Årsmöte med SHEDO (och Gud är min kraftkälla)

Well I just heard the news today, it seems my life is gonna to change
I close my eyes, begin to pray, then tears of joy stream down my face
With arms wide open under the sunlight
Welcome to this place, I'll show you everything
With arms wide open
- Creed -


I lördags bar det alltså iväg till Lund och årsmötet med SHEDO. Jag och Sara träffades en stund innan åtta på centralen här i Göteborg. Två och en halv timme senare var vi framme i Lund, och inne i väntsalen träffade vi Åsa och Helena. Sandra dök upp och lotsade oss vidare till statsbiblioteket, där årsmötet skulle hållas. Där träffade vi alla andra, både välbekanta och nya ansikten. Åh, det var så härligt att träffa alla underbara människor! Årsmötet drog igång och tog fyra timmar. När mötet var avslutat var vi drygt 10 personer som gick vi iväg och åt. Det var en riktigt trevlig stund, mycket prat och en hel del skratt - Åsa fick värsta skrattattacken ;) Sedan var det tyvärr dags att krama varandra hejdå. Några gick åt ett håll, och några åt ett annat. Jag, Sara, Sandra och Helena promenerade hem till Sandra, där vi drack thé, pratade och hade allmänt trevligt.

Mitt tåg hem mot Göteborg gick klockan åtta på kvällen. Det var lite vemodigt att säga hejdå till Sara och Sandra som hade följt mig till stationen - jag ville ju egentligen inte åka hem! Men när jag väl kommit ombord på tåget, funnit min fönsterplats och lutade mig tillbaka med en bok och underbara toner av Creed och Blindside i mina öron, då kände jag ren och sann lycka. Hela dagen hade jag varit omgiven av människor som jag verkligen tycker om att umgås med, och som jag känner samhörighet med. Jag var fylld av positivitet!

Sedan i lördags kväll har jag varit uppfylld av de här positiva känslorna och tankarna. Jag känner att jag är på väg åt rätt håll nu. Jag kan klara mig igenom det här, det bara måste gå. Ett steg i taget, uppåt och framåt. Små små delmål, och slutligen det stora målet - fri och frisk. Det kommer bli tufft, men jag vet att det kommer något gått ur kampen. Något som är värt att kämpa för. Livet är ju faktiska värt att levas, fullt ut. Jag vet att jag har styrkan inuti mig, och när jag inte orkar själv då bär Han mig. Gud - min kraftkälla.


Magiska nycklar (och ett vintervitt Göteborg)

Du letar efter den magiska nyckeln
som öppnar porten till kraftens källa,
och ändå bär du själv nyckeln i din hand.
Du gör bruk av den i samma stund
som du lär dig att kontrollera dina tankar.
- Napoleon Hill -


Göteborg är vintervitt och kyligt. Och jag vill ha vår, snödroppar och värmande solstrålar.


Det här är något av det bästa jag läst på länge.

Jag fick en kommentar tidigare i veckan: ”Jag förstår inte riktigt. Hur kommer det sig att du har fått anorexi och självskadebeteende, eller vad är det det heter? Lixom, du verkar ju inte alls vara dum i huvudet. Snarare verkar du vara en riktigt smart och duktig tjej, och då borde du ju veta bättre än så?!” Jag höll bokstavligt på att explodera av ilska. Att kläcka ur sig en sådan kommentar visar på brist på kunskap. Det handlar inte om att man inte är tillräckligt smart eller duktig. Jag har sagt det förut, men det tåls att upprepas. Bara för att man har en psykisk sjukdom så är man inte dum i huvudet. Vem som helst kan drabbas, hur klok och smart man än är. Men för att ändå ge ett litet svar på frågan... För mig handlade det till viss del om att kraven på mig själv var alldeles för höga. Att jag inte var duktig nog, jag nådde inte upp till de krav jag hade på mig själv och tog då ut det i självdestruktivitet. Jag fick till exempel inte ha ett fel på ett prov eller förhör, jag skulle vara felfri. När jag misslyckades med mina mål förtjänade jag inte att äta, och även min fysiska kropp förtjänade att straffas och misshandlas. När det var kaos runt omkring mig var självdestruktiviteten det enda jag kunde kontrollera - det jag stoppade i min mun och det jag gjorde på min kropp.

Klockan åtta på lördag morgon sitter Sara och jag på tåget mot Lund. Det dags för årsmöte med SHEDO.

Sportlov (och ett brustet halleluja)

Det viktiga är inte hur långt man kommit,
utan åt vilket håll man reser.

