"Man skadades allvarligt vid badolycka"

sandvik
Fotot är taget på klipporna vid ångbåtsbryggan igår eftermiddag,
och idag stod jag precis på samma ställe och bevittnade detta
som utspelade sig vid "Lillabadet" som vi Sandviksbor kallar badplatsen:


"Man skadades allvarligt vid badolycka"

"En man i 40-årsåldern skadades i huvudet när han dök på allt för grunt vatten på badplatsen Sandvik på Hisingen strax före 17 igår. Hans tillstånd var igår kväll allvarligt men inte livshotande. Enligt SOS-alarm hämtades han med ambulanshelikopter från badplatsen Sandvik i närheten av Hästevik I Torslanda. Mannen fördes till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Enligt Sahlgrenskas pressjour ådrog sig mannen svåra men inte allvarliga skador, och får stanna för observation."

(ur GP 28 juli)

Jag vill andas poesi igen

Det känns som att jag börjar hitta tillbaka till orden igen. Känslorna känns inte längre instängda, utan jag kan nu få ner den på ett papper utan att behöva pressa fram dem. Och jag håller mina tummar och hoppas hoppas hoppas att proppen ska lösas upp helt och hållet, så att skrivkrampen (som varat i över ett halvår) kan släppa taget om mina andetag ~ Jag vill känna att jag andas poesi igen, på samma sätt som jag gjorde förut.

 

Jag kan inte inte somna om nätterna. Jag ligger i min säng och tänker och funderar och skriver. Så om jag kunde få de här skrivinfallen om dagarna, och inte om nätterna, så vore det ju toppen. Men inatt skrev jag inte så jättemycket, utan jag låg mest och funderade på hur jag skulle möblera i min nya lägenhet. Jag byggde upp den inne i huvudet, tog en sak i taget. Sängen ska stå där i hörnet, bokhyllan längs med den väggen, soffan där i mitten och där ovanför ska den tavlan hänga… Så höll det på hela natten, sista gången jag kollade på klockan visade den 04:32.

 

Jag vaknade en timme senare, och vid 7-tiden orkade jag inte ligga kvar i sängen längre. Det är lixom ingen idé när man bara ligger och vrider och vänder på sig. Så jag begav mig ut på en lång löparrunda i den friska morgonluften istället.


Home Sweet Home

Då var man hemma, och den riktiga vardagen har dragit igång igen med jobb. Det får väl gå det med, men jag måste ju erkänna att jag mycket hellre hade stannat kvar där nere på rivieran. Vi hade det i alla fall bra på resan, fått se och uppleva en hel del. Vi har kollat in lyxbåtar i S't Tropez, vandrat på strandpromenaden i Cannes, besökt Monaco och Menton, strosat runt i den mysiga lilla staden Port de Grimaud, latat oss på stranden och upplevt fotbollsyran på riktigt nära håll bland tokiga fransmän. Och mycket mycket mycket mer!! Några foton finns här, men många fler finns på min bilddagbok (och på mina systrars bilddagböcker)

Jag jobbar helgen nu, och sen jobbar jag hela nästa vecka. Men sen är jag ledig igen. I tre hela veckor! Ska bli underbart :) Sen blir det allvar igen, då skolan drar igång den 14 augusti.


Hejdå!

Imorgon åker jag iväg till Frankrikes södra kust på semester,
och jag tänkte bara titta in här och säga ett litet hejdå!

Ha det gött kära vänner
och krama om varandra i trafiken


strawberry

It's time to fly away little bird

Den senaste tiden har varit en down-period, och vissa dagar har varit så djupa så djupa att det inte ens finns ord att beskriva. Jag har stått där igen, och balanserat på den där magiska klippkanten mitt mellan livet och döden. Då man slungas genom känslostormar och ångestkaos. Då man inte har en känsla av att det är natt eller dag, och inte vet om lungorna har orken att ta ännu ett andetag.


Tårarna rinner, utan att jag egentligen gråter. För vad har jag för mening med att gråta? Andra människor är värda tårar mer än jag. Men faktum är att det inte är någon bra period nu. Jag vet inte hur jag ska palla med att bo här ute till hösten. Det lilla självförtroende jag byggde upp när jag bodde ensam raserades totalt, strax efter att jag burit in den sista flyttkartongen. Och jag kan inte se meningen med något. Jag isolerar mig, det är jobb, det är träning och det är sömn. Allt går runt i en evig cirkel, och jag känner mig som ett förvirrat frågetecken när jag står och se på hur dagarna bara försvinner ifrån mig.

Jag drar mig undan, för jag känner mig inte värdig. Jag är inte värd de vänner jag har. Jag tror inte att de tycker om mig, att de inte vill umgås med mig. Jag känner mig bara som en börda, och de umgås med mig bara för att jag inte har några andra. Det är väl bara mina egna idiotiska sjukdomstankar som får mig att känna så här. Men ändå så känner jag att det är dags att fly.

Yes, it's time to fly away little bird.


RSS 2.0