkert skulle gry
De väntade på dagen då skapelsen blir ny
- Ett folk på väg -
Förra veckan saknade jag verkligen Göteborg. När jag steg av tåget i fredags kväll, andades in göteborgsluften och hörde spårvagnarnas gnissel, då blev jag genast varm och lycklig i hjärtat. Inget snack om saken, jag hör hemma i Göteborg. Schemat under helgen var fullspäckat: bokmässa, SHEDO-träff, födelsedagsfest, gudstjänst i Smyrna och hemgruppsledarträff. Det var precis vad jag behövde för att få lite mer energi.
Hösten är här nu. Löven skiftar färg och naturen andas vackerhet. Men de kyliga vindarna tränger sig innanför jackan och jag fryser konstant. Jag är lite sådär opepp på livet just nu. Jag känner mig allmänt deppig, stressad och orolig i kroppen. Tankar maler, känslor åker bergodalbana och ångesten ligger och pyr under ytan. Och bara tanken på den årstid som väntar gör att jag ryser och vrider mig i ängslan. Ibland önskar jag mig bara bort från den här världen, till en plats där jag bara kan vara jag. Ärligt talat. Jag är trött på den här eviga kampen; sjukdom vs fri(sk)het. Kan jag inte bara få vila från alla kaostankar och hjärnspöken? Häromdagen tänkte jag på hur skönt det hade varit med en sådan där resetknapp som jag och Johanna diskuterade på ett café på Avenyn en härlig eftermiddag i mitten av augusti. Tänk vad bra det hade varit med en sådan liten knapp... bara trycka på reset, nollställa sig själv och inte behöva tänka och känna så mycket hela tiden.
Och vips så var praktiken slut. Fyra veckor har passerat och jag kan bara konstatera att tiden går alldeles för fort. I början av den här veckan kände jag mig helt malplacerad under tolkuppdragen och funderade över vad jag egentligen höll på med. Men igår och idag har jag hittat rätt känsla igen, det känns gott. Helt klart en skön avslutning. Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Mia och M kommer och möter upp mig på stationen. Fika och tjöt, underbart! Och sedan ska jag lyckas hitta till vandrarhemmet och möta upp mina klasskamrater. Det ska bli trevligt att träffa klassen igen, jag är ju nyfiken på att få höra hur alla har haft det! På söndag eftermiddag åker vi äntligen hem till Göteborg. Nejdå, jag längtar inte alls... ;)
Och ni måste läsa det här: "Vi ska förändra attityden till alla som är psykiskt sjuka"
Stora applåder!
Stora applåder!
Första halvlek (och hösten är på ingång)
Even though I can't see the fingerprints are everywhere
- Disciple -
- Disciple -
Första halvlek är nu avklarad. Två veckor har passerat och jag vet inte riktigt vart tiden har tagit vägen. Jag har det bra här. Gävle är en fin stad och min lilla lägenhet är mysig. Jag får uppleva nya saker varje dag och jag har tolkat sådant som jag aldrig trodde att jag skulle få tolka. Vissa uppdrag har jag förvånats över min egen förmåga - att jag faktiskt kan något. Andra uppdrag har gått helt åt skogen. Jag har pendlat mellan att känna mig så där helt galet nöjd till att känna mig helt galet misslyckad. Men efter ett sämre uppdrag så är det bara att bita ihop och komma igen till nästa. Nu går vi in i andra halvlek, och jag hoppas på två spännande och givande veckor.
Jag har ju hunnit med en hel del annat också, man kan ju inte sitta inne på tolkcentralen eller vara ute på uppdrag hela tiden. Här i Gävle bor flera fina vänner som man ju bara måste passa på att träffa så mycket som möjligt. Jag har fikat och tjötat med Malin och Therese. Jag och Lisa har vandrat omkring på kullerstensgatorna i gamla Gävle och sett alla små söta gamla hus. Och så har jag och Lisa varit på fotboll på Strömvallen - IFK Göteborg spöade Gefle IF med 3-0. Jag var lycklig. Lisa lite butter.
Jag har dessutom varit tokförkyld, läst ut "Om jag kunde drömma", köpt en ny jacka och en ny sjal, varit på gudstjänst i korskyrkan, promenerat i den underbara Boulognerskogen, njutit av solens värmande strålar och försökt förstå att hösten är på ingång. Jag måste dock erkänna att jag saknar Göteborg tokmycket - jag behöver Göteborg och mina underbara vänner. Men på fredag åker jag hem och stannar hela helgen. Det är dags för bokmässa, SHEDO-träff, födelsedagsfest och lite annat smått och gott.
