Ett mänskligare Sverige (och ditt viktigaste val)

Kristdemokraterna lyckas blanda en mysig låt med ett ganska obehagligt budskap,
och sen så får man veta att om man röstar på Göran Hägglund då blir det bara mys.
Jag tycker att det är den bästa filmen. Det är den tuffaste. Den sticker ut.
- Viggo Cavling om Kristdemokraternas valfilm (se här) -



Mitt första minne av politikens värld är från september 1991. Jag var åtta år gammal och fick följa med mina föräldrar till röstlokalen i Torslandaskolans matsal. Jag förstod inte så mycket men jag minns att jag tyckte det var otroligt spännande. Tre år senare fick jag själv rösta för första gången. Jag gick då i femte klass och fredagen innan det riktiga valet gjorde vår mellanstadielärare om vårt klassrum till en vallokal. Sedan fick vi elever, en efter en, gå in bakom ett skynke och lägga varsin röstsedel i en kartong. När alla lagt sin röst var det dags för rösträkning. Jag minns faktiskt inte om det var Moderaterna eller Socialdemokraterna som vann valet i vårt klassrum, men jag minns däremot att det var väldigt jämt. En annan sak jag minns är att det parti jag röstade på bara fick en enda röst - och att det var jag som röstat på det partiet räknade naturligtvis mina klasskamrater snabbt ut och de fick då något mer att mobba mig för.

På söndag är det dags för val igen. Jag tänker inte säga till er vad ni ska rösta på, för det är ert eget val. Men eftersom jag i princip alltid blir ifrågasatt när ämnet politik dyker upp så tänker jag kort förklara varför jag röstar på det parti som vill arbeta för ett mänskligare Sverige. Alla partier talar om människors lika värde. Kristdemokratin talar om människans unika och okränkbara värde. Kristdemokraterna är det parti som sätter barnen och framtiden främst, med en värdegrund där människan står i centrum. Haro, Riksorganisationen för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap, utsåg tidigare i veckan Kristdemokraterna till Barnens Parti. Läs artikeln här.

Vi människor är olika och har olika behov. Vi är inte stöpta i samma form och därför tror jag inte på pekpinnar - att politiker ska bestämma hur jag ska leva mitt liv. Jag tror på valfrihet - att människor själva får frihet att välja och möjlighet att bestämma över sitt liv och sina tillgångar. Om jag får barn i framtiden så vill jag själv bestämma hur länge jag ska vara hemma och vilken typ av barnomsorg som passar mitt barn. Jag vill själv kunna välja vilken skola mitt barn ska gå i, både när det gäller grundskola och gymnasium. Och när jag blir gammal vill jag själv bestämma vem som ska ta hand om mig, var jag ska bo och vilken boendeform som passar just mig bäst.

Vi tycker att något är fel när de som trängs mest får de bästa platserna.
Att det är för svårt att få stöd om man inte höjer rösten. Att Sverige är för kallt och egoistiskt.
Vi vill att samhället ska byggas på hänsyn, på att människor är solidariska och hjälper varandra.
Alla har inte samma förutsättningar, men alla måste ha samma rättigheter.
Vi kämpar för ett mänskligare Sverige, där det inte bara är de
som bufflar sig fram som får mest uppmärksamhet.

Det finns egentligen mycket mer att tillägga, som skolan och barns trygghet, sjukvård, äldreomsorg och psykiatri, arbete och nya företag, bistånd och fastighetsskatt, miljö och fler närpoliser, ROT och RUT etcetera. Men jag skulle hålla mig kortfattat och därför avslutar jag med att säga att politik trots allt inte är det viktigaste här i livet. Det finns ett annat val - ditt viktigaste val - som handlar om vem du vill vara och vem du vill följa.


Rättspsyk (och barns levnadsförhållanden)

Mitt hem finns i mitt hjärta
- Nils-Aslak Valkeapää -



Rättspsykiatriska regionkliniken (RPK) i Sundsvall har tagit emot patienter med självskadebeteende sedan början av 2000-talet och i dagsläget befinner sig elva patienter, som är vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), på RPK i Sundsvall. SHEDO, eller framför allt Sofia och Innie, har under det senaste året lagt ner mycket arbete kring rättspsyksfrågan och äntligen ger det resultat. RPK har kritiserats av socialstyrelsen, för att man använt vårdmetoder som tvångshandskar och isolering. Tvångshandskarna är numera förbjudna. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har varnat tre överläkare på RPK. Och tidigare i veckan nåddes jag av nyheten att RPK i Sundsvall beslutat att sluta med vård av patienter med självskadebeteende. Det är självklart mycket kvar att arbeta med, men det här är i alla fall ett steg i rätt riktning. Vill du läsa mer om RPK så rekommenderar jag Innie och Sofias bloggar. Du kan även läsa här, här, här och här.

Tidigare i veckan publicerade Statistiska centralbyrån, SCB, sin årliga undersökning om barns levnadsförhållanden. I år handlade några av frågorna om barnens ekonomi och vad de äger, till exempel om de har ett eget rum, TV, mobil, dator etc. Resultatet visar att 90 procent har en egen cykel och 95 procent har egen mobil. Mer än hälften av barnen har en egen dator och 94 procent kan skaffa fram hundra kronor till ett spontant nöje. Datorn är viktig - hälften av barnen i undersökningen chattar, mailar och surfar minst en timme varje dag. Två av tre barn träffar kompisar på internet varje vecka. Vart tredje barn har dock inte råd att göra samma saker som sina vänner. Barn till ensamstående och barn i arbetarhushåll har sämre ekonomiska möjligheter. Fem av tio flickor i arbetarhushåll, och sju av tio pojkar i tjänstemannahushåll, har råd att köpa något som kompisarna har.

När jag läste artikeln och lyssnade på radioprogrammet blev jag nästan lite irriterad och började tänka tillbaka på min egen uppväxt. När jag var tio år var jag ute och lekte. Jag träffade vänner, spelade fotboll och klättrade i träd. Min första mobil fick jag när jag fyllde 17 år och gick på gymnasiet. Den första datorn köpte vi julen 1995, då jag var tolv år gammal, och internet hade vi inte förrän jag gick i nionde klass - och då fick vi vara uppkopplade en halvtimme per dag, efter klockan 18. En egen dator köpte jag strax innan jag flyttade hemifrån.

På ett sätt tycker jag det är ganska skrämmande siffror som framkommer i undersökningen. Självklart är det stor skillnad på att vara tio år 1993 respektive 2010. Vi vet ju alla att samhället och tekniken har förändrats mycket. Men min poäng är: Behöver man som tioåring en egen mobil, dator eller TV?

RSS 2.0