Tio år senare (och fackeltåg till Backaplan)



På nästan varenda blogg jag besökt den här veckan har det skrivits om brandkatastrofen. TV har visat olika reportage och tidningarna har skrivit långa texter. Det jag slås av mest av allt, är att alla minns de där dagarna i slutet av oktober 1998 så väl. Man minns nyhetssändningar på TV och rubriker i tidningar. Det var en tragedi som skapade en otrolig förlust och sorg för väldigt många här i Göteborg. Men branden påverkade inte bara oss göteborgare, utan hela Sverige berördes av katastrofen. Men att det redan har gått tio år förstår jag inte. Jag undrar, vart har alla de åren tagit vägen?

Mina minnesbilder är tydliga, och jag får tårar i ögonen då jag tänker på det. Jag minns allt så starkt att det känns och gör ont i hela kroppen. Jag var på väg dit den oktoberkvällen, jag skulle träffa min bästa vän och en vän till henne. Men känslan av att jag skulle vända hemåt igen var enorm. Det var något i luften som sa till mig att jag inte skulle gå på festen. Ännu idag minns jag den känslan, och jag ryser i hela kroppen. Jag har nog aldrig känt något så starkt någon gång, varken innan eller efter katastrofen. Jag minns att jag den natten inte kunde sova, jag låg och vred på mig och känslan över att något var fel var så stark att man nästan kunde ta på den. Det var något som inte stämde, jag var orolig utan att veta vad orsaken till oron var. Rubriken på Göteborgspostens framsida på morgonen den 30:e oktober 1998 gav mig svaret: ”Minst 50 döda vid brand inatt”. Det var texter jag knappt orkade läsa. Det var bilder som visade rök, eld, brandbilar, ambulanser, tårar. Det var där jag skulle ha tillbringat gårdagskvällen. Jag satt i Torslanda IK:s klubbstuga, stel som en pinne, och ögnade igenom tidningen. Då fanns fortfarande hopp, hopp om liv. En tro, en önskan och en bön, om att Hanna överlevt. Jag levde i ovisshet i ett par dygn, sedan fick jag beskedet. Skuldkänslorna visste inga gränser. Jag hade vänt om och Hanna hade blivit kvar där inne i de glödheta eldslågorna, utan möjlighet att ta sig ut. Min högsta önskan var att vrida tillbaka tiden, så att jag fick dö tillsammans med henne.

Tiden efter branden minns jag var som en tjock dimma, jag kunde inte se klart. Den tydligaste minnesbilden jag har är från när jag på söndagseftermiddagen, tre dagar efter branden, vandrade med tårfyllda ögon längs det väldiga havet av blommor och ljus på brandplatsen. Då fanns inte längre hoppet om liv kvar. Istället var där bara död och sorg och saknad. Mitt bland alla rosor låg fotografier, nallar och lappar med kärleksfulla ord. På många lappar stod det med stora bokstäver ”VARFÖR?”. Och det undrade jag också. Varför varför varför? Överallt var det människor, som satt med huvudet gömt i jackan, stod med händerna framför ansiktet eller bara kramade om varandra. Människor grät förtvivlade tårar. Människor skrek ut sin sorg.

Varje år i samband med årsdagen har jag varit på minnesplatsen på Backaplan med en röd ros och tänt ett litet ljus. Den allra värsta dagen var för nio år sedan, ettårsdagen. Jag gick första året på gymnasiet och vi hade fredagsandakt i Domkyrkan. I sin predikan tog vår skolpräst Hans upp vad som hänt året innan. Jag satt tillsammans med Caroline i den bakre delen av kyrkan. Mina tårar rann och Caroline höll min hand, hårt. Efter skolan var slut gick jag och min klasskamrat Camilla och köpte var sin röd ros och åkte med spårvagnen över till Backaplan. Det var smockfullt av människor på minnesplatsen. Unga och gamla, tjejer och killar. Vi lade ner våra röda rosor och grät i varandras armar. När tårarna var slut minns jag att vi stod där en lång lång stund, och bara kramade varandra. Det är en obeskrivlig känsla, och det känns som det var igår.