Miljontals fjärilar (och det destruktiva diket)
Made a wish upon a falling star
Ran so fast you don't know where you are
Wake up friend, it's just one life
It's not too late, your ride is far from over
- Disciple -
För ett par veckor sedan blev det bestämt att vi skulle sätta upp teatern igen - teaterprojektet som jag missade på grund av den där eländiga lungsäcksinflammationen som drabbade mig strax innan sommarlovet. På förställningen innan sommaren var min enda roll att sitta i ett hörn och läsa en dikt i en mikrofon. Men nu blev två roller mina och i tisdags hade vi två föreställningar för de nya eleverna på skolan. Även om min insats inte var världsbäst, så var det härligt att få vara med - på riktigt! Ärligt talat, jag bryr mig inte om andra tycker att jag är värdelös. Huvudsaken är att jag har roligt, och det hade jag.
Jag önskar att jag kunde hitta balansen och vara mer stabil. Men jag är lång ifrån stabil. Jag kan ha hyffsat bra dagar, skratta på riktigt och le ett äkta leende. Men så kommer det dagar då någon plötsligt sliter bort mattan under mina fötter och jag faller hårt mot marken. Och de dagar jag faller, då faller jag djupt. Då existerar bara ångest, längtan efter destruktivitet och död - en önskan om att få ta time out från livet, mig själv, hjärnspöken och anoreximonster. Jag trillade ner i det destruktiva diket häromdagen. Ett snedsteg, ett återfall. Men jag reser mig igen och går vidare.
Och jag som inbillade mig att den här lördagen skulle bli min första lediga dag på flera veckor. Haha, vilket skämt! Tvätta, packa, åka in till stan och köpa boken "Om jag kunde drömma", städa, fixa, packa lite mer, laga mina byxor som inte gick att laga... Nu sitter jag här, pustar ut och inväntar kvällens fotbollsmatch. Imorgon drar jag norrut och på måndag har jag min första praktikdag på tolkcentralen i Gävle. Behöver jag egentligen tala om att jag har miljontals fjärilar i magen? Det ska bli spännande att komma ut på praktik, och jag vill så gärna tro att de här fyra veckorna ska göra mig gott. Men oron gnager och jag undrar om jag verkligen kommer klara det här? På svenskalektionen i onsdags fick vi i uppgift att skriva ett brev till oss själva, med tankar och funderingar inför praktiken. Jag skrev ungefär så här: Antingen blir det här fyra bra veckor eller så går allt åt skogen. Något mellanting finns inte i min tankevärld. Och det som skrämmer mig mest är tanken på att misslyckas, att stå där som ett fån och inte klara av någonting. Jag tvivlar på mig själv och jag vet att jag måste våga tro på mig själv mer. Och nu ska jag verkligen göra allt som står i min makt för att det ska bli så bra som möjligt.
Det är nog ganska precis ett halvår sedan som jag registrerade mig, men det är först nu jag kommit igång. Jag pratar om twitter. Eftersom jag med all säkerhet kommer ha fullt upp de kommande veckorna, så är det inte säkert att jag hinner skriva något längre inlägg här på bloggen. Men om ni ändå vill följa mig så finns jag alltså här.
Vägskäl (och ljusglimtar)
Glädjen kommer till dig när du inte söker den,
när du är upptagen av vardagliga göromål.
Glädjen kan, liksom solljuset,
slinka in genom den smalaste springa.
- Anne Swärd -
när du är upptagen av vardagliga göromål.
Glädjen kan, liksom solljuset,
slinka in genom den smalaste springa.
- Anne Swärd -
Jag vaknar på morgonen och tänker: Åh nej. En ny dag. Igen.
Helst av allt vill jag ligga kvar i sängen med täcket över huvudet. Men eftersom jag vet att inget blir bättre av att gräva ner sig under lakanen, så har jag tvingat mig själv att gå upp och genomföra dagens sysslor. Jag är bara så låg och jag vet inte riktigt varför. Oron kryper och ångesten river i hela kroppen. Tack och lov så har jag haft saker att se fram emot, sådana där ljusglimtar som gör livet lite lättare att uthärda. Som att besöka Maritiman med Sara och Johanna. Cellgruppssamling. Repetitioner inför tisdagens teaterföreställningar. Och ännu en dejt med Johanna.
