Hjärta för Göteborg

Jag har träffat Anna - underbar likt en strålande stjärna på natthimlen.

Ikväll blir det en sväng till Saronkyrkan. Ikväll blir det alltså inte Smyrna, trots att det är hjärta för Göteborg konferensen där i helgen. Men jag går nog dit imorgon kväll och på söndag kväll istället. Om jag inte är alldeles för trötter efter jobbet.

Häromdagen tog jag mig äntligen i kragen och ringde till Veronica, hon jag brukar klippa mig hos. Fick tid om fyra veckor, fredag 22 februari. Woho, det blir toppen! Jag kommer vara nyklippt till klassfesten hemma hos Emma och Fredriks födelsedagsfest på lördagen. Nu ska jag bara samla mod till att ringa vår husläkare Marja-Lena också - hujedamej.

Hehe. Isak och Mikael humor på hög (?) nivå.




Och Kid Down fick Rockbjörnens MySpace-pris
>> http://www.myspace.com/kiddown <<

och vi var minsann och lyssnade på dem i somras på pier pressure ;)

Aluminiumfoliebråk och filmjölk och babyboom

Då var ännu en arbetshelg avklarad. Eftersom gubbarna fick pengar förra veckan så var den här helgen långt ifrån lika lugn som sist jag jobbade. Lördagen var dock helt ok. Men söndagen, ja den startade med att jag brände hela min vänsterhand i ånga då jag skulle ta ut de klara äggen från ugnen. Ja, jag råkade visst öppna luckan samtidigt som jag skulle ta grytlapparna som låg på ovansidan av ugnen och då kom ju all ånga rakt på handen - Jaha tänkte jag bara, och tack vare ett evigt baddande med filmjölk så är faktiskt handen helt funktionsduglig igen. Det bränns bara när man spolar varmt vatten. Men jag bryr mig som vanligt inte. Det är bara fysisk smärta och det finns värre saker här i livet. Sedan rullade det på hela dagen, och ibland var det stressigt värre. Både jag och Annika brände oss på matkantinerna, och jag skar mig tydligen på insidan av högra långfingret (hur lyckas man egentligen med det?). Gubbarna slutade varken tjöta eller bråka. Och jag hamnade i aluminiumfoliebråk med en av dem.

Efter jobbet satte jag mig på Grön Express mot Mölnlycke - det är dock en lustig känsla, för det känns helt fel att åka åt det hållet med bussen och kliva av på hjalmar där man brukar gå på varje morgon! När jag kom fram till MKC var jag avstressad, trött och lugn. Och självklart startade näsblodet att rinna. Men det var i alla fall trevligt att komma till MKC igen och träffa mina underbara vänner. Det var en grymt bra avslutning på helgen =)

Och här råder det just nu babyboom. Ungefär halva min vänskapskrets går just nu i väntans tider, eller har nyss fått barn (eller halva och halva, allt är relativt). Igår blev en klasskamrat pappa till en liten son. Rebeckha och Andreas fick en liten Aron innan jul, och om några veckor är det André och Lindas tur. Det är inte långt kvar för Olof och Therese heller. Lite längre fram i vår, i den underbara månaden maj, då är det dags för Jonas och Frida o c h Catarina och Johannes. För att inte tala om alla barn som föddes till vår jord i fjol. Helena och Ulfs lilla Ida. Josefine och Jakobs lilla Isabella. Anneli och Tomas lille Abraham. Annika och Marcus lille Elias. När alla får barn runt omkring, ja då kan man nästan inte låta bli att fundera när det blir ens egen tur. Jag har ju sedan länge bestämt att jag i framtiden ska adoptera, eftersom jag råkat förstöra kroppen och bränt bort möjligheten att få några egna barn.


Nu ska jag inte plåga er med mina ord längre.
Dags att knarka apelsiner och plugga.

Om att känna maktlöshet

I helgen läste jag ut Harry Potter och Halvblodsprinsen. Och jag är fortfarande chockad över slutet.
Karoline: nu får du rappa på med läsningen av Dödsrelikerna!!

image318

Jag fick några sms som innehöll bland annat de här meningarna: Vill inte vara på sjukhuset längre. Försökte hänga mig. Var nära att lyckas. Nu får jag inte gå ut. Vill dö. Planerar för överdos och på något sätt att ta död på mig. Just nu får jag inte gå ut men så fort jag får det travar jag till apoteket.

