Nostalgitripp (och havsvågor)

The things we shared fell hard with new lost wings
- Wrestling with Angels-



I lördags åkte jag och kärleken ut på en nostalgitripp till mina barndomstrakter i Torslanda. Eller kanske man ska säga så här: nostalgi för mig och guidning för honom. I 17 års tid bodde jag i ett radhus i det här området. Skogarna och kullarna är utforskade in i minsta detalj och jag känner till varenda liten gångstig och genväg. Och nu vandrade vi där tillsammans, hand i hand, på de välkända gångbanorna.

Till min stora förskräckelse var alla vinbärsbuskar på vår gamla tomt borta. Likaså den stora busken med de gula små blommorna. Det stora äppleträdet kan numera kallas miniatyr. Jag skrattade dock lite åt att guppet i den lilla backen var placerat på exakt samma ställe där vi under snöiga vintrar byggde vårt gupp. Vi promerade upp i skogen, rundade Klockedammen och gick sedan förbi Torslandaskolan. Jag har inte varit där sedan veckan efter branden i november. Då var allt i en enda stor röra - ett nedbrunnet kaos. Nu var där ingenting - ett ground zero. Vi gick på gångbanan och jag pekade ut var alla de olika klassrummen låg - där låg biblioteket och vårt hemklassrum, där fanns en gång i tiden slöjdsalarna och där var NO-salen... När vi gick där hade jag en skum känsla inuti mig. Det var inte den vanliga ångestklumpen i magen. Det var inte alla hemska minnen. Det var något annat. Eller var det kanske så att jag inte kände någonting alls? När vi kommer bort till den stora lekplatsen blir jag chockad. Den stora lekplatsen är numera en stor sandgrop. Vid den gamla förskolan träffar vi en gammal granne. Först känner hon inte igen mig, men sedan kunde hon nästan inte sluta prata. Hon har en ny katt - fast den ser likadan ut som gamla Svante-katt.

Vi avverkade Torslandavallen och fortsatte sedan mot hjärtestenen, havet och klipporna. Isen hade smält bort. Två svanar simmade runt i viken. Solen strålade. Det luktade salt. Vi klev upp på en av de stora stenarna längst ut på Krossholmen och lyssnade på vågorna som skvalpade mot klipporna. Underbart.

Barfotabarn (och sånger som framkallar tårar)

Barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dig
ut till sommarn där vindarna bor, till ros och förgätmigej
Jag plockar smultron vid vägens kant och trär sen upp dem på strån
det killar så skönt under foten min, jag känner gruset med tån

- Mats Paulson -


Om min kärlek till musik kommer från min mormor eller inte lär jag aldrig få veta. Men en sak är i alla fall säker, mormor tyckte väldigt mycket om musik. När hon var hemma stod alltid radion påslagen - med ett kassettband på plats inuti, så att det bara var att trycka på rec-knappen då en bra låt spelades. Min mormor hade några favoritlåtar, en av dem var Ingemar Olssons sång Du vet väl om att du är värdefull. När jag hör den sången bränner alltid tårarna innanför ögonlocken, och de flesta gånger kan jag inte hålla tillbaka dem utan låter de sakta rinna nerför mina kinder. En annan sång som jag förknippar med mormor är Barfotavisan med Mats Paulson. Den sången trallade alltid mormor på när vi vandrade hand i hand på grusvägarna och ängarna alla de där somrarna ute på landet. Sommar för mig är solstrålar, hallon, hav och värme. Och att gå barfota.

Jag var ett barfotabarn när jag var liten. Så fort vårsolen kikade fram och värmde kinderna slängde jag av mig både skor och strumpor. På sommaren sprang jag barfota över grönskande sommarängar, grusvägar och soldränkta klippor. Jag spelade barfota-fotboll på fotbollsplanen nere vid gamla förskolan i Torslanda. Jag sprang och det var känslan av frihet under fötterna som bar mig framåt. Känslan av att vara barfota är speciell. Och jag känner likadant än idag.

Jag minns sommarkvällarna ute på landet, hos mormor och morfar. Jag och min syster Linnea klättrade upp på diskbänken i köket och satte ner våra svarta fötter i varsin diskho. Mormor tappade upp varmt vatten och hällde sedan i några droppar av den gröna tallbarrsoljan - jag minns att det doftade tallbarr i hela köket. Vi satt där på diskbänken, mittemot varandra, och tvättade rent våra små barnfötter. Sedan var det dags att krypa ner under täcket, och innan lampan släcktes lyssnade vi med spända öron på de sagor som mormor läste för oss.

Det här är minnen som sprider värme och äkta lycka inuti mig, som förevigt finns bevarande i mitt hjärta. Minnen som även framkallar en och annan tår.

För att man skall kunna flyga (och våga våga våga)

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

- Margareta Ekström -


Det har gått ungefär ett halvår sedan jag fick Margareta Ekströms dikt i min hand för första gången. Jag läste raderna, nickade lite grann, sparade papperlappen längst bak i min almanacka och glömde sedan bort den. Men det dröjde inte lång tid förrän dikten dök upp igen. Den här gången på en svenskalektion i skolan. När vår svensklärare (Johanna, uppmärksamma stavningen! Ser du att jag lär mig? ;)) hade delat ut pappret och mina ögon registrerade vilken dikt det var så höll jag bokstavligt talat på att trilla av stolen av chock.