Just nu slits jag mellan det friska och det sjuka. Jag står vid ett vägskäl, där ena vägen leder till anorexin och den andra mot friskheten. Varje dag måste jag välja - sjukdom eller liv - och jag vill gå åt båda hållen samtidigt. Jag önskar ibland att det fanns en genväg, att jag kunde vakna en morgon bara vara fri(sk). Vägen mot friskheten är på tok för lång och skrämmande. Och obehaglig. Det är krokigt, snårigt och jag snubblar på trädrötter och lägger fällben på mig själv. Jag har insett att jag under hela sommaren har jag försökt fly från ätstörningen. När jag inte är hemma kan jag hålla ätstörningen någorlunda i schack. Jag kan tillåta mig själv att släppa lite på kontrollen och tvånget, och jag vågar utmana mig själv och ätstörningen mer. Men när jag kommer innanför mina fyra väggar får den ny kraft igen. Jag tillåter den att styra över mig, och jag blir likt en lydig och knäböjande slav. Hur kan jag tillåta det här? Vad ska jag göra? Jag kan ju inte fly hela livet. Men ändå är det just det jag gör. Hemma hos mig måste de där förbannade tomaterna skivas på ett visst sätt, i exakta bitar. Det ska vara ett visst antal majskorn i salladen och allt ska läggas upp på ett bestämt sätt på tallriken. Väga och mäta, räkna och planera. Kontrollera och kontrollera ännu en gång. Varför kan jag inte bara släppa kontrollen?! Jag blir så less, så trött, så förbannad.
Och det är faktiskt inte speciellt skönt att vakna i en imovanedimma kvart över ett på natten och upptäcka att man råkat somna på spikmattan...
Glädjande telefonsamtal (och den gamla kökssoffan)
Det som ligger bakom oss är förbi.
Det vi har att invänta är det som ska komma.
Det vi vet är stunden som är.
- Kerstin Hesslefors Persson -
Det vi har att invänta är det som ska komma.
Det vi vet är stunden som är.
- Kerstin Hesslefors Persson -
Jag stiger in i min lägenhet och möts av en doft som påminner mig om träslöjdssalen i grundskolan - doften av linolja. Och jag sitter på doftkällan just nu, vår gamla kökssoffan. Kökssoffan, som stått nere i garaget ända sedan flytten ut till Sandvik, står nu här hemma hos mig. Den är slipad och oljad, och jag är ganska nöjd över min arbetsinsats. Jag ville inte att den skulle se ny ut, därför har jag låtit några gamla ärr vara kvar - minnen från barndomen. Kökssoffan har följt med under alla år och det fullständigt kryllar av minnen i det gamla träet. På kökssoffan har jag sovit, lekt med lego, läst läxor och vägrat äta. På kökssoffan har jag skrattat, gråtit, kramats och skakat i ångest. Kökssoffan har fått ta emot diverse slag och sparkar, och den har dessutom blivit utsatt för både kniveggar och kattklor. Men det starkaste minnet jag har är från när vi bodde på Svängrumsgatan ute i Frölunda. Det hände lite då och då, att min pappa lyfte av locket från kökssoffan och satte det mot min och Linneas våningssäng. Tänk vilken dröm - vår alldeles egna rutschkana!
Den första veckan i skolan har faktiskt varit ganska bra. Det har känts bra i magen, jag trivs i klassen och jag tror att jag gjorde rätt som beslutade mig för att fortsätta. Men så är det där tvivlet som gnager. Orkar jag? Klarar jag det här? Jag stressar upp mig och oroar mig. Kanske helt i onödan. För egentligen har jag ju inget att förlora. Vi tar det stegvis. Och skulle det nu visa sig att det inte fungerar fram mot novemberlovet, så får jag helt enkelt acceptera det. Jag är bara så rädd att jag ska dimpa rakt ner i en sådan djup svacka som jag gjorde i våras - det klarar jag inte igen, det gör jag bara inte.
I tisdags kväll fick jag ett mycket glädjande telefonsamtal från Tomas Sjödin. Han ringde angående min medverkan på en författarkväll i Smyrnas café i höst. Det blir en lyrikkväll där jag kommer läsa ur min bok och samtala kring skrivandet. Så jag tycker att ni ska boka in torsdag 29:e oktober redan nu!
