Att finna glädjen i musikens värld (och magiska känslor)

Tell me a story into that good night
Sing us a song for me
- Green Day -


Jag minns en strof som en av ledarna i kyrkan sjöng en gång när jag gick på mellanstadiet. Jag har inte den blekaste aning om vem som står bakom de två meningarna, inte heller vilken sång det är, men den lyder som följer: Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Jag minns de här meningarna för att det är så det är, och för att musik är glädje. Ja, som många av er säkert vet så älskar jag musik. Och helt ärligt, utan tillgång till musikens värld så skulle jag inte vara kapabel till att andas och leva.

Något av det bästa man kan uppleva är härliga live-konserter. Högst upp på listan står självklart grymma rock-konserter. Tänk att stå mitt i ett hav av människor framför en scen. Man väntar och väntar och väntar. Först ska förbandet spela sina låtar, sedan är det ytterligare en stund av väntan och till slut drar konserten igång - och det är där och då det magiska börjar. Den underbara magiska känslan av att uppleva musik live - musiken kommer så nära att man blir ett med den. Glädjehopp och glädjeskrik. Weeiiooo weeiiooo! Åh, jag har varit på så många görbra konserter genom åren - för att nämna några ur mängden... Blindside, Green Day, U2, Billy Talent, Jerusalem, Disturbed, Volbeat, Mammuth, Finley, MCR, Mando Diao, The Sounds, Elton John... Jag har en dröm om att få se Nickelback, Alter Bridge, Skillet, 3 doors down och Staind live, och även om jag vet att sannolikheten i stort sett är lika med noll så kommer jag aldrig att ge upp den drömmen. Att få uppleva en konsert med Creed hade inte heller varit fel, men det är ännu mindre sannolikhet eftersom de inte existerar längre. Creeds magnifika låtar kommer dock alltid att leva vidare, i alla fall i mina högtalare.

Den något suddiga bilden ovan är tagen precis efter Blindsides konsert på Frihamnspiren under EM-festen i augusti 2006. Den konserten kommer jag aldrig att glömma. Det var första gången jag och min syster Karoline såg Blindside live och vi stod och väntande framför scenen i ett par timmar innan konserten började. Och nu ska jag faktiskt erkänna något... Jag har aldrig gråtit till filmer och sånt där, men när Blindside började spela den där augustikvällen blev jag så tagen av lycka att glädjetårar strömmade nerför mina kinder. Så där var det sagt. I år släpper Blindside ett nytt album och jag håller mina tummar stenhårt och hoppashoppashoppas att det blir en ny konsert med Blindside inom en snar framtid.

Ni kanske minns att jag var en aningens sur i höstas, då jag missade Green Days konsert i Globen? Förra helgen meddelande en vän mig att det ryktades om att Green Day skulle spela på Ullevi i sommar. Ett riktigt glädjerus tändes inuti mig. Någon dag senare läser jag i Göteborgsposten att ryktena var sanna - Green Day kommer till Ullevi den 5:e juni. Jag och Karoline var på Green Days konsert i Scandinavium i juli 2005. Det var en av de bästa konserter jag någonsin varit på och bara tanken på att få möjlighet att se dem live igen fick mitt hjärta att hoppa av glädje - och om jag inte varit febrig och tokförkyld så hade jag förmodligen skuttat runt som en liten galning. När klockan slog nio igår morse satt jag redo framför datorn och tjugo minuter senare var biljetterna till Green Days 21st Century Breakdown Tour bokade och betalda - och när jag gick ut genom dörrarna från Scandinaviums biljettkassa igår eftermiddag var ett strålande leende fastklistrat på mina läppar.


Sing us a song of the century that's louder than bombs and eternity
The era of static and contraband that's leading us to the promised land
Tell us a story that's by candlelight, waging a war and losing the fight
They're playing the song of the century, of panic and promise and prosperity
Tell me a story into that good night
Sing us a song for me

Årsmöte med SHEDO (och Billy Talent var grymt!)

Det finns en glänta mitt i skogen
som bara kan hittas av den som gått vilse

- Tomas Tranströmer -


När jag en eftermiddag i början av januari loggade in på min mail och såg att det i inkorgen låg ett mail från SHEDO:s valberedning så trodde jag att det var ett påminnelsemail om att det var dags att skicka in nomineringar inför årsmötet. Men så var det icke. Jag blev en anings chockad då jag läste att jag var nominerad till styrelsen. Tankar for genom skallen: Nämen, vem är så dum att nominera mig? Jag kan väl inte sitta i styrelsen? Jag kan ju ingenting.

Efter att ha funderat ett tag så bestämde jag mig dock för att anta nomineringen. Om någon annan tror att jag kan så borde jag väl kunna?! Och det jag inte kan i nuläget kan jag ju alltid lära mig. I lördags var det så dags för årsmötet i Lund och numera är jag alltså ordinarie ledamot i SHEDO:s styrelse. Det känns riktigt bra, det här är något som jag verkligen vill jobba med - att hjälpa andra som är/varit i samma situation som jag själv, samt göra det jag kan för att hjälpa till med att förändra och förbättra situationen för personer med ätstörningar, självskadebeteende och/eller annan typ av psykisk ohälsa. Jag ser fram emot ett spännande år tillsammans med de andra fyra härliga tjejerna i styrelsen - Sofia, Innie, Amelie och Dorota.

Till min stora glädje har OS i Vancouver nu dragit igång och igår skidade Charlotte Kalla hem det första guldet - grymt! Om det blir några ”OS-krönikor” (likt de jag skrev under Turin-OS 2006 och som för övrigt finns arkiverade under kategorin "Sportens värld") under de kommande veckorna återstår att se. Just nu har jag i alla fall ett inlägg som håller på att ta form inne i skallen, men det utspelar sig varken i ett skidspår eller i en slalombacke utan snarare i en soffa en sen lördagskväll hemma hos Liv - ni som var med under kvällen förstår nog vad det är för händelse jag svamlar om. Annars sitter jag här i min soffa och hostar och snörvlar och kikar lite på bilderna från Billy Talents grymma konsert förra helgen. Jag dricker världens godaste ingefära/citron-te och morrar lite åt snöflingorna som singlar ner utanför fönstret. Jag vill ha vår och värme! Helst nu i denna sekund.

Hjälp SHEDO att hjälpa!


Levande ögon (och livsgnistan)

I’ve found a world where love and dreams and darkness all collide
Maybe this time we can leave our broken world behind
We’ll be together again, all just a dream in the end
-
Evanescence -


Foto: Linnea Pettersson


Hanna, dina ögon lever igen. Det kändes ganska härligt att få höra de där orden, för ja, det känns som att det vänder nu. Depressionen ger vika och jag skymtar ett ljus. Jag måste våga tro att jag kan nå ända fram. Och nu använder jag Lisas ord:

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Den här veckans tema på SHEDO-bloggen är Sorg och Psykiatri. Tidigare i veckan berättade Amanda om när en nära vän till henne dog för ett år sedan. Idag skriver Innie om sorgen när hennes Calle gick bort och inte tilläts att sörja. Och jag själv har bidragit med ett inlägg om min mormor och sorgen när hon gick bort i cancer: Jag ska kämpa. För mormors skull.

Ikväll ska vi gå på konsert med Billy Talent. Sist jag såg dem live var under Pier Pressure sommaren 2007. Jag ser fram emot en grymt bra kväll och just nu laddar jag för fullt genom att lyssna på deras senaste skiva.

RSS 2.0