- Tomas Sjödin -


Disturbed ska spela på Metal Town i sommar! Gissa vem som kommer stå på bron?

I gårdagens GP kunde man läsa att tre psykakuter i Göteborg ska bli en - läs här. Psykakuten i Mölndal stängdes ju för en månad sedan, och nu planerar SU att under sommaren stänga ner även Sahlgrenskas psykakut. På sikt ska den stängas för gott. Kvar blir alltså psykakuten på Östra. Det innebär att en ynka psykakut ska täcka upp hela Göteborg med omnejd! Orsaken till att man ska samla akutpsykiatrin till en akut, ja det är självklart av ekonomiska skäl. Att läsa sådant gör mig sådär smått irriterad. Och man kan ju fundera lite kring vilka konsekvenser som kan uppstå. Kanske löser man pengafrågan genom besparingarna, men det skapar desto fler problem hos de människor som behöver vård. Det handlar ju faktiskt om människor som är i behov av akut psykisk hjälp! Det handlar om människors liv. Och då ska inte pengarna få styra.

Den här veckan har jag sportlov och dagarna går in i varandra. Karolina och jag har målat köksskåp i Karolinas lägenhet, och trots att jag har tvättat håret ett par gånger sedan dess så har jag fortfarande vit färg i mitt hår. Jag och Sara har varit hemma hos Therese och haft en mysig melodifestivalkväll. Jag skulle gått till tandläkaren igår och fixat min tatuering idag, men både tandläkaren och tatueraren ringde och lämnade återbud. Det var lite typiskt. Men å andra sidan har jag fått lite extra kvalitetstid med mig själv, samt gjort en gnutta skolarbete och fräschat upp spanskan genom att läsa i min spanska Bibel.

Dessutom har jag suttit nedsjunken i min soffa och sträckläst Tomas Sjödins senaste bok ”Ett brustet halleluja”. Vad boken handlar om är lite klurigt att förklara. Den handlar dels om kyrkklockor, dels om livet efter sönernas död. Han tar upp sökandet efter en vardagsandlighet och ljuset i tillvaron. Och ja, den var bra och kan varmt rekommenderas.

Om en timme bär det av till Linneas lägenhet för lite tapetsering. Efter att vi var där och stökade i söndags eftermiddag så är det numera inflyttningsbart och beboeligt i både sovrum och kök. Nu är det alltså operation: vardagsrum som står på tur.


Ur Tomas Sjödins bok "Ett brustet halleluja":

Jag valde att låna strofen ur Leonard Cohens ”Hallelujah” till den här boken efter mycket tvekan, då jag insåg att det kunde verka aningen förmätet. Mitt halleluja är också brustet. Det är inte samma sak som att det skulle ha gått sönder, och därmed blivit något mindre. Snarare är det brustet i den bemärkelsen att det öppnat sig. Jag vet inte exakt när eller hur det skedde. Jag vet bara att det är så. Mitt halleluja är ett annat än det jag sjöng som tonåring, det är ett annat än det jag mumlade som ”ung och lovande” pingstpastor, men det är ett halleluja. Det är dovare, mörkare, försiktigare och mer dröjande, men det är ett halleluja. Det är inte fullt så trosvisst som det var, men det är ett halleluja, alltså ett sätt att uttrycka det allra djupaste i mig, och det viktigaste. Det är fyllt av tacksamhet över den tro som följt mig sedan barnsben och över att jag fick växa upp i ett hem där man trodde på något mer än lönebesked och värdepapper. Brustenhet är inte riktigt samma sak som trasighet. Man kan vara hel och brusten, i den bemärkelsen att brustenheten blivit en del av livet, ett sätt att leva. Jag sjunger mitt halleluja med samma hjärta som då, men jag hör själv att det inte låter likadant längre. Varför då alls använda ett så gammalt och kufiskt ord som halleluja när det finns så många begripliga och relevanta uttryck att tillgå? Jag vet inte det. Jag vet bara att det ständigt återkommer i min tillbedjan. Bönen är den ultimata livsberättelsen, i bönen utgjuter man sitt hjärta utan att någon avbryter eller korrigerar. Tillbedjan tar till vara behovet av att få sträcka sig utanför sig själv, släppa behovet av att förstå och bara ge sig hän. När det vardagliga orden når sin gräs viskar jag mitt halleluja. Jag gör det i glädjen över Guds närvaro och över de människor jag fick dela mitt liv med. Jag gör det som ett sätt att hantera mitt livs förluster. För förlusterna säger jag inte tack, men inte heller knyter jag mina händer i ett ”varför?” Jag viskar halleluja. Ett brustet halleluja.