Precis som för fem år sedan gick jag och Therese igår kväll med i fackeltåget för att hedra minnet av de 63 unga människor som omkom. Titta på inslag från minnesstunden här och här. Tillsammans med flera tusen andra göteborgare gick vi från Gustav Adolfs torg, över Götaälvbron, mot Backaplan. Minnesceremonin innehöll flera tal, musik, bildspel. Det var en mycket fin stund som avslutades med att det nya minnesmärket avtäcktes. Minnesmärket är mycket vackert. Den är av granit, som skimrar i blått och alla namn på de omkomna är ingraverade med guldbokstäver. Alla som var där ville fram och se på minnesmärket, och jag och Therese stod i kö i en timme innan vi kom fram och fick lägga ner våra röda rosor. Under hela gårdagskvällen kände jag mig mest bara helt tom, det var känslor som bubblade under ytan men som jag på något sätt blockerade. Det var först när jag satt på bussen ut till Sandvik som alla minnen och all sorg vällde över mig. Och när jag senare la huvudet på kudden föll till slut tårarna, sakta sakta.

Nu idag, tio år senare, kan jag fortfarande känna sorg och saknad. Men sorgen ligger numera på ett helt annat plan än för bara fem år sedan. Jag behöver inte längre brottas med skuldkänslor, som jag ju gjorde i många år. Jag kommer aldrig glömma de kaotiska dagarna strax efter katastrofen, men jag påverkas inte längre av minnena på samma sätt. Idag har jag lärt mig leva med sorgen, och minnena från oktober 1998 har sin egen historia - en historia som på ett sätt fick ett avslut igår kväll i samband med avtäckningen av minnesmärket. Jag accepterat och fått distans till det som hände. Jag bor ju nära Backaplan, och eftersom min buss till Kungälv avgår från Backplan är jag varje dag tvungen att går förbi platsen för brandkatastrofen. Vissa dagar tänker jag faktiskt inte en enda tanke på branden, medan jag andra dagar inte kan släppa alla de minnesbilder jag har från de där sista dagarna i oktober 1998. Jag vill avsluta det här inlägget med att säga det här: Jag tror att den största skillnaden på då och nu är att jag numera kan känna tacksamhet över att jag inte befann mig på plats den natten.

Vad har ni läsare för minnen från brandkatastrofen? Minns ni tex var ni var någonstans då ni hörde nyheten för första gången? Vad är ert starkaste minne?


bilderna är från GP:s hemsida

Autumn colours (och livets bergodalbana)

But you always find a way, to keep me right here waiting
You always find the words to say, to keep me right here waiting
If you chose to walk away, I’d still be right here waiting
Searching for the things to say, to keep you right here waiting
- Staind -


 
Naturens höstklädsel är något av det vackraste ett par ögon kan skåda!


Livet går verkligen upp och ner, upp och ner. Den här veckan har psyket lekt bergodalbana med mig. Ena stunden var jag uppe i och svävade i det stora blå och i nästa sekund låg jag nere i bottenslammet. Den här veckan har jag fått höra saker som gjort mig riktigt glad och varm i själen, och det får mig att vilja kämpa ännu mer mot livet och friskheten. Vad har jag att förlora? Ingenting!


 
 

Färgskiftningar (och det slår visst aldrig fel)

The world you painted was new,
the colours were so alive
Took a lie and made it true,
a final touch and then right into the painting you dive

- Blindside -


Nu är det återigen oktober månad. För varje ny dag blir det allt mörkare om mornarna och kvällarna blir bara kortare och kortare. Trädkronorna har börjat skifta färg. De gröna löven förvandlas sakta men säkert till nyanser av gult orange rött. Det kallas vackerhet. Och när solens strålar lyser genom de skimrande lövverken kan man inget annat än njuta. Tack Gud för allt du skapat här på vår jord.

