havskristall

Änglar de sjöngo först för markens herdar
Skönt från själ till själ det ljöd,
Människa, gläd dig, Frälsarn är kommen,
frid över jorden Herren bjöd

Ni som följt mig genom åren minns kanske den där dagen i slutet av maj 2006 då jag fick det glädjande beskedet att jag blivit antagen till teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Det är fem och ett halvt år sedan. Det är mycket som hänt sedan den där majdagen och jag förstår knappt själv vilken resa jag har gjort. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle bli klar, just på grund av mitt dåliga mående som gjorde att jag inte orkade studera och tvingades ta en paus i utbildningen. Men jag har kämpat, kämpat och kämpat. Och nu, nu kan jag äntligen titulera mig som Teckenspråks- och dövblindtolk. Behöver jag ens säga att jag är oerhört stolt över mig själv?

Nu är det bara ett par dagar kvar till julafton. Jag hoppas att ni inte stressar för mycket de här dagarna, utan kan njuta av julmusik, pepparkakor och gemenskap med nära och kära. Tänd ett ljus och känn julfriden i era hjärtan.

En kopp te är obligatoriskt under mörka novemberkvällar

Jag har precis läst ut det sista kapitlet i en mycket viktig bok. Och jag ryser. Boken gavs ut förra veckan och jag måste säga att det är årets viktigaste bok. En bok som alla borde läsa. Boken heter Slutstation rättspsyk och är skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson.

Det handlar om unga kvinnor med allvarligt självskadebeteende, som skickas till rättspsykiatriska kliniker eftersom allmänpsykiatrin inte längre har någon hjälp att erbjuda. De unga kvinnorna har inte begått något brott, ändå tvingas de in på rättspsyk tillsammans med dömda mördare, våldtäcksmän, pedofiler och pyromaner. De utsätts för tvångsåtgärder; bältesläggningar, isolering, tvångshandskar, tvångshjälmar.

Boken är en skrämmande läsning om vad som händer i Sverige på 2000-talet. Det är verkligen ingen rolig läsning. Tvärtom är det oerhört vidrigt och ibland kan man inte fortsätta läsningen på grund av illamående. Det mest läskiga är att jag känner flera av de unga kvinnor som medverkar i boken, för även om jag vet vad de gått igenom så är det en helt annan sak att läsa det i tryckta bokstäver i en bok med hårda pärmar. Men jag rekommenderar er ändå att läsa. Bara för att det är så viktigt. Läs, läs, läs!

Läs mer om Slutstation rättspsyk, både boken och den pågående debatten i media, här: http://rattspsyk.wordpress.com

Stor eloge till Sofia och Thérèse, för allt det jobb, tålamod och kraft
ni lagt ner på den här boken! Jag är en mycket stolt vän.

Glädjen och sorgen, de vandrar sida vid sida. Men det är ju så med livet, det går i vågor och ingen dag är den andra lik. Om en dag fylls med glädje, så fylls nästa med sorg. Det här har varit ett väldigt märkligt år. Ett annorlunda år. Vi har varit med på fem bröllop, plus att jag och min ena syster har gift oss.

När Tomas Sjödin vigde mig och Erik i mitten av juni så kunde vi aldrig tro att han kanppt fem månader senare skulle vara begravningsofficiant på min farfars begravning. Men så blev det. Min farfar somnade in för en dryg månad sedan. Det gick fort och smärtfritt, han slutade andas i sömnen och jag hoppas innerligt att han drömde fina drömmar sin sista natt i livet. En vecka senare nås vi av beskedet att Eriks morfar har gått bort.

Så nu har vi precis varit på två begravningar på några få dagar. Det har varit tungt, men vi har tagit oss igenom dagarna. Tur att vi har varandra, jag och kärleken.

Foto: Alexandra Ågren och Mattias Lindgren

Vi är inte satta på denna jord för att se igenom varandra,
utan för att se till att hjälpa varandra
- Barbara Johnson -

Jag har lite svårt att förstå att det är tre år sedan jag skrev det här inlägget. Eller rättare sagt, jag har svårt att förstå att det är jag som har skrivit det.

När jag i fredags steg nerför trapporna från kliniken borta på Olskroken, blev jag nästan tårögd. Jag tänkte på den gången då jag klev upp för de där tapporna för första gången. Jag mindes rädslan och ångesten. Jag mindes förvirringen och den totala tomhetskänslan. Det är tre år sedan. I fredags hade jag mitt avslutningssamtal med min behandlare. Tänk vad mycket har hänt sedan den dagen i slutet av augusti 2008. Mitt liv ser helt annorlunda ut och jag lever idag ett liv som jag då trodde att jag aldrig skulle få uppleva. Och jag ställer mig frågan, vad är friskt och vad är sjukt? Räknas jag som frisk nu när jag inte längre går i någon behandling? Jag har inget bra svar. Det känns bara så konstigt att jag skulle vara frisk. Jag fick ju alltid höra att jag skulle vara sjuk hela mitt liv. Men här sitter jag ändå idag, jag känner mig fri och tänker aldrig någonsin vända tillbaka till landet där fröken Anorexi regerar. 17 år är tillräckligt lång tid. Punkt slut.

Några bilder från Linnea och Niclas bröllop 20 augusti.
Tänk att min älskade syster nu också har fått sin drömprins. 




På väg ut från Öckerö kyrka




Min vackra syster och svåger



Erik fick uppdraget att hålla buketten en liten stund



Min kära syster och vän var tärnor

Tårta!