Ett avstannat hjärta (och tio år sedan)

Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för

- Ted Gärdestad -



Idag är det den 10:e juli 2012 och exakt tio år sedan min mormor gick bort. Det var cancern, den där fruktansvärda sjukdomen. Texten nedan är skriven under sommaren 2002.


Det var mitt i natten som telefonen ringde. Pappas gamla Ericsson S888 ekade i huset. Jag vaknade av signalen, och jag visste direkt vad som hänt. Men jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Jag hörde hur pappa försökte svara, men kontakten bröts. Telefonen pep ännu en gång. I ett sms får vi veta vad som hänt under natten. I ett sms stod det, som vi egentligen redan visste om. ”May somnade in inatt. Karin fanns vid hennes sida”. Att somna om var omöjligt, men jag låg kvar i min säng och tittade upp i taket. Sakta kom solen upp över horisonten och spred sitt ljus på de vita golvplattorna. Fåglarna började kvittra i träden utanför och grannarnas barn lekte i poolen. Det var morgon. En ny dag. En ny, solig dag.

Jag blev varken arg, ledsen eller sorgsen. Jag kände ingenting, alla känslor var bortblåsta. Jag blev helt tom inombords och kunde inte prata, inte gråta, inte känna. Apatin tog över mina andetag, mitt liv och jag väntade bara på att mardrömmen skulle få ett slut. Jag låg i min säng, väntade på att min mormor skulle komma tillbaka till mig igen.
Senare på kvällen tittar jag ut genom fönstret, ut i den varma Mallorcaluften. Det var först då alla känslor lossnade och jag förstod att min mormor, trygghetens livslina, var borta. Tårarna droppade ner på fönsterbrädan och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som det hade varit.


En sammansättning av atomer och molekyler,
ett sovande paket, men med en levande ande inuti
En hand håller en annan hand
Snart är det slut, helt slut
Natten sänker sig sakta,
Gud tänder stjärnorna och månen,
för att lysa upp den svarta nattvärlden utanför fönstret
De tunga andetagen tystnar, dör ut
Ingen smärta finns längre, inget lidande

Ett avstannat hjärta
Själen möter ljuset i mörkret
En livlös kropp på en säng

Jag gråter, och jag dansar med i änglarnas sorgedans
Jag dansar för din skull, mormor, och jag hoppas att du ser mig
Inuti mig snurrar frågor och tankar,
och jag frågar mig själv om livet verkligen är värt att levas längre,
nu när du är borta
Jag tvivlar starkt på det,
och vill flyga med dig upp till det stora blå

Mormor, Du var min värld, min allt, mitt syre, mitt leende


Kommentarer
Postat av: Hanna

2012-07-11 @ 10:49:10
URL: http://blundainte.tumblr.com
Postat av: Madde

Du är så duktig på att skriva!! =)

2012-07-13 @ 22:01:54
URL: http://mwsfoton.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0