Jag kanske överreagerade en smula, men strunt samma. Efter den skoldagens slut har jag dagligen haft dikten i tankarna. Den beskriver så klockrent situationen jag befinner mig i. Min yngsta syster sa så här en gång till mig: Det är ju egentligen inte det friska livet du är rädd för Hanna, utan själva rädslan handlar om det okända. Jag hade inte reflekterat över det så mycket tidigare, men hon satte huvudet på spiken. Hon hade så rätt! Jag var elva år gammal då Fröken Anorexi flyttade in i min hjärna och det var runt min trettonde födelsedag som jag skadade mig själv första gången. Jag var ett barn och hade ingen aning om att det jag kände inombords hade ett namn. Jag visste inte att ätstörningar existerade och jag hade aldrig hört talas om självskadebeteende. Jag trodde på allvar att jag blivit helt knäpp i huvudet! Jag minns första gången som jag träffade en annan tjej som skadade sig själv. Det var när jag var inlagd första gången på Östra och jag minns att jag tänkte: Det finns en annan, jag är inte ensam!

En gång chattade jag med en god vän på MSN. Jag har sparat den konversationen eftersom han skrev så många kloka och tänkvärda ord, bland annat det här: 15 år i sjukhet måste även få innebära att det måste få ta ett bra tag å bli frisk med. Allt måste börja i det lilla. Livet börjar i det lilla. Försök att resa sig måste väl oxå börja i det lilla

Och därför låter jag Margareta Ekströms ord snurra runt i tankarna ett tag till. Jag måste börja våga riva mina murar, mitt skydd. Öppna upp och plocka bort stenarna, en efter en. Jag måste våga möta rädslorna, för annars kommer jag aldrig någonsin ta mig framåt. Våga våga våga.

Olympiska spel (och vad är det för sport?)

Go on crush me like a flower, rusted from the rain
Come on, strip me of my power, beat me with your chains
And if I'm the king of cowards, you're the queen of pain
I'm rusted from the rain, I'm rusted from the rain

- Billy Talent -


De olympiska spelen i Vancouver invigdes med de här orden: Vi måste vara rädda om varandra och den jord vi lever på. Wayne Gretzky tände OS-elden och det 21:a vinterspelet drog igång - med idrottare från 82 nationer. Nu har OS-yran lagt sig för den här gången och vi riktar istället blicken mot vinter-OS i Sotji 2014. Jo, jag längtar redan. Sveriges mål var att ta hem tio medaljer och med ett resultat på elva svenska medaljer - 5 guld, 2 silver och 4 brons - så måste vi ge vårt landslag ett klockrent godkänt. Sverige hamnade på en sjunde plats i medaljligan och ligger även på sjunde plats i marathontabellen - som förövrigt leds av Norge!

Vad kommer jag minnas och ta med mig från Vancouver? Anja Pärssons prestation är nästan värd en bragdmedalj (nu har hon redan två, så sannolikheten är dock inte så stor). Kraschen den där onsdagen var mardrömslik och jag blev illamående när jag såg hennes 60 meter långa flygfärd. Dagen efter står hon i startfållan igen och när tävlingarna är över hänger en brons-medalj runt Anjas hals - hennes sjätte OS-medalj. Curlingdamerna får mig att lelele. Åh, vilken glädjeyra! Helt fantastiskt att de försvarade sitt guld från Turin-OS - i en match mot Kanada, i Kanada! I en intervju efter skidstafetten sa Johan Olsson så här: Vi visade vilka som bestämmer här idag. Herrlaget tog den första svenska guldmedaljen i stafett sedan 1988 - Helt otroligt! Jag kommer minnas Myhrers bronsskräll, Björn Ferrys skjutningar, Charlotte Kallas guldjakt, Anna Haags silvermedalj, samt Kallas och Haags gemensamma silverjubel i sprintstafetten. Damkronornas förlust mot Finland i bronsmatchen sved rejält - att ta brons var ändå deras mål...? Tre kronors insats tänker jag inte ens kommentera - eller ok, det finns väl egentligen bara ett ord: fiasko. Hur många fjärdeplatser det blev till slut vet jag inte, men de var ett antal. Visst är det lite snöpligt att hamna precis utanför pallen, men en fjärde plats på ett OS är ändå en fjärdeplats på ett OS! Lixom hallå, man är ju fjärde bäst i världen!

Och sen så var det ju det där med att vissa är mer intresserade av OS än andra. Den lilla historian som följer utspelar sig under en sen lördagskväll - en av de allra första OS-dagarna. Vi är ett gäng tjejer som precis har sett klart på en film ("Allt för min syster", om du inte sett den så kan jag verkligen rekommendera den här sevärda filmen). Damernas skidskytte-tävlingar håller på för fullt på andra sidan Atlanten, så därför bad jag lite snällt om vi möjligtvis kunde slå på OS-sändningarna på TV:n? Jodå, det gick bra! Så där satt vi sedan och småpratade, med TV:n på i bakgrunden. Vissa av oss (läs jag) är lite mer engagerade i OS och sportens värld än andra - och frågan är väl om jag inte var ensam om att ha mest fokus på de pågående tävlingarna... Helt plötsligt frågar någon: Vad är för sport? Efter ytterligare en stund kastas ännu en fråga ut: Varför lägger dem sig ner? Mitt enkla lilla svar på den frågan var att de är trötta. Och där uppstod en liten diskussion bland de övriga närvarande: Men de är ju elitidrottare, de borde orka!? De kan väl inte bli trötta och lägga sig ner mitt i spåret. Eller?

Nu undrar ni kanske hur den där lilla diskussionen slutade? Svar: I gapskratt. För det var ju faktiskt så att de tävlande som plötsligt la sig ner i snön redan hunnit ta sig i mål...

RSS 2.0