För att man skall kunna flyga (och våga våga våga)

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

- Margareta Ekström -


Det har gått ungefär ett halvår sedan jag fick Margareta Ekströms dikt i min hand för första gången. Jag läste raderna, nickade lite grann, sparade papperlappen längst bak i min almanacka och glömde sedan bort den. Men det dröjde inte lång tid förrän dikten dök upp igen. Den här gången på en svenskalektion i skolan. När vår svensklärare (Johanna, uppmärksamma stavningen! Ser du att jag lär mig? ;)) hade delat ut pappret och mina ögon registrerade vilken dikt det var så höll jag bokstavligt talat på att trilla av stolen av chock.

Jag kanske överreagerade en smula, men strunt samma. Efter den skoldagens slut har jag dagligen haft dikten i tankarna. Den beskriver så klockrent situationen jag befinner mig i. Min yngsta syster sa så här en gång till mig: Det är ju egentligen inte det friska livet du är rädd för Hanna, utan själva rädslan handlar om det okända. Jag hade inte reflekterat över det så mycket tidigare, men hon satte huvudet på spiken. Hon hade så rätt! Jag var elva år gammal då Fröken Anorexi flyttade in i min hjärna och det var runt min trettonde födelsedag som jag skadade mig själv första gången. Jag var ett barn och hade ingen aning om att det jag kände inombords hade ett namn. Jag visste inte att ätstörningar existerade och jag hade aldrig hört talas om självskadebeteende. Jag trodde på allvar att jag blivit helt knäpp i huvudet! Jag minns första gången som jag träffade en annan tjej som skadade sig själv. Det var när jag var inlagd första gången på Östra och jag minns att jag tänkte: Det finns en annan, jag är inte ensam!

En gång chattade jag med en god vän på MSN. Jag har sparat den konversationen eftersom han skrev så många kloka och tänkvärda ord, bland annat det här: 15 år i sjukhet måste även få innebära att det måste få ta ett bra tag å bli frisk med. Allt måste börja i det lilla. Livet börjar i det lilla. Försök att resa sig måste väl oxå börja i det lilla

Och därför låter jag Margareta Ekströms ord snurra runt i tankarna ett tag till. Jag måste börja våga riva mina murar, mitt skydd. Öppna upp och plocka bort stenarna, en efter en. Jag måste våga möta rädslorna, för annars kommer jag aldrig någonsin ta mig framåt. Våga våga våga.
Trackback
RSS 2.0