Sommarens sista dag (och det finns bara en väg att gå)

Det duger inte att dröja sig kvar vid drömmar och glömma att leva.
- Dumbledore -
 

31 augusti ~ Sommarens allra sista dag. Imorgon är det september och enligt kalendern den första höstmånaden. Jag älskar ju sommaren, och om jag fick bestämma skulle den definitivt inte ta slut ännu. Fast å andra sidan innebär hösten vackerhet, i form av alla färgsprakande träd. Jag är nu hemkommen från jobbet, typiskt att jobba när det är så här härligt väder ute, och jag är riktigt trött. Jag har en redovisning att förbereda inför imorgon, tyvärr är jag inte riktigt klar med den ännu… Redovisningen ska handla om vår förebild, och jag har velat fram och tillbaka utan att kunna bestämma mig. Men i fredags bestämde jag mig till slut för Jesus, som ju faktiskt är min allra största förebild. Får väl se hur klassen reagerar på det... Well. När det är klart ska jag ta fram min älskade King-bok, och bara njuta av de fängslande orden och musiken som strömmar ur högtalarna i bakgrunden.

Jag tvivlar fortfarande på mig själv. Jag vet inte om jag är kapabel att ge mig i kast med det här, och om det över huvud taget är värt allt slit och arbete som ligger framför. Många i min närhet tror på mig, peppar mig och säger att det kommer bli bra. Men vad hjälper det när jag inte tror på mig själv? Förstå mig rätt nu, jag vill tro att det går! Jag vill tro att jag kan bli frisk. Jag pratade med Sara tidigare i veckan, och hon sa bland annat det här: Det är värt kampen, du måste bli av med skiten. Genom elden, hur ont det än gör. Men du måste orka utmana dig själv, eller snarare ätstörningen. Ibland önskar jag att det fanns några genvägar, men det gör ju inte det. Jag måste ta mig igenom det här, och det är enbart ett stenhårt kämpande som gäller. Jag vill ju tro att det är så som J från LP-väst sa i söndags på förmiddagsgudstjänsten: För Gud finns inga hopplösa fall. Även om jag vet att det är så, så gäller det att pränta in det i hjärnan - varje dag! För egentligen, innerst inne så vet jag ju vad jag vill. Och jag vet vad jag inte vill. Jag vill ha ett liv där jag styr över ätstörningen. Jag vill inte ha ett liv där ätstörningen styr mig. Därför. Vad än mina hjärnspöken säger, hur upprörda och arga de än blir. På något sätt så ska det här ska gå. Jag vägrar vara en kroniker, jag vägrar vara ett hopplöst fall.Det finns bara en väg att gå. Eller hur?

Skolstart (och förbryllande färger)

När man har eliminerat det omöjliga,
måste man tro på det som återstår,
hur otroligt det än kan verka.

- Holmes -


Kan någon förklara för mig hur i hela fridens namn vattnet kan bli rött när man handtvättar ett svart linne? Jag var helt förbryllad igår kväll när jag stod där vid handfatet, och ett tag trodde jag nästan att mina ögon lekte med mig och att jag såg i syne.

I fredags åkte jag och Alexandra in till kalaset i stan. Vi startade med linedance vid storan. Det var roligt, men jag kan återigen konstatera att mina ben inte är gjorda för att dansa. Haha, jag vet ju inte var jag har fötterna någonstans! Nä, om mina fötter ska fungera behöver de en boll, inget snack om den saken. Vi hade även planerat att lyssna på stand-up nere vid lilla bommen. Men där var det smockfullt av folk, så det blev inget med det. Istället tittade vi på en grupp som höll på med Capoeira, det är så häftigt! Resten av kvällen strosade vi bara runt lite, och det kändes som typ halva Göteborg gjorde likadant. Igår hamnade jag i MKC i Mölnlycke, och som vanligt var det var riktigt trevligt! Jag måste verkligen ta mig dit oftare nu i höst. Man träffar alltid så härliga människor där och man åker aldrig därifrån utan ett leende på läpparna.

Idag är det alltså dags för skolstart, och jag fattar det inte. Förr i tiden, då man var liten, så kändes ju sommarlovet som en halv evighet. Men nu säger det bara poff, och så är hela sommaren bara borta. Det ska i alla fall bli skoj att komma igång igen, samt träffa alla klasskamrater. Imorgon åker vi iväg till Öresjö och blir borta ett par dagar.

Bergodalbana (och nu vet jag ingenting)

Clouds will rage and storms will race in
But you will be safe in my arms
Rains will pour down, waves will crash around
But you will be safe in my arms

Plumb - In my arms


En härlig bild från Annas möhippa


Ursäkta den sega uppdateringen. Den senaste tiden har dagarna varit fyllda med typ allt möjligt, och jag har varit här och där och hit och dit och fram och tillbaka. Och jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans.

Thérèse och Jesper sa ja till varandra i domkyrkan förra lördagen. Det var ett fint bröllop, och festen på min gamla gymnasieskola LM Engström var mycket mycket trevlig. Mitt bordssällskap under kvällen var Fredrik och Loui, jag var nämligen placerad mellan de här sköna grabbarna. Bröllopsfesten avslutades med dans, och det var gudomligt vackert då brudparet dansade bröllopsvalsen. När jag, Linnea och Karl gick bort till bilen hamnade vi i världens störtregn och vi blev blöta från topp till tå - trots att vi hade två paraplyer.

Jag och underbara Alexandra var på Liseberg igår kväll, på allsång med Lotta Engberg. Vi hade görtrevligt! Innan det hela började tog vi en sväng runt i parken och blev förvånade då vi upptäckte att de har flyttat Slänggungan. Och så åkte vi Balder. Woho, äntligen har jag åkt denna åkattraktion! Tack för det Alexandra, det var ett kanonförslag av dig. Vi tog oss sedan bort till stora scenen och knödde oss in i folkmassan. Allsången drog igång och Jan Johansen och Linda Bentzing var gästartister. Kanske inte de bästa artister jag vet, men skoj ändå och det gav lite glädje i själen. Och jösses, vilket energiknippe Linda är!

Varför ska livet vara likt en bergodalbana? Upp, upp, upp. Och ner till botten i en rasande fart - precis som Balder igår kväll.


RSS 2.0