Det slår visst aldrig fel. Jag lyckas då alltid bli sjuk vid fel tidpunkt. Nu hade jag en ledig helg och två tolkningar i skolan, och så blir jag sjuk! I torsdags eftermiddag kände jag att det var något på gång, och på fredagsmorgonen vaknade jag tidigt och kunde bara konstatera att mina misstankar var befogade. Efter en runda i den friska morgonluften kändes det bättre, men under förmiddagen blev det dock allt sämre. Jag kom hem från skolan och låg sedan nedbäddad i sängen i princip hela helgen. Frossa, hög feber, värk i hela kroppen. I söndags eftermiddag kände mig betydligt piggare, men när jag satt på bussen på väg till skolan igår kände jag att jag inte var helt frisk. Efter att tolkningen och första lektionen var avklarad var det bara att åka hem och sova. Nu känner jag att febern har gett vika, och att det är på väg åt rätt håll.

Förra veckan var det många som bloggade om serien Sjukhuset på TV3 och Engla Louise. Jag har aldrig tittat på serien förut, men jag var inne och kikade på ett avsnitt som fanns på TV3:s hemsida. Jag kan bara säga så här, det var hemskt att se och jag är glad att jag inte är i det stadiet längre. Där har jag varit x antal gånger, jag vet hur det är och jag ska aldrig dit igen. Punkt. Och i Metro igår var det en artikel om pro ana, och jag blev förbannad. Det blir jag i och för alltid när jag läser om sådana sajter, som jag tycker borde förbjudas. Jag vet hur lätt det är att bli fastna på de här sidorna och forumen. För ett antal år sedan var jag själv dagligen inne och läste, och det sorgliga är att jag då inte alls förstod hur sjukt det är. Idag har jag tack och lov mer kunskap och en bättre syn på det hela. Anorexi är definitivt ingen sjukdom som ska glorifieras på det sättet. Jag blir bara ledsen när jag läser om det.

På fredag ska jag och mina kära vänner Sara och Therese iväg och lyssna på Sofia när hon föreläser på Mimers hus i Kungälv. Läs mer här. På lördag kväll ska vi iväg med skolan och titta på tyst teater, som ska ha föreställning på pustervik.

Zebraforumträff (och fördomar om psykisk ohälsa)

>> www.campaignforrealbeauty.se <<


Vid tretiden i söndags eftermiddag var vi ett 30-tal personer från zebraforum som träffades utanför Hagabion - alla med liknande erfarenheter och upplevelser av livet. Vi trängde in oss i ett litet rum inne på biografen. Jag kände ju bara Sara sedan tidigare, och var lite smått nervös inför träffen. Men efter en lite smågalen lek så var det som att man var en enda stor familj. Vi fikade tillsammans, knöt nya kontaker, pratade, skrattade och kamerablixtar flög iväg överallt. Inga destruktiva samtal med negativa känslor, utan allt var positivt och det var skön och härlig stämning! Bland annat var Sofia och Innie med, och det var trevligt att få samtala lite med dem. Efter ett par tre timmar var vi bara fem personer kvar och då berättade en av oss att hon hade pratat med en person ute i cafét, han hade undrat vad det var för gäng som samlades där inne och när han fick veta hade han sagt: Det syns inte på er!

Nä, just det. Det syns inte. Jag har hört det så många gånger att jag nu för tiden inte blir ett dugg förvånad. Människor har så många fördomar om psykisk ohälsa. Jag antar att det till viss del beror på okunskap, och kanske rädsla. Man vet väl helt enkelt inte hur man ska bemöta det och därmed drar man förutfattade meningar. Jag själv kan ibland känna att andra ser ner på mig och dömer mig på grund av min sjukdom. Man får den där stämpeln i pannan, och det är nästan som att man blir idiotförklarad. Vissa tror verkligen att man är dum i huvudet bara för att man har en psykisk sjukdom, det är faktiskt lite tragiskt. Vad kan man egentligen göra åt alla de här fördomarna? Jag tror att det behövs mer information, då får människor ökad kunskap och i och med det kan perspektiven breddas och bilden av psykisk sjukdom kan förhoppningsvis förändras (och förbättras!).


RSS 2.0