Om att inte lyssna på varningssignaler

Jag borde förstått det igår eftermiddag, då det började riva nere i min hals. Det är nämligen så det alltid börjar. Men trots varningssignalerna sprang jag ut på en löparrunda igår kväll. Och naturligtvis får jag nu skylla mig själv.

Jag vaknade vid fem-tiden imorse. Halsen kändes som en tjock klump, näsan var helt igentäppt, huvudet sprängde. Jahaja. Förkylning. Dunderförkylning. Jag låg kvar i sängen, kände mig helt borta. Vid kvart över sju lyckades jag ändå pallra mig upp, göra mig iordning och cykla iväg till bussen. På bussen var det bara jag och Emma, de andra hade tydligen hunnit med den tidigare bussen idag. Vi går av på Eriksdal och påbörjar vår vandring mot skolan. Varje dag går vi uppför den så kallade "Mördarbacken", en mycket brant backe och trappa som man måste ta för att komma upp till vår skola (den ligger lixom på en höjd ovanför Kungälvs centrum). Jag tycker inte att backen är så värst jobbig annars. Men idag! Ojojoj, det var grymt jobbigt och det kändes som att lungorna skulle sprängas. Men vi kom upp ändå.

På fredagar går vi halvdag, slutar klockan 12. Men aldrig har en skoldag gått så långsamt och trögt som idag. Jag ville bara hem till sängen, sooooova. Till slut tog de två teckenspråkslektionerna slut, och vi åkte mot Göteborg igen. På hemvägen stannade jag til på Apoteket, köpte Bafucin för halsen. Sen var jag tvungen att handla lite också. Jag visste att kylskåpet stod tomt hemma, eftersom den sista frukten och den sista tomaten åts upp igår kväll. Så jag handlade på Coop, det tog tid för det var massa folk där. Och två polisbilar stod sedan utanför entrén, några poliser stod tillsammans med ett par säkerhetsvakter och inne i den ena polisbilen satt en person. Man kan ju inte låta bli att undra, vad har hänt här då? Jag vandrar bort till busshållplatsen, och där står två amulanser och amulansmännen är i full färd med att hjälpa patienter in i ambulanserna. Jag tänkte: Ojojoj, mycket ska man då se på en och samma gång.

När jag kom hem kikade jag på kvittot, något jag annars brukar göra innan jag lämnar affären ifall det skulle vara något fel. Men idag orkade jag inte det. Så när jag kom hem märkte jag att kassörskan tagit betalt för dryga kilot gul lök istället för kvisttomater. Inte mig emot, då tomaterna kostade 29:90 kronor per kilo och löken kostade 8:90 kronor per kilo. Hade jag nu kollat kvittot i affären, då hade jag sagt till att det blivit fel. Ja, så ärlig är jag. Men orka åka tillbaka till Backaplan, när man precis kommit hem och är dunderförkyld och tröttare än tröttast. Så tack för detta Coop!

Nu ska jag ta en bafucin, koka upp thévatten, bädda ner mig i sängen, läsa och sedan sova. Det måste jag, om jag ska orka jobba hela helgen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0