Lycka (och jag lyfter stridsyxan)

Nu har jag sportlov - känn på den du!


Ok, så här ligger det till. Ingenting av det jag gör blir så bra som jag vill att det ska bli. Jag vet vad det beror på och det är bara jag som kan göra något åt det. Därför är det är dags för lite action. Jag lyfter stridsyxan nu. På allvar. En gång för alla ska jag krossa det där ätstörningsmonstret. Ingenting ska få hindra mig. Ingenting.

På samhällslektionen tidigare i veckan pratade vi om lycka - vad är lycka? Det var en intressant diskussion, och de senaste dagarna har jag funderat lite extra på det där lilla ordet på fem bokstäver. För mig behöver inte lycka vara något stort. Det finns otroligt många lyckostunder i vardagen. Jag tänker på alla små stjärnögonblick vi upplever varje dag. Jag har för vana att bevara de där små lyckostunderna i mitt hjärta, på så sätt blir de ett minne för livet och kan upplevas på nytt - om och om igen.

Jag vet inte om det beror på att jag varit där jag har varit, och uppskattar lycka på ett helt annat sätt än vad andra kanske gör. Att jag har fått en annan syn på livet, och att inte ta allt för givet. Det finns tusentals saker och ting runt omkring oss som skapar lyckokänslor. För mig finns det till exempel enormt mycket lycka i något så litet som att mötas av ett leende. Eller om någon ger mig en varm kram, då kan jag känna lycka sprida sig genom hela kroppen - en liten kram kan ju faktiskt förändra en hel dag. Lycka är att få umgås med mina kära vänner. Lycka är att ligga på en solvarm klippa en härlig sommardag, äta solmogna hallon på strå och titta ut på ett silverglittrande hav. Och sist men inte minst kan musik göra mig toklycklig - ni vet det där lyckoruset efter en underbar konsert.

Och visst är det fruktansvärt korkat att jag större delen av mitt liv har satt så stor lycka i antalet kilo jag bär omkring på. Ok, det är trots allt skillnad på nu och då. Då var det hela min värld. Nu är det mer små inslag i vardagen. Jag kan kasta bort de där idiotiska tankarna rätt fort, eftersom jag vet att det bara är mitt sjuka jag som vilseleder mig. Även om jag emellanåt hamnar på fel spår, så vet jag att mitt värde INTE mäts i antal kilo. Jag har lärt mig att lyssna till vad mitt förnuft säger. Och framför allt så vet jag att jag inte blir lyckligare om alla de där kilona förloras från min kropp igen.

Dark Horse (och årets influensa är inte barmhärtig)


"It's official! After five agonizing weeks of waiting for news, it has been announced that Fox will co-finance The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader with Walden Media! According to Variety, "the two sides are still working out budget and script issues, but the hope is to shoot the film at the end of summer for a holiday 2010 release through the Fox Walden label." Walden still controls the movie rights to the books." Mer finns att läsa här.

Yees! Sådan här läsning uppskattas. Meen en liten oro gnager i mig när jag läser "a holiday 2010 release"... Betyder det att The Voyage of the Dawn Treader kommer ha premiär julen 2010? Snälla, säg att det INTE är så. Filmen skulle ju ha premiär i maj 2010...

I fredags började jag äntligen vakna till liv igen efter att ha legat totalt däckad i influensan i flera dagar. Den slog till som en blixt från en klar himmel och jag kan tala om att årets influensa inte är någon höjdare. Jag har aldrig tidigare varit med om att influensan tagit så hårt, så jag råder er att hålla er undan från den! Både Cornelia och Karolina sa så här: Tur att det bröt ut nu och inte på praktiken. Och det är ju helt sant. Men ändå... det verkar som att mitt immunförsvar och jag har kommit lite i kant med varandra - vi är inte direkt bästa vänner just nu. Jag kunde ju haft en bättre start på det nya året. Nu känns det som att jag börjat året med att vara mer sjuk än frisk. Jag vill inte vara sjuk något mer och jag hoppas verkligen att jag håller mig frisk under resten av terminen.

Karoline kom hit och överraskade mig i fredags kväll. Hon hade med sig en påse apelsiner, en burk med panodil och Nickelbacks senaste album Dark Horse!! Åh, hon visste ju att jag hade tänkt att köpa den skivan! Jag har världens sötaste syster!

Bild från narniaweb.com

RSS 2.0