Just nu känner jag mig bara otroligt maktlös. Jag har varit i den här situationen så många gånger förut, men jag vet ändå inte riktigt vad jag ska göra eller hur jag ska tänka. Men en sak vet jag med säkerhet - jag orkar inte gå igenom det här igen, att förlora ännu en vän genom självmord. Det räcker med det som varit. Därför vill jag bara sätta mig i bilen och köra direkt till Jönköping, så jag får krama om henne och viska i hennes öra. Allt kommer bli bra. En vacker dag strålar solen igen. Bara du inte ger upp hoppet. Du är värdefull och älskad. Säga alla de där orden som redan känns så uttjatade, men som man måste höra med jämna mellanrum.

Det som skrämmer mig är att jag nu verkligen inser vad jag själv har utsatt mina syskon och vänner för under alla år. Jag förstår vilken smärta det innebär att ständigt vara orolig för att få det där beskedet att sista andetaget har dött ut. Nu förstår jag, det gjorde jag inte förut.

Även odödliga människor ska en dag få vila i frid

This is not about us and what we can give
It´s all about You and what You came here to do
Lived a life of sacrifice, gave Your life upon that cross
Revealed Yourself to us, so that we could know Your love

You bring us hope, hope, hope
You bring us hope, hope, hope
When all our hope was gone
God sent His only Son
and gave us back our hope


Hope - Mattias Martinsson
 


När jag kom hem från skolan i måndags och slog upp gp.se på datorn var det som om en kniv stack rakt in i hjärtat. Jag läste att Ebbe Hagard har avlidit! Herregud. Jag som trodde han var odödlig. För er som inte vet vem det är så var han en person med starkt engagemang för de hemlösa här i Göteborg. Det var han som startade Stadsmissionen på femtiotalet. Han har också varit kommunpolitiker, hovpredikant, författare och kyrkoherde i Haga församling. Jag har haft förmånen att träffa honom ett par gånger, och han var verkligen en otrolig människa. Ebbe blev hela 90 år gammal. Må han nu få vila i frid.

Vecka 11 ska vi ha en 40 minuter lång redovisning. På teckenspråk såklart. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag ska redovisa om! Tiden går ju så fort, och eftersom man vill vara väl förberedd och göra en bra redovisning så det gäller att börja i tid. Jag håller på att vela mellan de olika ämnen jag kommit på.

*CS Lewis och Narnia - Författaren och hans underbara värld som förtrollade mig redan som 8-åring.
*Auschwitz - Var ju där hösten 1998. Hemskt, men intressant att prata om. Och med mina egna bilder kan det nog bli ganska bra.
*Mormonkyrkan - Jag har länge velat veta mer om det, och eftersom jag inte fick redovisa om det nu på religionstemat så kan ju detta vara ett tillfälle. I och för sig kommer det nog fler tillfällen framöver...

Suck. What to do?
Om någon vill komma med tips, så vore det väldigt uppskattat.

Borta bra men hemma bäst

image315

Skönt att komma tillbaka till hemmets lugna vrå. Här behöver man inte tjöta om att TV-apparater ska sänkas eller att datorn ska stängas av när man vill sova. Pappa skjutsade hem mig i fredags. På Maxi köpte han en bukett med blommor till mig, med min favoritblomma gerbera, eftersom det var min namnsdag igår. Ibland är min far verkligen söt och snäll.

Imorse låg snön vit och vacker. Nu är det bara slask kvar. Jag och Linnea har avslutat jobbandet för den här gången. Allt har gått så smidigt och bra hela helgen, ja jag och syrran är ett grymt bra team ;)

Tiden rinner iväg. Imorgon börjar skolan igen. Om sanningen ska fram så är jag inte säker på att jag lyckats vända spiralen helt och hållet. Därför är det nu nödvändigt att stålsätta sig och stå emot alla tankar som skriker i huvudet.




Och så var det helt plötsligt år 2008

image307

bara för att Luddekatt är sötast i världen
 

RSS 2.0