Och nästa vecka kommer jag bidra med ett inlägg på SHEDO-bloggen. Så håll era ögon öppna!
Beslutsångest (och en intensiv vecka)
This is the world we live in
And these are the hands we're given
Use them and let's start trying
To make it a place worth living in
- Disturbed -
And these are the hands we're given
Use them and let's start trying
To make it a place worth living in
- Disturbed -
Den sista veckan av sommarlovet har varit intensiv, men ack så underbar! Jag har tagit vara på tiden och bara gjort saker jag tycker om och vill göra. Och ja, jag har försökt njuta så mycket som möjligt. Jag startade veckan med ett välbehövligt besök på mottagningen och en skön promenad med Anki. Sedan har allt rullat på, och jag har verkligen flängt fram och tillbaka och hit och dit. Jag har träffat Emelie, Johanna, Caroline, Jenny, Marcus, Therese, Sara och Linnea - samt en hel drös människor i kyrkan tidigare idag. Det har blivit ett och annat cafébesök, en shoppingtur, några djupa samtal, många härliga skratt, flera insikter, underbar vänskap och en mysig filmkväll. Och så har det dessutom varit kulturkalas, signspotting och gospelkväll med Göteborg gospel, Björn Hedström och Nanne Grönvall.
Trots att jag under hela sommaren har grubblat, funderat och vägt för- och nackdelar, så har jag fortfarande enorm beslutsångest. Jag har stått inför valet om jag ska ta ett sabbatsår eller om jag inte ska göra det. Den stora frågan är: är det rätt att påbörja det fjärde och sista året på utbildningen nu i höst eller ska jag vänta till nästa höst? Vad som är rätt att göra vet jag inte, det är därför det är så himla svårt att ta ett slutgiltigt beslut. Jag vill ju känna att det beslut jag tar är 100% rätt, annars kommer jag i slutändan bara ångra mig och bli enormt besviken på mig själv - och med all säkerhet känna mig som en misslyckad idiot.
Jag har frågat mig själv om jag har det som krävs just nu. Kommer jag orka ta mig igenom det här året i nuvarande skick? Eller är det bättre att vänta ett år, då jag förhoppningsvis hunnit bli mer stabil? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Sista året på utbildningen kommer bli tufft. Det tvivlar jag inte ett dugg på. Jag är rädd att jag inte ska klara det, att jag inte ska orka med studierna parallellt med kampen mot ätstörningen. Och sedan frågar jag mig om jag kommer orka leva upp till alla de krav som ställs på mig? Eller kommer kraven att stjälpa mig? Är det värt att ge det en chans, nu? Jag vet inte om jag är redo. Efter mycket om och men, och efter att ha konsulterat personer som jag litar på, så har jag nu till slut lyckats fatta ett beslut. Även om tvivlen gnager och beslutsångesten river, så hoppas jag av hela mitt hjärta att det är rätt beslut... jag fortsätter nu och så får vi se vad som händer och sker. Under sommaren har jag försökt dirigera om mina tankar, skapa nya tankemönster och bygga upp mitt försvar. Om jag lyckats återstår att se. Det är nu prövningen kommer. Och om det inte fungerar så kan jag alltid hoppa av och börja om på nytt nästa höst.
Trots att jag under hela sommaren har grubblat, funderat och vägt för- och nackdelar, så har jag fortfarande enorm beslutsångest. Jag har stått inför valet om jag ska ta ett sabbatsår eller om jag inte ska göra det. Den stora frågan är: är det rätt att påbörja det fjärde och sista året på utbildningen nu i höst eller ska jag vänta till nästa höst? Vad som är rätt att göra vet jag inte, det är därför det är så himla svårt att ta ett slutgiltigt beslut. Jag vill ju känna att det beslut jag tar är 100% rätt, annars kommer jag i slutändan bara ångra mig och bli enormt besviken på mig själv - och med all säkerhet känna mig som en misslyckad idiot.
