Möt mig som jag är (och klipp från Nyhetsmorgon)


För två och en halv vecka sedan med verkade jag och Thérèse Eriksson i Nyhetsmorgon på TV4 med anledning av Thérèses nya bok, Möt mig som jag är. Läs mer om boken på Libris hemsida och den här artikeln i tidningen Dagen. Dagens nyheter uppmärksammade boken i den här artikeln: För att samtala i kyrkan behövs ingen remiss.
 
Möt mig som jag är handlar kort och gott om hur du som jobbar inom kyrkan, antingen anställd eller ideellt engagerad, kan hjälpa unga människor som drabbas av psykisk ohälsa och självskadebeteende. Det finns tex konkreta tips på hur man kan stödja någon som skadar sig själv. I boken berättar även personer som skadat sig själva och vuxna som hjälpt och stöttat om deras erfarenheter. Jag kan varmt rekommendera boken! Och läser ni boken får ni även i slutet läsa en dikt som jag skrivit ;)
 


( Om videon krånglar kan ni se klippet via den här länken: www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/sj%C3%A4lvskadebeteende-%C3%A4r-ett-%C3%B6kande-problem-bland-unga-2594095 )

Vackra vår! (och ingenting är omöjligt)

And all who thirst will thirst no more
And all who search will find what their souls long for
The world will try, but it can never fill
So leave it all behind, and come to the well

- Casting Crowns -



Kärleken och jag var långlediga i helgen och passade på att åka ner till stugan utanför Falkenberg. En helg i lugnets tecken. Vi tog långa promenader vid havet, njöt av vackra solnedgångar, läste böcker och jag sydde några stygn på mitt broderi - som jag aldrig annars har tid till. I söndags satte vi oss på cyklarna och tog en tur till Morups tånge och naturreservatet där. Väldigt vackert! Och mängder av fåglar!

Långhelgen tog slut och i onsdags besökte jag en plats som jag inte varit på på drygt sju år. Sist jag åkte uppför den där backen var det inte frivilligt. Då var allt mörkt och kalt och jag trodde att jag aldrig skulle komma därifrån. I onsdags strålade solen, naturen var i full blomning och jag visste med säkerhet att jag skulle få åka därifrån när dagens förhandlingar var slut. Då var jag där som patient med LPT. Nu var syftet med besöket ett helt annat.

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag nu lever ett liv som jag då, för sju år sedan, trodde var en omöjlighet. Nu vet jag att ingenting är omöjligt.


Nämndeman (och inte ens i drömmen)

Du behöver inte räcka till,
det räcker att Du finns till

- Tomas Sjödin -


Efter valet hösten 2010 blev både jag och maken invalda som nämndemän i förvaltningsrätten i Göteborg. Nämndemännens uppgift i förvaltningsrätten är att tillsammans med en juristdomare tillämpa rättsreglerna i olika mål. I förvaltningsrätten är det konflikter mellan den enskilde och det allmänna (myndigheter etc) som ska lösas. För ungefär ett år sedan var jag på min första förhandling och under året som gått har jag varit med om många olika typer av mål. Det är inget lätt uppdrag, men man lär sig något nytt varje gång och får en inblick i hur lagar och domstolar fungerar. Jag är glad att jag tackade ja till uppdraget, för det är verkligen intressant och en bra erfarenhet att ha med sig.

De mål som tas upp i förvaltningsrätten är bland annat skattemål, socialförsäkringsmål, socialtjänstmål, migrationsmål, LVU-mål, LVM-mål och psykiatrimål (LPT och LRV). I förmiddags fick jag således vara med om något som jag tidigare i mitt liv aldrig ens kunnat drömma om. Jag satt som nämndeman och dömde i förhandlingar som handlade om LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Inte för att det är någon rolig erfarenhet att ha dömt andra människor till förlängt LPT. För nej, det är det absolut inte! Men känslan jag hade inom mig när vi satt i förhandlingsrummet var så märklig. För några år sedan var det JAG som satt på andra sidan. Då var jag starkt emot den där idiotiska lagen. Nu är jag av en annan åsikt. Jag tycker det är bra att LPT finns. Men vården måste ske på rätt sätt och uppfylla kraven på god säkerhet. Något jag däremot inte riktigt kan godta är det juridiska begreppet "en allvarlig psykisk störning". Trots att det har gått många år nu, så ryser jag fortfarande i hela kroppen när jag hör de där orden uttalas av domaren.

