Knasigt värre (och jag skriker ut alla ord)

image357
 
I somras var jag och syster knasigare än knasigast. Det är sånt vi kan bjuda på, ibland.
Men jag undrar, vart tog jag vägen? Oktoberlöven föll till marken och jag förlorade mig själv någonstans i skuggorna bakom de sprakade lövhögarna. Jag önskar att jag hade förmågan att vrida tillbaka klockan, då skulle jag spola tillbaka mitt tidsband till förra sommaren - till just den här varma julikvällen då allt var sådär lyckligt och underbart, och jag kände livskraft flöda i mina blodådror och mitt leende var äkta.


Promenaden i förmiddags blev mycket längre än jag tänkt, kanske lite för lång. Sedan var jag och fyllde på mitt frukt och grönsaksförråd och när jag kom hem upptäckte jag att jag fått två papaya för knappt sju kronor, kassörskan hade nämligen slagit in päron i lösvikt. Jaha jaha. Turen upp på Ramberget blev ganska kort, det blåste för mycket och kameran lämnades hemma - vilket jag bittert ångrade då jag såg vitsipporna blomma. Och så måste jag ju bara säga att det känns riktigt gött att få tillbaka nästan 2500 kronor på skatten ;)

Jag har insett att jag alltid blickar tillbaka. Men jag borde ju faktiskt blicka framåt. Eller hur? Så det är det jag får sikta in mig på, att det i framtiden en dag ska bli bra. Och kanske kanske har jag nu startat resan dit - och trots att jag ångrade mig på en gång så vet jag att det var det bästa jag gjort på länge. Jag vet inte, kanske borde jag känna mig stolt över mig själv. Men icke. Inte det minsta! Snarare känner jag mig just nu svagare än svagast. Att be andra om hjälp är enligt mig ett bakslag, ett tecken på min svaghet. Under hela mitt liv har jag alltid velat klara mig själv, på gott och ont. Men jag antar att det är så här det måste bli nu, för samtidigt som det tar emot så har jag insett att jag inte fixar det här ensam. Jag får höra från flera håll att jag har slösat bort tillräckligt många år av mitt liv och att det nu får vara nog. Det är dock så att jag själv inte har någon motivation! Så det är väl där jag får starta resan, att finna någon form av drivkraft inuti mig. Hur nu det ska gå till!?!?

Emmelie sa en gång: Vi överlevare tar oss dit vi vill!
Och jag ska överleva. En envis människa som jag ger inte upp. Meeen den stora frågan är, är det över huvud taget möjligt att bli 100% frisk? Det är alldeles på tok för längesedan som friska tankar ersattes av sjuka tankar. Min hjärna har faktiskt inget minne från den där tiden, tiden innan allt blev sjukt. Min hjärna minns inte hur det är att inte vara sjuk - hur det är att leva ett liv utan att vara överröstad av ett envetet ätstörningsmonster. Hur i hela fridens namn ska jag kunna bli frisk om jag inte vet vad friskhet innebär?! Om jag inte kan skilja på det normala och det onormala, på vad som är friskt och vad som är sjukt. Men ok. Jag vill ju på ett plan bli frisk och hitta tillbaka till mig själv, till den tiden som var innan all sjukdom tog över. Men friskheten är något okänt. Jag vet inte vad ordet frisk betyder, och därför skrämmer det mig något så kollosalt mycket! Ja jag kan inte ens förklara känslorna, jag är bara livrädd! Jag vet hur man balanserar på ytterligheterna, det gör jag hela tiden. Men när sjukdomen talar sitt tydligaste språk, då ser mina ögon enbart svarta och vita nyanser. Då kategoriseras allt i de två boxarna: tillåtet och otillåtet.

Jag vet att jag alldeles för ofta är skeptisk inför framtiden, och därför är jag inte helt säker ännu. Men dock, det tändes ett litet hopp inom mig då jag insåg att jag faktiskt inte har prövat allt. Det finns fler alternativ, nya möjligheter, och jag tror nog ändå innerst inne att det är värt att ta chansen (om jag nu får den möjligheten). Jag har väl inget att förlora på det. Eller hur?

Just nu kan jag bara önska och be en bön till Gud att jag hamnar rätt. Jag orkar inte med fler bakslag och jag vill verkligen inte falla mellan stolarna ännu en gång - då allmänpsyk skriker anorexi! och anoreximottagningen kontrar och skriker borderline!
Trackback
RSS 2.0