En mycket viktig bok (och läs läs läs!)



En kopp te är obligatoriskt under mörka novemberkvällar



Jag har precis läst ut det sista kapitlet i en mycket viktig bok. Och jag ryser. Boken gavs ut förra veckan och jag måste säga att det är årets viktigaste bok. En bok som alla borde läsa. Boken heter Slutstation rättspsyk och är skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson.

Det handlar om unga kvinnor med allvarligt självskadebeteende, som skickas till rättspsykiatriska kliniker eftersom allmänpsykiatrin inte längre har någon hjälp att erbjuda. De unga kvinnorna har inte begått något brott, ändå tvingas de in på rättspsyk tillsammans med dömda mördare, våldtäcksmän, pedofiler och pyromaner. De utsätts för tvångsåtgärder; bältesläggningar, isolering, tvångshandskar, tvångshjälmar.

Boken är en skrämmande läsning om vad som händer i Sverige på 2000-talet. Det är verkligen ingen rolig läsning. Tvärtom är det oerhört vidrigt och ibland kan man inte fortsätta läsningen på grund av illamående. Det mest läskiga är att jag känner flera av de unga kvinnor som medverkar i boken, för även om jag vet vad de gått igenom så är det en helt annan sak att läsa det i tryckta bokstäver i en bok med hårda pärmar. Men jag rekommenderar er ändå att läsa. Bara för att det är så viktigt. Läs, läs, läs!

Läs mer om Slutstation rättspsyk, både boken och den pågående debatten i media, här: http://rattspsyk.wordpress.com


Stor eloge till Sofia och Thérèse, för allt det jobb, tålamod och kraft
ni lagt ner på den här boken! Jag är en mycket stolt vän.




Glädje (och sorg)

Jag har mitt hopp i Herren, han är min fasta borg
Han fyller mig med stilla frid, i glädje som i sorg

- H Reigstad -


Glädjen och sorgen, de vandrar sida vid sida. Men det är ju så med livet, det går i vågor och ingen dag är den andra lik. Om en dag fylls med glädje, så fylls nästa med sorg. Det här har varit ett väldigt märkligt år. Ett annorlunda år. Vi har varit med på fem bröllop, plus att jag och min ena syster har gift oss.

När Tomas Sjödin vigde mig och Erik i mitten av juni så kunde vi aldrig tro att han kanppt fem månader senare skulle vara begravningsofficiant på min farfars begravning. Men så blev det. Min farfar somnade in för en dryg månad sedan. Det gick fort och smärtfritt, han slutade andas i sömnen och jag hoppas innerligt att han drömde fina drömmar sin sista natt i livet. En vecka senare nås vi av beskedet att Eriks morfar har gått bort.

Så nu har vi precis varit på två begravningar på några få dagar. Det har varit tungt, men vi har tagit oss igenom dagarna. Tur att vi har varandra, jag och kärleken.

 


RSS 2.0