Jag har frågat mig själv om jag har det som krävs just nu. Kommer jag orka ta mig igenom det här året i nuvarande skick? Eller är det bättre att vänta ett år, då jag förhoppningsvis hunnit bli mer stabil? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Sista året på utbildningen kommer bli tufft. Det tvivlar jag inte ett dugg på. Jag är rädd att jag inte ska klara det, att jag inte ska orka med studierna parallellt med kampen mot ätstörningen. Och sedan frågar jag mig om jag kommer orka leva upp till alla de krav som ställs på mig? Eller kommer kraven att stjälpa mig? Är det värt att ge det en chans, nu? Jag vet inte om jag är redo. Efter mycket om och men, och efter att ha konsulterat personer som jag litar på, så har jag nu till slut lyckats fatta ett beslut. Även om tvivlen gnager och beslutsångesten river, så hoppas jag av hela mitt hjärta att det är rätt beslut... jag fortsätter nu och så får vi se vad som händer och sker. Under sommaren har jag försökt dirigera om mina tankar, skapa nya tankemönster och bygga upp mitt försvar. Om jag lyckats återstår att se. Det är nu prövningen kommer. Och om det inte fungerar så kan jag alltid hoppa av och börja om på nytt nästa höst.
En helg i Lund (och U2 var magnificent)
I lördags morse satte jag mig på tåget ner till Lund. Sandra mötte mig på stationen, och efter att vi lämnat min väska hemma hos henne stack vi iväg och badade. Senare på eftermiddagen gick vi in till stan. Sandra skulle förbereda inför kvällens teaterföreställning och då strosade jag runt lite på egen hand. Klockan 19 var det dags för teater, och ja, pjäsen var bra! Efter lite mingel och ett stopp på ett falafelställe, så vandrade vi hemåt och tittade på Dirty Dancing - så nu har jag äntligen sett den filmen ;)
Igår förmiddag mötte vi upp Liv och lilla Ylva i stadsparken. Picknick med frukt, hembakat bröd och hemgjord avokadoröra. När Ylva började ta av sig sina kläder och ville bada i en fontän gick vi hem till Liv, där vi satt och tjötade i trädgården medan Ylva plaskade i tvättbaljan. Sedan dök även Innie upp, i sällskap med sambo och hund. Innan jag åkte hem så vandrade vi runt lite och hann även ett besök på Espresso House. Efter några hejdåkramar steg jag på bussen och jag tror att jag log hela vägen hem till Göteborg (jag kan säga att det var liite segt att först åka buss till Laholm och därefter byta till tåg…) Jag har haft en härlig helg! Tack alla fina människor för att ni finns!
Och vet ni vad? När jag satt på tåget igår så slog det mig att det var första gången på flera år som jag badat på en allmän badplats med massa människor som jag inte känner. Jag har bara vågat bada på ångbåtsbryggan ute i Sandvik tillsammans med mina systrar och några få nära vänner. Det där med att bada med andra är lite ångestladdat, och bara tanken på att andra människor ska se min fula feta äckliga kropp ger mig rysningar. Men även om jag tycker det är obehagligt så gick det ju faktiskt bra i lördags!
Och jag tror faktiskt att jag är på rätt väg. Just nu känns det som att inget kan stoppa mig!
Skagenröra (och Blindside släpper nytt album)
Skagen är väldigt mysigt. När vi strosar runt och kikar in i diverse olika butiker så börjar det droppa lite från himlen. Då ville Karoline ha glass, så vi slank in på ett glasscafé. Mjukglass med chokladtopping till mina systrar, en kula kokossorbet till mig. Det var mums. Innan dagen var slut hann vi även med en tur till den tilsandede kirke, några kilometer söder om Skagen. Halv nio rullade vi på färjan i Fredrikshamn och två timmar senare ankrade vi Göteborgs hamn. Summa summarum... trots en smått värkande högerfot, ömmande blåmärken på höger lår och ett ryggskott, så hade jag en otroligt mysig dag tillsammans med mina älskade systrar.
Och fler äventyr är på gång. U2 tillsammans med Jacob. Klassfest hemma hos Lotta. Ice Age 3 med Sara och Therese. Och nästa helg åker jag söderut, med slutdestination Lund.
Regnbågens alla färger (och en viktig tröskel)
Livet är som en jättelik målarduk,
fyll den med så mycket färg du kan
- Danny Kaye -
fyll den med så mycket färg du kan
- Danny Kaye -
Jag försöker så gott det går att fylla livet med regnbågens alla färger, livets alla färger. Jag säger inte att livet går som på räls. Varje dag är en kamp mot hjärnspöken och ätstörningsmonster. Men jag tror att jag har kommit även en tröskel. En mycket viktig tröskel. Jag vågar mer. Jag utmanar mer. Jag lever mer. Jag har kommit på att jag behöver inte leva ett inrutat liv, där allt som händer och sker måste planeras in i minsta detalj. Det är så skönt att faktiskt kunna göra något på impuls ibland, att vara spontan! Ja, det är nog det där som gör hela skillnaden. Att jag faktiskt vågar känna efter hur det skulle vara att må bra, leva på riktigt och njuta av livets alla möjligheter. Förut var jag görskraj för att känna det, eftersom jag då skulle bli så besviken när bakslagen kom över mig. Jag har haft mina psykbryt under sommaren, men nu kan jag hantera dem bättre. Jag vet att ångesten går över, mörkret blir ljusare och att bättre dagar kommer igen.
