Väckarklocka (och varför inser jag inte allvaret?)

Your touch used to be so kind, Your touch used to give me life
I've waited all this time, I've wasted so much time

Don't leave me alone cause I barely see at all
Don't leave me alone
I'm falling in the black, slipping through the cracks
Falling to the depths, can I ever go back
Dreaming of the way it used to be
Can you hear me?


Skillet - Falling inside the black


Jaha. Den här morgonen hade ju kunnat starta mycket bättre. Men nu gjorde den inte det. Och jag får väl ta det som en väckarklocka - om jag nu kan förmå mig själv att inse att det här faktiskt är allvar. Signalerna var tydliga, och jag borde verkligen insett sanningen. Men jag valde att ignorera vad kroppen sa till mig och gav mig som vanligt ut på min morgonrunda.





Jobbhelg (och jag får inte glömma den vita stenen)

Och jag får inte glömma den vita stenen. Jag tittar på den, tänker efter lite grann och försöker
minnas vad den symboliserar. Samtidigt försöker jag övertyga mig själv att göra det
som jag i teorin redan vet är det rätta men som är så förbannat svårt att praktisera.



Imorgon är det antagningsprov inför hösten på skolan, vilket innebär att vi är lediga! Och jag ska träffa Anna igen - woho! Vi ska gå på jakt efter en vårjacka, och så ska vi väl typ prataprataprata.

I helgen ska Karoline gå bredvid mig på jobbet. Jajamen, nu ska syster nummer tre börja jobba på frälsis och jag ska lära henne allt jag kan, haha. Om jag inte missminner mig så blir det tillsammans med L, och det är brabrabra. Karoline ska sova över hemma hos mig, det är ju liite smidigare att ta sig till bommen härifrån än utifrån Sandvik. Haha, det ska verkligen bli intressant att se gubbarnas reaktion när de får syn på Karoline. De kommer med all säkerhet bli alldeles tokigt förvirrade, och jag undrar hur de ska kunna hålla reda på ytterligare en syster ;)

Och sånt här är bara alldeles för sjukt >> kolla här

Lustiga fynd (och vårsolen gör underverk)

I saw angels fall down, at the glory of the Lord
and as I raise my hands I see

Skillet - Angels fall down

image359

I fredags träffade jag Anna, och tänk att en så underbar människa är min blivande svägerska. Vi vandrade uppför östra hamngatan och där hittar vi helt plötsligt syster, vilket var en rejäl överraskning eftersom Linnea inte sagt ett pip om att hon skulle hem till Göteborg den här helgen. Vi slog följe och spenderade nästan två timmar i solskenet utanför Smyrnas café. Det var riktigt mysigt.

Vi strosade genom Haga, i jakt på en present till Annas kompis. Och tänk så lustiga fynd man kan göra ibland. haha, både jag och Linnea blev ganska förvånade när jag hittade en kjol för 100 kronor - reapris. Det var nämligen exakt samma kjol som vi tittade på för drygt två år sedan, då vi var ute och skulle köpa kläder inför Marina och Mattias bröllop. Men då kostade den kjolen 800 kronor, och var alldeles för dyr. Det var riktigt lustigt.

Igår kväll hade vi klassfest hemma hos Kajsa, vi var inte jättemånga men det va skoj ändå. I kyrkan idag var det ett drygt dussin ungdomar som döptes och Johannes predikan var utifrån Romarbrevet 12 och handlade om att besegra det onda med det goda. Efter gudstjänsten träffade jag fina Sara!

Och så var vi ju iväg till Torrekulla. Jo, det var väl trevligt. Precis som förra året var det mycket lek, poängpromenad och sånt där. Underbart väder hade vi också. Och tänk att en så simpel lek som Tarzan kan ge så många härliga skratt - och vet vem, kanske får man nu leva en extra dag eller kanske till och med två, för det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet.

Körsbärsträd och musik (och jag har alldeles för många ord)

Körsbärsträden står i blom och det är helt u n d e r b a r t
- jag är beroende av vår, sol och värme
.
Mitt headset är ur funktion och det är helt k a t a s t r o f a l t
- jag är beroende av musik i min öron
.
 
image358

Helgen som gick startade kanonbra och avslutades på topp. Men allt därimellan kan ju bara gå och dränka sig i havet, eller något liknande. Nä, mina arbetstimmar på frälsis den här helgen var inte direkt de allra bästa jag varit med om. Så nu säger vi inget mer om det, utan talar om helgens positiva saker istället. Fredag eftermiddag och kväll spenderades tillsammans med Karolina, och det var mys. I söndags brummade vi iväg, i Karolinas pappas lilla vita golf, till Mölnlycke och i MKC träffade vi massa trevliga människor. Och Karolina: Det där med London lockar allt mer och mer, so let's talk some more about that, darling =)

Men jag måste säga att jag är förvirrad. Vill jag gå framåt? Vill jag gå bakåt? Ska jag stanna kvar där jag är? Jag vet vad som är det rätta, och jag vill ju faktiskt leva.