Tre år senare (och systers bröllop)

Vi är inte satta på denna jord för att se igenom varandra,
utan för att se till att hjälpa varandra

- Barbara Johnson -

Jag har lite svårt att förstå att det är tre år sedan jag skrev det här inlägget. Eller rättare sagt, jag har svårt att förstå att det är jag som har skrivit det.

När jag i fredags steg nerför trapporna från kliniken borta på Olskroken, blev jag nästan tårögd. Jag tänkte på den gången då jag klev upp för de där tapporna för första gången. Jag mindes rädslan och ångesten. Jag mindes förvirringen och den totala tomhetskänslan. Det är tre år sedan. I fredags hade jag mitt avslutningssamtal med min behandlare. Tänk vad mycket har hänt sedan den dagen i slutet av augusti 2008. Mitt liv ser helt annorlunda ut och jag lever idag ett liv som jag då trodde att jag aldrig skulle få uppleva. Och jag ställer mig frågan, vad är friskt och vad är sjukt? Räknas jag som frisk nu när jag inte längre går i någon behandling? Jag har inget bra svar. Det känns bara så konstigt att jag skulle vara frisk. Jag fick ju alltid höra att jag skulle vara sjuk hela mitt liv. Men här sitter jag ändå idag, jag känner mig fri och tänker aldrig någonsin vända tillbaka till landet där fröken Anorexi regerar. 17 år är tillräckligt lång tid. Punkt slut.


Några bilder från Linnea och Niclas bröllop 20 augusti.
Tänk att min älskade syster nu också har fått sin drömprins. 




På väg ut från Öckerö kyrka




Min vackra syster och svåger



Erik fick uppdraget att hålla buketten en liten stund



Min kära syster och vän var tärnor



Tårta!

 


10 figurer på ett papper (och hur är det möjligt?)

And I swear to God I´ll have found myself in the end
- 30 Seconds to Mars -


För ungefär två år sedan fick jag hos min sjukgymnast titta på ett A4-papper med 10 olika figurer på. Figurerna hade 10 olika kroppsformer, där nummer 10 hade den största kroppen. Min uppgift var att peka ut den figur som var mest lik min kroppsstorlek. Jag pekade någonstans mellan 6:an och 7:an. Sedan var det sjukgymnastens tur att peka på den figuren som motsvarade storleken på min kropp. När hon pekade mellan 2:an och 3:an blev jag så chockad att jag nästan trillade av stolen - jag fick inte ihop det i min hjärna för två år sedan och jag får inte ihop det nu heller. Hur är det möjligt att man kan se på sig själv med så skeva ögon?

Jag önskar att jag kunde känna mig tillfreds med mig själv och acceptera kroppen så som den ser ut. Jag önskar att jag kunde tycka om mig själv och förstå att jag är värdefull för den jag är. Men det kan jag inte. Inte ännu i alla fall. Varje gång jag tvingas kliva upp på den där förbannade sifferapparaten, så slås jag av ett misslyckande som inte är av den här världen. Varje gång jag motvilligt tittar mig själv i spegeln, så ser jag något jag absolut inte vill se.

Att jämföra fotografier från dåtiden med nutiden är ganska skrämmande - samtidigt gör det ont och skapar en hel del ångest. Det är först nu jag verkligen ser hur liten jag en gång i tiden var. Det är först nu jag verkligen förstår hur skev bilden av mig själv har varit. Men det mest skrämmande är nog ändå inte tanken på hur många kilon jag har gått upp i vikt, utan snarare tanken på att jag kan gå upp nästan lika många till och ändå räknas som normalviktig enligt BMI-systemet - det där systemet kommer jag nog aldrig få ihop i min hjärna.