Sommarträff med SHEDO (och riktiga kramar)
Om du kan drömma om det,
så kan du göra det
- Walt Disney -
så kan du göra det
- Walt Disney -
Under helgen har vi haft sommarträff med SHEDO.
I lördags träffades Sara, Johanna och jag vid tio-tiden på förmiddagen. Efter att vi hade varit iväg och handlat satt vi bara och småpratade innan det var dags att bege sig bort till centralstationen för att möta upp alla andra. Från centralen gick vi i samlad trupp bort till Smyrnakyrkan, där vi först fikade och sedan bara umgicks och hade trevligt tillsammans. Vi spelade spel, twister, pratade, skrattade och framåt kvällen lagade vi tacos. Igår förmiddag hade vi förmånen att få lyssna på en föreläsning om självkänsla som hölls av Jonas Gårde, som arbetar på Comunicera (och Grannfejden på TV3). Vi avslutade träffen vid 14-tiden igår eftermiddag med en stor kramring.
Sedan var det bara städning kvar, och eftersom vi fick hjälp av Josefin och Anna gick det väldigt smidigt. Efter att Sara, Johanna och Anna åkt åt varsitt håll var det bara jag och Josefin kvar på centralen. Och den timmen som var kvar till Josefins buss skulle avgå gick väldigt fort… vi hade mycket att prata om ;) Jag vet inte hur Sara och Johanna känner idag, men jag känner mig i vilket fall som helst otroligt glad och lycklig. Det blev verkligen en riktigt härlig helg med mycket go gemenskap!
Den här veckan kommer min kära vän Terese till Göteborg. Tänk att vi efter så många år äntligen får träffas och krama om varandra på riktigt! Det ska bli lika underbart som i torsdags då jag träffade finaste Linda, som var på besök i Göteborg. Och på onsdag klockan 13:00 sitter jag och syster (och x antal vänner till henne) bänkade inne i en biosalong på Bergakungen. Det är dags för premiären av Harry Potter och Halvsblodsprinsen!
Sommar (och jag njuter av livet)
We're getting stronger every day
We're getting braver in every way
Hallelujah, here we come
- Delirious? -
We're getting braver in every way
Hallelujah, here we come
- Delirious? -
Klockan är snart nio, termometern visar drygt 26 grader och kvällssolen lyser på en blå himmel. Det här är sommar när den är som allra bäst! Liite trist att vara inne och jobba hela dagarna bara... Men under helgen låg jag på ångbåtsbryggan i Sandvik, lyssnade på Bandit rock, läste en bra bok och njöt som bara den.
Helgens inledning var föresten en höjdare. Som bilderna ovan visar så knallade jag bort till Götaälvbron, där jag lyssnade på Volbeat och Disturbed som spelade på Metaltown. Och ja, det var grymt bra! Jag var bara lite butter över att jag missade Dead by April, de spelade halv två och jag jobbade fram till fyra. Lördagskvällen spenderades på klipporna ute på Krossholmen - grillning i kvällssol tillsammans med goa människor är faktiskt inte så dumt. På söndagseftermiddagen var vi ett gäng från Smyrna som åkte ut till Kalvsund. Sol, värme, klippor, bad, fotboll, gudstjänst med Tomas Sjödin, promenad, vänner, gemenskap, skratt, leenden, kramar... ja, helt enkelt en fantastisk avslutningen på helgen.
Annars händer typ allt och lite till. Jag, Sara och Johanna håller på att planera nästa helgs sommarträff med SHEDO. Jag träffar mina dyrbara vänner Caroline och Karolina. Marina och Mattias har fått en söt liten dotter. Jag har promenerat runt slätta damm med Karin. Och jag har fått krama om underbara Camilla.
Kort och gott, just nu njuter jag av livet. Av att leva.
