Ljusen brinner (och kanske får jag se ett stjärnfall i natt)

Even though the darkest moment I never gave up
In my mind, what I'm reaching for is coming closer
My dream never faded out, I never gave it up

- Dead by April -



Åh. Gårdagens lyrikcafé var helt fantastiskt! Redan vid 18-tiden började människor droppa in genom dörrarna och en timme senare var caféet helt fullt. Jag har faktiskt aldrig sett så mycket folk under tidigare cafékvällar. När vi parkerat oss på scenen så kändes det roligt att se ut på alla som hade kommit, men hjälp vad nervös jag var innan det drog igen! Jag var först ut, pratade om livet och skrivandet, samt läste tre av mina dikter. Efter mig var det Bernt och sist Märta-Gretha. Mellan varven spelades musik. Under ett musikstycke så kom det fram en helt okänd man till mig och gav mig en stor kram, sen gick han bara. Jag satt kvar på min stol och kände mig som ett litet frågetecken. Efteråt köptes det böcker och jag signerade bok efter bok. Folk kom fram och sa mängder av fina ord, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Tänk att lilla jag kan beröra andra människor på det sättet, tänk att mina ord kan gå rakt in i deras hjärtan. Men de vackraste orden viskade Karoline till mig när jag klev ur bilen här hemma: Du har en stolt lillasyster. Då kände jag tårarna bränna innanför ögonlocken, och jag kände mig om möjligt än mer lycklig och varm inombords.

När allt var över i Smyrna och vi vandrade mot bilen, då var jag helt slut. På vägen hem åkte vi förbi minnesplatsen på Backaplan. Jag placerade den röda rosen där den ska ligga. Och jag tände det lilla ljuset. När man står där vid minnesplatsen och ser rosorna och ljusen, då är det alltid många känslor och tankar, minnen och bilder från de omtumlande dagarna i slutet av oktober 1998 som kommer upp till ytan. Vi gick även in i minneslokalen en stund, det var första gången på ett par år som jag var där inne nu. Inatt var det elva år sedan. Ljusen brinner på Backaplan - vi minns och vi saknar. Jag vet att du har det bra, men jag får väl sakna dig ändå?



Höstvindar (och omprövade beslut)

Att förlora ett slag är inte att lida nederlag
En sann krigare vet att för vart slag han förlorar
gör han framsteg i konsten att svinga svärdet
och är bättre rustad till nästa gång
han tar upp kampen

- Paulo Coelho -

 
 
Ni glömmer väl inte bort lyrikkvällen nästa vecka? Rubriken för kvällen är lånad från en av mina dikter - Och kanske får jag se ett stjärnfall inatt. Välkomna till Smyrnakyrkan torsdag 29 oktober klockan 19:00!

Hemmaplan (och om ätstörningar i Karlavagnen)

Well I, I just want to see the light
And I, I don't want to lose my sight
Well I, I just want to see the light
And I need to know what's worth the fight
-
Green Day -


Green Day i Scandinavium, juli 2005.


Det känns oerhört gött att vara på hemmaplan igen. Vi kom hem till Göteborg i söndags kväll efter att ha tillbringat hela helgen i huvudstaden. Nu under eftermiddagen har jag lyssnat på Karlavagnen från igår kväll. Ämnet för kvällen var ätstörningar, bland annat medverkade Sofia med sina kloka ord. Det var ett mycket bra program - lyssna här.
 
 

Andra halvlek (och mellanlandning i huvudstaden)

De sjöng en sång i dalen i landet där vi dör
De hoppades i mörkret, de såg ett ljus framför
De trodde på en morgon som säkert skulle gry
De väntade på dagen då skapelsen blir ny
- Ett folk på väg -


Förra veckan saknade jag verkligen Göteborg. När jag steg av tåget i fredags kväll, andades in göteborgsluften och hörde spårvagnarnas gnissel, då blev jag genast varm och lycklig i hjärtat. Inget snack om saken, jag hör hemma i Göteborg. Schemat under helgen var fullspäckat: bokmässa, SHEDO-träff, födelsedagsfest, gudstjänst i Smyrna och hemgruppsledarträff. Det var precis vad jag behövde för att få lite mer energi.

Hösten är här nu. Löven skiftar färg och naturen andas vackerhet.

Och vips så var praktiken slut. Fyra veckor har passerat och jag kan bara konstatera att tiden går alldeles för fort. I början av den här veckan kände jag mig helt malplacerad under tolkuppdragen och funderade över vad jag egentligen höll på med. Men igår och idag har jag hittat rätt känsla igen, det känns gott. Helt klart en skön avslutning. Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Mia och M kommer och möter upp mig på stationen. Fika och tjöt, underbart! Och sedan ska jag lyckas hitta till vandrarhemmet och möta upp mina klasskamrater. Det ska bli trevligt att träffa klassen igen, jag är ju nyfiken på att få höra hur alla har haft det! På söndag eftermiddag åker vi äntligen hem till Göteborg. Nejdå, jag längtar inte alls... ;)


Och ni måste läsa det här: "Vi ska förändra attityden till alla som är psykiskt sjuka"

Stora applåder!



RSS 2.0