Ett decennium (och en bergochdalbana)

If I could start again, a million miles away
I would keep myself, I would find a way
- Nine Inch Nails -


Under helgen har vi i forumteamet pysslat med en renovering av Zebraforum. Det tog sin lilla tid att gå igenom 60 000 inlägg och 3300 trådar (uppgifter från Innie), men igår eftermiddag blev allt klart och vi kunde öppna forumet igen. Ta en titt vet ja! Men nog om det... Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mina tio första år på 2000-talet, så här kommer det - med bilder och allt ;)

2000 - Ett nytt millennium. Jag går första året på LM Engströms gymnasium. Sportlovet spenderas i Vemdalen - skidläger med ungdomarna i Smyrna. Sommaren tillbringas på landet, på Gullbranna och på Bohusläns soldränkta klippor. På färjan över till Lysekil får jag en kram och en autograf av Makoolio. Och jag hinner dessutom jobba mina första dagar på Frälsis

2001 - Resornas år. Sportlovsläger i Vemdalen. I juni föds Luddekatt och jag åker till Israel med drygt 50 andra LM-elever. En helt fantastisk resa! Semester i Bohuslän, läger på Gullbranna och sommarjobb på Frälsis. I oktober åker vi till Indien - jag och Ravis familj. Först gör vi en rundresa där vi bland annat besöker New Delhi, Jaipur, Agra, Taj Mahal och en stor nationalpark med massor av vilda djur och orörd natur. Sedan flyger vi till Bombay och besöker det barnhem som Ravi och hans syster är adopterade från.


2002 - Det äckliga året. I maj åker vi på klassresa till Prag och min mormor får besked om cancer. I början av juni tar jag studenten. Eftersom mormor är väldigt dålig och inte kan närvara på studentdagen så åker vi dagen efter studenten hem till mormor och morfar. Vi sitter i den gröna soffan i vardagsrummet och tittar på video från studentdagen. Jag har på mig min studentmössa och mina vita kläder. Strax innan vi ska åka hem sätter jag studentmössan på min mormors huvud och hon säger: Nu har jag sett dig ta studenten, så nu kan jag dö i frid. Och sedan lägger hon ett vitt pappershjärta i min hand, där hon skrivit några vackra rader - och numera ligger pappershjärtat inuti min Bibel. I juli åker vi på semester till Mallorca. En natt får vi ett sms. Mormor är död.  Begravningen är fruktansvärd. Jag kan fortfarande höra morfars röst spricka när han ska lägga sin röda ros på hennes kista: Adjö kära Maja. Efter Gullbrannalägret i augusti åker jag på evangelisationsresa till Salamanca i Spanien. Sorgen efter mormor är enorm. Under hösten jobbar jag på Frälsis. I början av december dör min morfar. Jag är hysterisk av gråt och sorg och klarar nästan inte av att åka till begravningen. Äckligare än så här kan ett år nog inte bli.


2003 - Kaosåret. På sommaren åker vi tillsammans med familjen Ivarsson på en Europaresa - en vecka tillbringas i en liten hamnstad på Spaniens östkust, sedan reser vi norrut och besöker Andorra, Frankrikes västkust, Paris, Belgien och Amsterdam. I slutet av augusti börjar jag plugga på universitet, på arbetsterapeutprogrammet. Den 29:e oktober är det fem år sedan brandkatastrofen i Göteborg. Fackeltåget går från Gustav Adolfs torg till Backaplan och jag har Therese på höger sida och Linnea på vänster sida - och jag har väldigt svårt att förstå att fem år har passerat.


