Det vi aldrig pratar om

 
 
Bilder från slutet av oktober 2014, mindre än en vecka innan Emanuel föddes. 
 

Det är nu drygt tre år sedan vår älskade Emanuel tillverkades på ett laboratorium på Sahlgranska sjukhuset. Tack vare läkares skicklighet blev jag äntligen gravid. Detta efter utredningar, undersökningar, hormonbehandlingar, sprutor, väntan och längtan. Varje månad under några år hoppades vi. För att bli besvikna, gång på gång på gång. Mitt i allt detta har vi många gånger fått frågan "Ska ni inte skaffa barn snart?" och "Nu när din syster fått barn, ska ni inte skaffa barn också? Det är ju roligt med kusiner i samma ålder".

För det första så fullständigt avskyr jag uttrycket "skaffa barn". Barn skaffar man inte. Barn får man. Och det är ingen självklarhet att få barn. Varje litet barn är ett mirakel. En gåva. Genom åren så har jag oftast önskat att jag hade styrkan att ryta ifrån när frågan om barn kommit, men jag orkade aldrig. Inte då. Numera är jag dock mer öppen och berättar oftast hur Emanuel blev till och att vi försöker få ett syskon men har haft flera missfall. Men just den frågan: "När ska Emanuel få ett syskon?". Den frågan smärtar så enormt.

Fyra gånger har vi lyckats bli gravida. Två gånger via IVF och två gånger på naturlig väg. Ett barn. Tre missfall - två tidiga (2012 och 2017) och ett sent i vecka 14 (2016). Det är därför frågan om syskon gör så ont. Just för att vi har förlorat tre små barn i magen. Frågan river upp så många känslor, så mycket sorg. Jag ser fortfarande framför mig hur ett litet litet barn i vecka 14 glider ner i toaletten och ligger där i vatten och blod. Livlöst. Med Emanuel gjorde vi ett ultraljud i just vecka 14. Vi fick se honom göra kullerbyttor, suga på tummen och sparka runt. Det lilla barn som skulle bli Emanuels lillebror eller lillasyster fick jag istället se i toaletten och sedan spola ner i avloppet.

Det här inlägget har jag velat skriva länge, men jag har inte orkat. Egentligen hade jag velat skriva så mycket mer, men det får räcka för tillfället. Jag vet inte vad jag vill med inlägget, mer än att vi borde prata mer om det här. Om missfall. Om svårighet att få barn. Just för att en tredjedel av alla graviditeter slutar i missfall. Det är så mycket vanligare än vad vi tror! Och av 100 par så har 10 par svårt att få barn. Enbart i min umgängeskrets finns flera IVF-barn och jag känner många som haft ett eller flera missfall. Så ja. Det viktigaste jag vill förmedla är att du ska tänka till innan du ställer den där frågan om barn/syskon. För att, och nu upprepar jag mig, det är ingen självklarhet att få barn. Varje litet barn är ett mirakel. En gåva.
 
 

Kommentarer
Postat av: Angelica

Tack för att du skrivit det här inlägget. Vi har inte alls samma smärtsamma resa som ni men vet alltför väl att barn inte är något man "skaffar". Precis som för dig är frågan om syskon det som gör ondast. Särskilt nu när E själv har börjat säga att hon vill ha en lillasyster el lillebror. Det är tufft fysiskt och psykiskt - och dessutom en fråga om ekonomi. Tack igen för att du skrivit inlägget. Håller tummarna, hoppas och ber för att det ska gå vägen för er❤

Svar: Jag tror det behövs mer diskussion kring detta. Det var väl en av orsakerna till att jag skrev det här inlägget. En vän till mig uppmärksammade mig tidigare i veckan på att de på Nyhetsmorgon på TV4 pratade om IVF. De ska följa en kvinna som gjort IVF under hennes graviditet under våren. Så bra att det uppmärksammas! Ja, Emanuel har också börjat prata om en lillebror. Flera av hans kompisar har de senaste månaderna fått småbröder. Det handlar absolut även om ekonomi. En embryoåterföring kostar för oss i VG-regionen 11808 kr. Vet inte om det är olika summor i olika landsting. Emanuel blev tack och lov till på det första IVF-försöket och sex stycken embryon lades i frysen på Sahlgrenska. Tyvärr dog de flesta embryona i upptiningen inför senaste syskonförsöket, såvi har bara ett enda litet embryo kvar. Vad vi skulle få betala för ett helt IVF-paket har jag inte ens vågat ta reda på...
Tack! Kram <3
Hanna

2017-03-02 @ 18:22:52
Postat av: Susanna

Very, very long time, no hear... Det var nästan tio år sedan vi hördes. Jag hoppas ändå att du minns mig. Nanna-panna från Sockerdricka. Med bloggen "Ninanna".

Jag vet inte om detta är rätt sak att börja med i denna kommentar - men jag gör det I alla fall. Jag börjar med att säga Stort, Varmt, Innerligt Grattis till en så underbart fin liten son som Emanuel!

Det innebär inte att jag inte känner din smärta och sorg i detta inlägg om Emanuels "änglasyskon" som inte finns med er I dagliga livet, annat än i tanken och minnet.

Jag ska inte säga att "jag vet hur du känner", för det gör jag inte. Men jag vet hur det är att älska - och förlora - ett ofött barn. Ett litet, litet hjärta under ens egna som inte får fortsätta slå. Jag vet hur det är att älska sitt ofödda lilla, lilla pytte-barn där inne i magen - och hur det är att se henne (jag är ganska säker på att det var en flicka) komma ut i en fors av blod. Jag upplevde det sommaren 2010. Och jag har fortfarande sår i själen efter det. Jag föll ner I en väldigt destruktiv spiral efter det, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli densamma sokm innan... Eller jo - det vet jag. Det kommer jag inte. Men om jag kommer att kunna samla styrka nog att våga försöka igen. Det är ingen självklar sak.

Jag är så ledsen för din och er skull. Samtidigt beundrar jag er styrka att våga försöka igen - och lyckas få en fin och frisk son - ett litet mirakel!

Varje barn är ett mirakel. Men det krävs speciella och starka mammor och pappor för att skapa manga av dessa mirakel.

Ni är en fantastisk och beundrandsvärd familj! På riktigt!!!

Kram från Nanna!

2017-06-23 @ 15:04:42
URL: http://ninanna.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0