Knasigt värre (och jag skriker ut alla ord)

image357
 
I somras var jag och syster knasigare än knasigast. Det är sånt vi kan bjuda på, ibland.
Men jag undrar, vart tog jag vägen? Oktoberlöven föll till marken och jag förlorade mig själv någonstans i skuggorna bakom de sprakade lövhögarna. Jag önskar att jag hade förmågan att vrida tillbaka klockan, då skulle jag spola tillbaka mitt tidsband till förra sommaren - till just den här varma julikvällen då allt var sådär lyckligt och underbart, och jag kände livskraft flöda i mina blodådror och mitt leende var äkta.


Promenaden i förmiddags blev mycket längre än jag tänkt, kanske lite för lång. Sedan var jag och fyllde på mitt frukt och grönsaksförråd och när jag kom hem upptäckte jag att jag fått två papaya för knappt sju kronor, kassörskan hade nämligen slagit in päron i lösvikt. Jaha jaha. Turen upp på Ramberget blev ganska kort, det blåste för mycket och kameran lämnades hemma - vilket jag bittert ångrade då jag såg vitsipporna blomma. Och så måste jag ju bara säga att det känns riktigt gött att få tillbaka nästan 2500 kronor på skatten ;)

Jag har insett att jag alltid blickar tillbaka. Men jag borde ju faktiskt blicka framåt. Eller hur? Så det är det jag får sikta in mig på, att det i framtiden en dag ska bli bra. Och kanske kanske har jag nu startat resan dit - och trots att jag ångrade mig på en gång så vet jag att det var det bästa jag gjort på länge. Jag vet inte, kanske borde jag känna mig stolt över mig själv. Men icke. Inte det minsta! Snarare känner jag mig just nu svagare än svagast. Att be andra om hjälp är enligt mig ett bakslag, ett tecken på min svaghet. Under hela mitt liv har jag alltid velat klara mig själv, på gott och ont. Men jag antar att det är så här det måste bli nu, för samtidigt som det tar emot så har jag insett att jag inte fixar det här ensam. Jag får höra från flera håll att jag har slösat bort tillräckligt många år av mitt liv och att det nu får vara nog. Det är dock så att jag själv inte har någon motivation! Så det är väl där jag får starta resan, att finna någon form av drivkraft inuti mig. Hur nu det ska gå till!?!?

Emmelie sa en gång: Vi överlevare tar oss dit vi vill!
Och jag ska överleva. En envis människa som jag ger inte upp. Meeen den stora frågan är, är det över huvud taget möjligt att bli 100% frisk? Det är alldeles på tok för längesedan som friska tankar ersattes av sjuka tankar. Min hjärna har faktiskt inget minne från den där tiden, tiden innan allt blev sjukt. Min hjärna minns inte hur det är att inte vara sjuk - hur det är att leva ett liv utan att vara överröstad av ett envetet ätstörningsmonster. Hur i hela fridens namn ska jag kunna bli frisk om jag inte vet vad friskhet innebär?! Om jag inte kan skilja på det normala och det onormala, på vad som är friskt och vad som är sjukt. Men ok. Jag vill ju på ett plan bli frisk och hitta tillbaka till mig själv, till den tiden som var innan all sjukdom tog över. Men friskheten är något okänt. Jag vet inte vad ordet frisk betyder, och därför skrämmer det mig något så kollosalt mycket! Ja jag kan inte ens förklara känslorna, jag är bara livrädd! Jag vet hur man balanserar på ytterligheterna, det gör jag hela tiden. Men när sjukdomen talar sitt tydligaste språk, då ser mina ögon enbart svarta och vita nyanser. Då kategoriseras allt i de två boxarna: tillåtet och otillåtet.

Jag vet att jag alldeles för ofta är skeptisk inför framtiden, och därför är jag inte helt säker ännu. Men dock, det tändes ett litet hopp inom mig då jag insåg att jag faktiskt inte har prövat allt. Det finns fler alternativ, nya möjligheter, och jag tror nog ändå innerst inne att det är värt att ta chansen (om jag nu får den möjligheten). Jag har väl inget att förlora på det. Eller hur?

Just nu kan jag bara önska och be en bön till Gud att jag hamnar rätt. Jag orkar inte med fler bakslag och jag vill verkligen inte falla mellan stolarna ännu en gång - då allmänpsyk skriker anorexi! och anoreximottagningen kontrar och skriker borderline!