2004 - Mardrömsåret. Nyår skulle firas i Stockholm, på Passion, men jag är så dålig att jag inte orkar följa med och minns nu inte alls vad jag gjorde. Under vårterminen är livet helt kaosartat och mardrömslikt. En vän är nära att dö. Min morbror dör. I juni tar Linnea studenten och vi åker längs med Avenyn i en röd Cadillac. Några dagar senare åker vi på evangelisationsresa till Slovakien. Resten av sommaren är en enda stor dimma. Jag blir riktigt sjuk och får diagnosen utmattningsdepression. Jag skulle jobbat under sommaren, men istället ligger jag likgiltig i min säng och orkar ingenting. I mitten av november är jag så dålig att jag överdoserar tabletter och svävar mellan liv och död. På annandag jul sitter vi fastklistrade framför TV:n. Tsunamin har svept över kusten i Khao Lak och vi vet inte vad som hänt min moster Eva och hennes Mats. Efter många oroliga timmar får vi på kvällen till slut ett sms: Det är ok med oss.
 
2005 - En väg tillbaka. En eftermiddag i april blir jag kallad kroniker av min läkare på Östra. Hon säger rakt ut att det inte finns någon framtid för mig. Jag bestämmer mig där och då för att jag visst ska ha en framtid. Mer om den dagen finns att läsa här. Green Day spelar i Scandinavuim den 3:e juli och jag och Karoline är självklart på plats! I augusti börjar jag gå till psykolog T och på ganska kort tid lyckas han med något som Östra inte lyckats med under åtta års tid. För första gången på många år börjar jag sakta men säkert ta de första stapplande stegen mot ett friskt liv. Jag vågar gå emot ätstörningen och håller mig fri från självskador. Jag möter motgångar och vägen är mycket mer krokig än jag någonsin kunde föreställa mig. Under hösten arbetar jag några strödagar på Frälsis. Ett under att jag orkar göra det! Häxan och Lejonet har premiär och Caroline och jag njuter av en härlig stund i biosalongen.
 



2006 - Nystart. I slutet av maj får jag besked om att jag kommit in på teckenspråkstolk på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och glädjen vet inga gränser. I juli åker vi till Frankrike tillsammans med familjerna Olausson och Hoverstam. Vi bor i St Maxime och åker på äventyr till bland annat St Tropez, Monaco, Menton och Nice. Det är mitt under fotbolls-VM och det var helt fantastiskt att uppleva stämningen bland fotbollstokiga fransmän när det var dags för finalen mellan Frankrike och Italien. Senare under sommaren är det EM i friidrott här i Göteborg och invigningen på Götaplatsen fick inte missas! En kväll under EM-festen spelar Blindside på frihamnspiren och vi är givetvis där! I mitten av augusti drar skolan drar igång och jag trivs som fisken i vattnet.


2007 - Återfall. Jag försöker leva så normalt som möjligt, men jag snubblar fram och tillbaka och hittar ingen väg ut till det friska livet. I slutet av maj åker vi på klassresa till Köpenhamn, där vi besöker dövskolan och teckenspråkstolkutbildningen. Under sommaren jobbar jag på Frälsis och mina lediga veckor spenderas ute i Sandvik. I juli är det Pier Pressure på frihamnspiren - en dag fylld av massa go musik! I slutet av oktober tar IFK Göteborg SM-guld. I december publiceras min diktsamling Nattskrik och havsmelodier


2008 - 10-årsdagen. I maj kommer Lisa till Göteborg och vi åker på klassresa till Budapest, där vi besöker dövskolan i Vác och den lokala dövföreningen. Några sommarveckor jobbar jag på Frälsis. 2:a juli är det dags för premiären av Prins Caspian och vi sitter naturligtvis bänkade i biosalongen. I juli åker jag och Karolina till London - vi ser Sagan om ringen-musikalen, kikar på alla turistgrejer, leker i telefonkiosker, promenerar i Hyde Park och går på gudstjänst i Hillsong. I samband med bokmässan i september anordnas den första zebraforum-träffen på Hagabion här i Göteborg. 29:e oktober är det tio år sedan brandkatastrofen. Therese följer med i fackeltåget och under minnesstunden på Backaplan håller hon min hand. Det nya minnesmärket är nu på plats och invigs i samband med minnesstunden. I november följer min kära vän Sara ch min syster Karoline med mig till City Tattoo och en ichtysfisk tatueras inpå min högra skuldra.


