Då och nu (och vändpunkten)

Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början?
- Winston Churchill -



I onsdags morse drog jag på mig tolkkläderna, svarta jeans och en svart kortärmad skjorta, och satte på mig den lilla guldfärgade tolkelevskylten. En stund senare står jag i badrummet och borstar tänderna. Helt plötsligt inser jag vad det är jag ska göra, vad det är för föreläsning jag ska tolka. Jag blir en anings panikslagen och tänker: jösses, jag kan ju inte tolka en föreläsning som ska handla om personlighetsstörningar och framför allt Borderline. Men sen kom jag på: jo visst kan jag det. Jag var bara tvungen att dra på mig en långärmad tröja först - det skulle då verkligen inte se snyggt ut att tolka en sådan föreläsning när armarna ser ut som de gör. Jag funderade vidare och tänkte att om någon för några år sedan hade sagt till mig, ”den 15:e april 2009 kommer du att tolka en föreläsning om Borderline”, då hade jag bara skrattat. Och likadant om jag hade sagt det, då skulle andra ha skrattat åt mig. Då ansågs jag vara en Borderliner - trots att jag aldrig har haft diagnosen. Då handlade allt om självhat och självförakt, destruktivitet och svält, kaos och ångest. Jag saknade liv och det enda som existerade var döden.

Det var även i den vevan som min dåvarande behandlare på Östra kallade mig en kroniker, och jag rusade ut ur rummet, genom korridoren, nedför trappan och ut genom entrén. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför kinderna och jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot innanför de där dörrarna. Även om jag trodde på det hon sa, så ville jag inte att andra skulle anse att jag var en kroniker. Jag vägrade acceptera att någon sa så till mig. Och nu när jag tänker efter så var nog den där eftermiddagen en vändpunkt. Det var då som jag bestämde mig för att kämpa mot livet, så att jag kunde visa dem att de hade haft fel. Jag var minsann ingen kroniker! Jag fattade ett beslut: Istället för att försöka dö så skulle jag försöka leva.

Och nästan exakt fyra år senare står jag på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, tolkar en föreläsning om personlighetsstörningar, Borderline, självmordsförsök, självskador och DBT. Det kändes på något sätt overkligt och vissa delar blev så oerhört nära. Det var inte en lätt föreläsning och själva tolkningen vill jag inte uttala mig om - den är jag mindre nöjd med. Men jag kunde ändå känna en viss stolthet efteråt. Stolt över mig själv, stolt över att jag stod där framme. Och när jag på kvällen låg i min säng och funderade så kom jag fram till två saker: Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kan ta mig ännu länge.


Missa inte den nystartade SHEDO-bloggen!

För att överleva (och traditioner ska ju inte brytas)

Varje mörk natt har en ljus ände.
- Nizami -



Sedan i fredags har jag varit förkyld och har typ hostat sönder mina lungor - traditioner ska ju inte brytas, lov ärlikamed en sjuk Hanna. Men trots allt, det har ändå varit gött med en veckas påsklov. Det var välbehövligt med en paus. Nu har jag har samlat på mig energi genom att bada i solstrålar och inandas havsluft. Jag har dessutom haft en mysig filmkväll med Karolina, varit på en härlig promenad med Anki och igår hade jag en underbar kväll med Karolina och Caroline - ni är bäst!

I måndags läste jag ut Sofias nya bok För att överleva - om självskadebeteende. Jag har sett fram emot att få läsa den lång tid nu, och förra veckan damp den äntligen ner i brevlådan. Och boken levde upp till mina förhoppningar, den är mycket bra och välskriven. Sofia tar upp olika begrepp, känslor, fördomar och alla de frågor som det inte finns några enkla svar på. Det finns även exempel på hur man kan hjälpa sig själv och hur man kan stötta andra. I boken delar även andra personer med sig av sina egna erfarenheter, tankar och känslor kring självskadebeteende. Jag känner igen mig i mycket av det som skrivs, men det gav även nya infallsvinklar. Jag är övertygad om att boken kommer bli en resurs och hjälp till många, den vänder sig ju till både drabbade, anhöriga och professionella. Tidigare i veckan var det ett par inslag i Sydnytt, där både Innie och Sofia medverkade och pratade om egna erfarenheter, SHEDO och självskadebeteende. Det var några av de bästa inslagen jag sett som handlar om självskadebeteende, det innehöll till exempel inga triggande bilder på sår eller ärr. Se inslagen här och här och här. Sofia medverkade även i Eftersnack i tisdags kväll, även där handlade det om självskadebeteende. Och när det pratades om de vanligaste fördomarna, att det är unga tjejer som gör det för att få uppmärksamhet, sa Sofia så här: "Det är väldigt viktigt att komma ihåg att en grundläggande förutsättning för att du ska skada dig själv och din kropp är att du inte ser något värde i den. En människa som mår bra skulle aldrig skada sig själv för att få uppmärksamhet". Det var ett mycket bra program, klart sevärt!

Haha. Jag har fått en syssling. Han heter Emil, är 22 år gammal och är försvarare i BK Häckens a-lag. Väldigt trevligt måste jag säga. Han har tydligen en bror också, så nu är vi uppe i fyra sysslingar. Det va då värst!


Och jag vill verkligen tro att det finns ett ljus bortom mörkret.

RSS 2.0