Det vi aldrig pratar om

 
 
Bilder från slutet av oktober 2014, mindre än en vecka innan Emanuel föddes. 
 

Det är nu drygt tre år sedan vår älskade Emanuel tillverkades på ett laboratorium på Sahlgranska sjukhuset. Tack vare läkares skicklighet blev jag äntligen gravid. Detta efter utredningar, undersökningar, hormonbehandlingar, sprutor, väntan och längtan. Varje månad under några år hoppades vi. För att bli besvikna, gång på gång på gång. Mitt i allt detta har vi många gånger fått frågan "Ska ni inte skaffa barn snart?" och "Nu när din syster fått barn, ska ni inte skaffa barn också? Det är ju roligt med kusiner i samma ålder".

För det första så fullständigt avskyr jag uttrycket "skaffa barn". Barn skaffar man inte. Barn får man. Och det är ingen självklarhet att få barn. Varje litet barn är ett mirakel. En gåva. Genom åren så har jag oftast önskat att jag hade styrkan att ryta ifrån när frågan om barn kommit, men jag orkade aldrig. Inte då. Numera är jag dock mer öppen och berättar oftast hur Emanuel blev till och att vi försöker få ett syskon men har haft flera missfall. Men just den frågan: "När ska Emanuel få ett syskon?". Den frågan smärtar så enormt.

Fyra gånger har vi lyckats bli gravida. Två gånger via IVF och två gånger på naturlig väg. Ett barn. Tre missfall - två tidiga (2012 och 2017) och ett sent i vecka 14 (2016). Det är därför frågan om syskon gör så ont. Just för att vi har förlorat tre små barn i magen. Frågan river upp så många känslor, så mycket sorg. Jag ser fortfarande framför mig hur ett litet litet barn i vecka 14 glider ner i toaletten och ligger där i vatten och blod. Livlöst. Med Emanuel gjorde vi ett ultraljud i just vecka 14. Vi fick se honom göra kullerbyttor, suga på tummen och sparka runt. Det lilla barn som skulle bli Emanuels lillebror eller lillasyster fick jag istället se i toaletten och sedan spola ner i avloppet.

Det här inlägget har jag velat skriva länge, men jag har inte orkat. Egentligen hade jag velat skriva så mycket mer, men det får räcka för tillfället. Jag vet inte vad jag vill med inlägget, mer än att vi borde prata mer om det här. Om missfall. Om svårighet att få barn. Just för att en tredjedel av alla graviditeter slutar i missfall. Det är så mycket vanligare än vad vi tror! Och av 100 par så har 10 par svårt att få barn. Enbart i min umgängeskrets finns flera IVF-barn och jag känner många som haft ett eller flera missfall. Så ja. Det viktigaste jag vill förmedla är att du ska tänka till innan du ställer den där frågan om barn/syskon. För att, och nu upprepar jag mig, det är ingen självklarhet att få barn. Varje litet barn är ett mirakel. En gåva.
 
 

RSS 2.0