Det vi aldrig pratar om del 2



Tidigare i vår skrev jag ett första inlägg om svårigheter att få barn, om missfall och den ständiga frågan om syskon. Det inlägget går att läsa här. Jag fortsätter på ämnet, enbart för att föra upp ämnet på ytan. Vissa tycker säkert att det är onödigt och undrar varför jag skriver om det. Jag säger, varför inte? Varför inte prata om det vi aldrig pratar om? Jag har själv varit tyst under alla år. Nu i efterhand kan jag på ett sätt ångra det.

2012 hade vi vårt första missfall, det var tidigt i vecka 6. 2013 startade vi utredning på Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska. Det var bara familj och de närmsta vännerna som visste vad vi gick igenom. Nu hade vi tack och lov inte en lång resa med IVF-processen. I februari 2014 blev vår Emanuel till på det första IVF-försöket. Jag minns fortfarande tårarna som rann nerför mina kinder när vi fick se honom via ultraljud den alldra första gången. Han var 29 mm lång och allt såg bra ut. Alla utredningar, hormoner, sprutor. Allt var värt det. Det var overkligt, men helt fantastiskt! Vi skulle bli föräldrar!


Det var först när vi blev spontant gravida kring Emanuels 1-årsdag som den stora längtan efter ett syskon började. Allt verkade vara bra. Fram tills den traumatiska dagen i januari 2016. Jag var då i graviditetsvecka 14 och på ultraljudet visade det sig att barnet dött ca två veckor tidigare. Sent på eftermiddagen, samma dag, glider det lilla lilla barnet ner i toaletten och jag börjar störtblöda. Vi åkte in till akuten. Blodflödet upphörde inte och mitt blodvärde sjönk. Det blev så illa att jag blev akut opererad mitt i natten.

Vi bestämde oss för att försöka bli gravida på egen hand, men hade IVF som back-up. I frysen på Sahlgrenska låg flera befruktade embyon, som blivit kvar efter Emanuel. Vi gjorde ett IVF-försök nu i januari 2017, men som tyvärr blev ett tidigt missfall i februari. 14 mars i år chockas vi båda två då det visar sig att vi mirakulöst blivit spontant gravida. I graviditetsvecka 7 fick vi via ultraljud se det lilla lilla hjärtat slå. Och vi blev så otroligt glada. Vi såg fram emot att bli föräldrar igen och få träffa vårt barn i november! Vi skojade lite om att vi är så bra på att göra novemberbarn. Och vi tänkte att livet kan ju inte vara mer elakt mot oss nu efter alla dessa motgångar vi mött de senaste åren. Inte kan det vara meningen att vi ska förlora detta lilla liv också? Livet kan inte vara så elakt. Så orättvist. 

Men det kunde det visst. Vi gjorde ett ultraljud 3 maj när jag var i vecka 12. Barnet var dött. Fjärde barnet vi förlorar i magen. Jag bara grät och frågade varför? VARFÖR? Varför ska vi ens bli gravida om vi bara ska förlora vårt barn gång på gång på gång? Min ENDA önskan var att inte behöva återuppleva den traumatiska händelsen från januari i fjol. Därför fick jag en planerad skrapning, istället för att börja med cytotec. Skrapningen var dock planerad till den 22 maj, vilket är nästan tre veckor efter beskedet om att barnet var dött. TRE veckor! Helt galet! Jag skulle gå runt i tre veckor med ett dött barn i magen, med vetskapen om att jag när som helst kunde börja störtblöda precis som jag gjorde i januari 2016.

Två veckor tog det. Förra veckan åkte vi in akut efter en stor blödning. Tack och lov avstannade blödningen och läget var inte akut. Läkaren på akuten försökte få en skrapning av psykologiska skäl på grund av våra upplevelser från 2016, men det beviljades inte av bakjouren. Istället lades jag in på Sahlgrenska och skulle under övervakning prova cytotec. Alternativet var att åka hem och vänta. Jag var livrädd för båda alternativen. Två stycken cytotec sattes in ungefär vid 23-tiden på kvällen och sen var det bara att vänta. Och det gick som det gick. Från 2-tiden på natten blev allt bara värre och värre. Stora blödningar och fruktansvärda smärtor och kramper. Jag är van att leva med smärta i och med min fibromyalgi, men jag har aldrig tidigare upplevt en sån otrolig smärta. Jag fick starkare Alvedon, Diklofenak och 4 morfinsprutor i mitt lår, men ingenting hjälpte. Tidigt på morgonen blev det till slut en akut operation. Just det som vi velat förhindra redan från första början upprepade sig! 

Det finns mycket att klaga på i vården. Tänk om jag fått tid för skrapning tidigare? Då hade jag inte behövt uppleva detta trauma ännu en gång. Men jag är ändå tacksam över den vård vi har i Sverige. I många andra länder skulle en kvinna i liknande situation med stor sannolikhet förblöda. 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0