Tillbakablickar

Sara - du är grym! Du är så stark. Och vi måste ses snart vännen!
Titta >> TV4 Nyhetsmorgon 16 mars 2008


image355image356
bilder från tv4.se

I söndags kväll såg jag på Kalla Fakta på TV4. Det handlade om att mediciner inte hjälper mot självskadebeteende. Det var väl inte det bästa programmet jag sett, men det är ändå intressant att höra om andra människors erfarenheter. Om ni inte såg det igår, så läs mer här. Eller titta på programmet här - vilket jag kan rekommendera er att göra.

 

Då jag tittar på sådana program så inser jag en sak; trots att jag har mil kvar att vandra så har jag faktiskt kommit en bra bit på vägen! Jag menar, jag är inte där allra längst ner i bottenslammet. Jag ligger inte inne på en avdelning. Jag har inte hotet om LPT hängande över mig. Jag proppas inte lullig av piller i alla möjliga former och färger. Jag skadar inte mig själv på det sättet. Nej, faktum är att jag har lyckats resa mig upp. Och det bevisar väl att jag är en överlevare, och att alla de som har sagt något annat har haft fel fel fel. Visserligen är mina ben fortfarande rangliga och ostadiga och jag står ännu inte på stabil och säker mark. Men jag hoppas att jag en dag, någon gång i framtiden, kan göra det.

 

Jag minns en gång på Lillhagen. Det måste varit den gången jag blev flyttad dit direkt från MAVA i november 2004, den där gången då all min ork och livskraft tog slut och det resulterade i att jag svalde en hel ask med sömnpiller och svävade mellan liv och död men min kropp vägrade naturligtvis att ge upp och jag vaknade till slut och då jag insåg att jag överlevt var jag så arg och förbannad (och jag grämer mig fortfarande över att det var min då 13-åriga lillasyster som hittade mig). Jag minns att det kändes som att livet bara var en enda stor röra av kaos och elände. Så varför fick jag inte bara dö?! Jag hade sådan ångest av att vara på Lillhagen och jag ville bara hem, hem och få sova i min egna säng! En skötare gav mig två stesolid (tror jag iaf att det var) men vid det laget hade jag redan blivit immun mot effekterna. Jag fortsatte att tjöta och tjöta och tjöta om att jag ville ha ett läkarsamtal, att jag ville bli utskriven och få åka hem. Till slut fick jag det där läkarsamtalet och läkaren beviljade permission den natten. Men jag skulle dock vara tillbaka klockan 10:00 dagen efter. Haha, ibland är det görbra att vara envis.


Kommentarer
Postat av: Anne

DU är stark vännen och jag vet att du kommer klara dig genom all skit!
Är så glad att du finns och att vi lärt känna varandra!

Hoppas vi kan ses snart!

*kram kram*

2008-04-01 @ 17:33:54
URL: http://annenord.blogg.se
Postat av: Terese

Ja, du har verkligen kommit långt!! Ibland är det bra med tillbakablickar för att kunna se nutiden i ett nytt perspektiv. Klart att mycket finns kvar ännu och länge till, men huvudsaken är att man ser de steg man tagit framåt...sakta, med skrangliga steg, men som lett långt!! Och du är stark, du är en överlevare!! Lycka till i fortsättningen! *kram*

2008-04-01 @ 21:42:10
Postat av: Madeleine

Åh gumman.. detta gör mig ont att läsa samtidigt som det känns bra. Så skönt att du har kommit en bit på vägen och att du fortsätter kämpa, det är huvudsaken. Att aldrig ge upp, oavsett!! Men ditt sista stycke känns för det påminner mig om min egen story som är ungefär likadan.. fast med antidepressiva tabl och ren sprit. Jag blev intagen på en stängd psykiatrisk klinik över 1 månad innan jag fick komma hem igen. Plus att jag var några veckor på intensiven innan det.. Men jag har också repat mig och jag har kommit ganska långt idag på vägen. Önskar dig alla lycka i framtiden gumman!

Kramar: Madde

2008-04-04 @ 12:43:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0