Möhippan (och skattkistan)

Hjärtat är som en skattkista fylld med souvenirer,
det är där vi sparar de minnen vi samlat under åren

- Barbara Johnson -


Igår firade jag och kärleken tre månader som gifta. Tiden har gått så otroligt fort! Jag lovade ju att jag skulle lägga upp bilder från min möhippa, som ägde rum i början av juni. Här kommer nu några bilder!
Bättre sent än aldrig...



På morgonen 4 juni kom hela tjejgänget inrusande till Tomas Ledins låt "Vi är på gång"
Obs, t-shirten är min pappas! ;)



Picknick på klipporna



Sen fick jag byta kläder... De hade i alla fall tagit hänsyn till mina intressen!
Frölunda-tröjan passade ju finfint men jag höll däremot på att tuppa av
när min syster tog upp ÖIS-halsduken och hängde den runt min hals




Jag trodde nästan att jag skulle få slippa slöjan,
men nejdå, den åkte visst på till ändå
Men jag slapp i alla fall smink!




Gökboet - Tjurridning



Gökboet - Sumobrottning



Gökboet - Skottkärrerace



Gökboet - Bungee Run



Jag fick några uppdrag på stan. I korgen har jag hallonmuffins som jag skulle dela ut
och samtidigt hitta på en dikt om hallon. Folk skulle skriva hälsningar till mig på badmintonracket.
Jag skulle även få personer att trixa med fotbollen - klarade personen 10 stycken så fick jag poäng
:)



Hela gänget (eller ja, nästa alla iaf!)
Kvällen spenderades sedan hemma hos en vän. Under tiden maten tillagades fick
jag ett mini-spa. Vi åt supergod mat, drack hallonsoda och till efterrätt serverades
hallonpaj! För att sammanfatta dagen: Jag hade världens bästa möhippa!

Tre år senare (och systers bröllop)

Vi är inte satta på denna jord för att se igenom varandra,
utan för att se till att hjälpa varandra

- Barbara Johnson -

Jag har lite svårt att förstå att det är tre år sedan jag skrev det här inlägget. Eller rättare sagt, jag har svårt att förstå att det är jag som har skrivit det.

När jag i fredags steg nerför trapporna från kliniken borta på Olskroken, blev jag nästan tårögd. Jag tänkte på den gången då jag klev upp för de där tapporna för första gången. Jag mindes rädslan och ångesten. Jag mindes förvirringen och den totala tomhetskänslan. Det är tre år sedan. I fredags hade jag mitt avslutningssamtal med min behandlare. Tänk vad mycket har hänt sedan den dagen i slutet av augusti 2008. Mitt liv ser helt annorlunda ut och jag lever idag ett liv som jag då trodde att jag aldrig skulle få uppleva. Och jag ställer mig frågan, vad är friskt och vad är sjukt? Räknas jag som frisk nu när jag inte längre går i någon behandling? Jag har inget bra svar. Det känns bara så konstigt att jag skulle vara frisk. Jag fick ju alltid höra att jag skulle vara sjuk hela mitt liv. Men här sitter jag ändå idag, jag känner mig fri och tänker aldrig någonsin vända tillbaka till landet där fröken Anorexi regerar. 17 år är tillräckligt lång tid. Punkt slut.


Några bilder från Linnea och Niclas bröllop 20 augusti.
Tänk att min älskade syster nu också har fått sin drömprins. 




På väg ut från Öckerö kyrka




Min vackra syster och svåger



Erik fick uppdraget att hålla buketten en liten stund



Min kära syster och vän var tärnor



Tårta!

 


RSS 2.0