Skolbrand (och fem år har passerat)

När du hamnar i svårigheter och kommit till en punkt
där du tror att du inte står ut längre skall du inte ge upp,
för det är just då det brukar vända.

- Harriet Beecher Stowe -


Vi sitter i bilen på väg mot Bodaborg i Sävsjö, då min mobil plötsligt piper till. Ett sms från min syster. Jag läser fyra ord: TORSLANDASKOLAN HAR BRUNNIT UPP!! Versaler och två utropstecken. Och skriker sedan till: VA?! Helt ärligt, först trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Men en halv minut senare piper telefonen igen, ett sms med fyra likadana ord. Jag sitter där i bilens baksäte och känner mig som ett frågetecken - vad händer?! Hela dagen spenderas på Bodaborg - lekstugan nummer ett - och jag ägnar väl inte en enda tanke på Torslanda (by the way, vårt lag vann). Under dagen trillar det in ytterligare ett tiotal sms och när jag kommer hem sent på kvällen klickar jag mig in på GP:s hemsida, läser texter och ser bilder på den nedbrunna skolan. Förra veckan följde jag nyheterna i GP, men jag kunde ändå inte riktigt förstå att det var sant. Det gick helt enkelt inte att ta in. I fredags bestämde jag mig för att åka dit. Och det var först då, när jag såg förödelsen med mina egna ögon, som jag kunde förstå att min gamla skola inte längre existerar.

Förlåt mig, men lite ironiskt är det ändå. Faktum är att jag under i stort sett hela grundskolan hade en dröm om att skolan skulle brinna ner, så jag slapp gå tillbaka till helvetet - den blåa helvetesbyggnaden som jag uttryckte mig i en gammal dikt. Och nu, typ tio och ett halvt år efter avslutningen i nian så händer det. På riktigt. Och som ni ser på bilden ovanför finns naturligtvis blåa bräder från hörnet kvar - det var där jag alltid satt, i hörnet av matsalen, och skulle försöka äta under övervakning av lärare M. Minnen. Alla dessa förbannade minnen.

Tre unga killar sitter nu anhållna för grov mordbrand och Torslandaskolans elever är utspridda på fyra andra skolor. Om ett par år ska en ny skola vara på plats. Även om skolan fortfarande heter Torslandaskolan så kommer det inte att vara samma skola som jag gick i. Det kommer vara en ny skola, med nya väggar och nya klassrum - en skola med korridorer där mina fötter aldrig har vandrat och toaletter där mina tårar aldrig har gråtits, en skola där jag aldrig har varit rädd och där mina ångestskrik aldrig har ekat. Jag undrar om jag i framtiden kommer kunna gå förbi den nya Torslandaskolan utan att må illa och få en stor ångestklump i magen? Utan att minnas alla hemska år? Tänk om. Vilken dröm.

Och till något helt annat.

Förra veckan läste jag i GP att Mikael Ljungbergs liv ska sättas upp på Kungliga operan i Stockholm under hösten 2010. ”Triumf och Tragedi” heter den. Jag känner mig lite skeptisk till att skildra Mikaels livsöde i operaform. Men visst, Mikael Ljungberg var en stor idrottare och om syftet är att hedra honom, då känns det lite mer ok.

Jag minns Mikael Ljungbergs finalmatch under OS 2000. Vi sitter i sal 329 på LM Engströms gymnasium, ett blandat gäng med elever från alla tre årskurser. Jag och Johanna sitter där eftersom vi har håltimma. Luften dallrar av spänning och förväntan. Helt plötsligt är matchen över och en svensk guldmedalj ska hängas kring Mikaels hals. Vilken hjälte! Det lilla klassrummet fyllds av glädjeskrik och hoppande fötter och glada omfamningar (och när jag ser det här filmklippet, som visades på idrottsgalan i SVT 2005, så kan jag inte låta bli att småskratta lite då kungen gör ett försök till att lyfta upp Mikael - jag minns så väl hur hela klassrumet ekade av skratt!). Drygt fyra år senare händer det, Mikael Ljungberg begår självmord. Det är den 17 november och jag helt ovetandes om vad som ska ske - precis som hela Sveriges befolkning. Men det är under samma iskalla novembernatt som jag själv skriver ett avskedsbrev och en gång för alla säger hejdå till världen. Skillnaden mellan Mikael och mig är att Mikael aldrig vaknar upp. Det gjorde jag, på MAVA - jag minns att det första jag såg när jag öppnade mina ögon var min fars tårfyllda ögon, det första jag hörde var alla pipande maskiner, det första jag kände var ångest över att jag levde. Och sedan tvingades jag återigen ligga i en hård säng med landstingets äckliga filtar över min kropp.

Jag fattar inte riktigt att fem år har passerat. Nu när jag tänker på det så blir jag faktiskt lite stolt över mig själv, jag har lyckats hålla mig borta från inläggningar under fem års tid! Jag har läst lite dagboksanteckningar från hösten 2004. Aj. Det gör ont att läsa. Eftersom orden jag skrev under den tiden är så fruktansvärt destruktiva så kommer jag inte att delge dem här. Men en sak är säker - det är stor skillnad på då och nu. Även om utmattningen gör att jag knappt orkar tänka och att depressionen just nu har tagit sitt grepp om mig igen, så går det inte att jämföra. Jag vet att mörkret och depressionen inte är evigt. Utmattningen är kronisk, den får jag leva med vare sig jag vill eller inte. Men jag vet att jag med all säkerhet kommer blomma upp igen fram mot vårkanten. Därför gäller det bara att uthärda de här dagarna, våga gripa tag i de små ljuspunkterna, slå ner hjärnspökena och stå ut med ångesten. Och även om det är svårare än svårt så gör jag allt som står i min makt för att jag inte ska falla för destruktiviteten.

Autumn

Det omöjliga är ofta det obeprövade
- Daniel Swärd -
 
 

RSS 2.0