Telefonsamtal med Tomas Sjödin

Det har nog aldrig hänt förut, att jag har uppdaterat en blogg två gånger på samma dag. Men hallå, jag måste ju bara få ur mig det här nu! På eftermiddagsrasten i skolan idag så ringer Tomas Sjödin till min mobil. Snacka om att jag blev en anings chockad. Han berättade att han har läst min bok, att den hade berört i hjärtat. Det är mycket sorg och mörker, men mitt i allt så finns det de där ljuspunkterna. Han sa också att han hoppades att boken ska nå ut till alla som behöver läsa den, så att de också kan finna hoppet i mörket. Vi pratade lite om hur jag mår idag och sedan frågade han mig om jag har funderat på att föreläsa om skrivandet och mina erfarenheter, vilket jag inte har gjort. Han föreslog att jag verkligen skulle tänka igenom det, och att cafékvällarna i Smyrnas café är ett bra forum att starta med. Jag fick hans mobilnummer, så jag kunde ringa honom när som helst. Lixom, vad är det som händer? Vad ska jag säga? Vad kan lilla jag komma med för budskap? Hjälp, det här måste tänkas över riktigt ordentligt (som om jag inte har nog av annat att tänka på). Och jag funderar, har jag verkligen förmågan att ställa mig inför främmande människor och prata om mina erfarenheter?

Det är vååår ute idag. Jag promenerade hem från Hjalmar efter skolan och det var så härligt. Solen gör underverk och jag kunde till och med ta av mig halsduken och vantarna och knäppa upp jackan! =) Imorgon förmiddag ska vi till naturhistoriska, där ska vi gå runt två och två och syntolka. På eftermiddagen ska vi vidare till medicinhistoriska, och där ska vi pröva på att teckentolka.


För övrigt så har jag fattat ett stort beslut. Det tog en hel vecka med funderingar fram och tillbaka, men till slut kom jag fram till vad som var det rätta att göra. Ångestfyllt så det skriker om det. Men det får helt enkelt bära eller brista. Jag lovar att återkomma om detta inom en snar framtid.

Tillbakablickar

Sara - du är grym! Du är så stark. Och vi måste ses snart vännen!
Titta >> TV4 Nyhetsmorgon 16 mars 2008


image355image356
bilder från tv4.se

I söndags kväll såg jag på Kalla Fakta på TV4. Det handlade om att mediciner inte hjälper mot självskadebeteende. Det var väl inte det bästa programmet jag sett, men det är ändå intressant att höra om andra människors erfarenheter. Om ni inte såg det igår, så läs mer här. Eller titta på programmet här - vilket jag kan rekommendera er att göra.

 

Då jag tittar på sådana program så inser jag en sak; trots att jag har mil kvar att vandra så har jag faktiskt kommit en bra bit på vägen! Jag menar, jag är inte där allra längst ner i bottenslammet. Jag ligger inte inne på en avdelning. Jag har inte hotet om LPT hängande över mig. Jag proppas inte lullig av piller i alla möjliga former och färger. Jag skadar inte mig själv på det sättet. Nej, faktum är att jag har lyckats resa mig upp. Och det bevisar väl att jag är en överlevare, och att alla de som har sagt något annat har haft fel fel fel. Visserligen är mina ben fortfarande rangliga och ostadiga och jag står ännu inte på stabil och säker mark. Men jag hoppas att jag en dag, någon gång i framtiden, kan göra det.

 

Jag minns en gång på Lillhagen. Det måste varit den gången jag blev flyttad dit direkt från MAVA i november 2004, den där gången då all min ork och livskraft tog slut och det resulterade i att jag svalde en hel ask med sömnpiller och svävade mellan liv och död men min kropp vägrade naturligtvis att ge upp och jag vaknade till slut och då jag insåg att jag överlevt var jag så arg och förbannad (och jag grämer mig fortfarande över att det var min då 13-åriga lillasyster som hittade mig). Jag minns att det kändes som att livet bara var en enda stor röra av kaos och elände. Så varför fick jag inte bara dö?! Jag hade sådan ångest av att vara på Lillhagen och jag ville bara hem, hem och få sova i min egna säng! En skötare gav mig två stesolid (tror jag iaf att det var) men vid det laget hade jag redan blivit immun mot effekterna. Jag fortsatte att tjöta och tjöta och tjöta om att jag ville ha ett läkarsamtal, att jag ville bli utskriven och få åka hem. Till slut fick jag det där läkarsamtalet och läkaren beviljade permission den natten. Men jag skulle dock vara tillbaka klockan 10:00 dagen efter. Haha, ibland är det görbra att vara envis.


RSS 2.0