2009 - Leva.
 Året rivstartar med en två veckor lång praktik på tolkcentralen i Örebro. I februari åker jag och Sara ner till Lund och årsmötet med SHEDO. I slutet av maj åker jag på lungsäcksinflammation och missar två veckor i skolan. Jag åker till Köpenhamn med vänner, jobbar på Frälsis, ser Disturbed och Volbeat på Metaltown. I mitten av juli är det dags för SHEDO:s sommarträff och det blir en helg med tjöt, gemenskap, skratt och nya vänner. Jag och mina systrar åker på en dagstur till Skagen och tillsammans med Jacob ser jag U2 på Ullevi. Under sommaren tar jag flera steg mot det friska livet, kliver över trösklar jag aldrig trodde jag skulle våga kliva över, känner att jag andas på riktigt och njuter av att leva. Jag törs säga att jag upplevde den bästa sommaren på många många år. Skolan börjar igen och jag åker på praktik till tolkcentralen Gävle i fyra veckor. Förutom tolkuppdrag av varierande art passar jag på att träffa Lisa, Malin, Therese och Stina samt ser när IFK Göteborg spöar Gefle IF på Strömvallen. Jag kommer hem från praktikten, blir sjuk och får aldrig tillbaka min energi. Jag orkar ingenting och till slut får jag diagnosen utmattningssyndrom, och tvingas fatta beslut om att ta en paus från skolan. I slutet av oktober medverkar jag på en lyrikkväll i Smyrna, där jag läser några dikter ur min bok och samtalar med Tomas Sjödin om livet och skrivandet. I mitten av november brinner min gamla grundskola ner och jag träffar Erik för första gången, och ja, man kan väl säga att det tändes ett litet ljus i mörkret. Helt klart en underbar avslutning på decenniet och det nya året har fått en drömstart. Och här tror jag bestämt att nästa inlägg får ta vid...


Skolbrand (och fem år har passerat)

När du hamnar i svårigheter och kommit till en punkt
där du tror att du inte står ut längre skall du inte ge upp,
för det är just då det brukar vända.

- Harriet Beecher Stowe -


Vi sitter i bilen på väg mot Bodaborg i Sävsjö, då min mobil plötsligt piper till. Ett sms från min syster. Jag läser fyra ord: TORSLANDASKOLAN HAR BRUNNIT UPP!! Versaler och två utropstecken. Och skriker sedan till: VA?! Helt ärligt, först trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Men en halv minut senare piper telefonen igen, ett sms med fyra likadana ord. Jag sitter där i bilens baksäte och känner mig som ett frågetecken - vad händer?! Hela dagen spenderas på Bodaborg - lekstugan nummer ett - och jag ägnar väl inte en enda tanke på Torslanda (by the way, vårt lag vann). Under dagen trillar det in ytterligare ett tiotal sms och när jag kommer hem sent på kvällen klickar jag mig in på GP:s hemsida, läser texter och ser bilder på den nedbrunna skolan. Förra veckan följde jag nyheterna i GP, men jag kunde ändå inte riktigt förstå att det var sant. Det gick helt enkelt inte att ta in. I fredags bestämde jag mig för att åka dit. Och det var först då, när jag såg förödelsen med mina egna ögon, som jag kunde förstå att min gamla skola inte längre existerar.

Förlåt mig, men lite ironiskt är det ändå. Faktum är att jag under i stort sett hela grundskolan hade en dröm om att skolan skulle brinna ner, så jag slapp gå tillbaka till helvetet - den blåa helvetesbyggnaden som jag uttryckte mig i en gammal dikt. Och nu, typ tio och ett halvt år efter avslutningen i nian så händer det. På riktigt. Och som ni ser på bilden ovanför finns naturligtvis blåa bräder från hörnet kvar - det var där jag alltid satt, i hörnet av matsalen, och skulle försöka äta under övervakning av lärare M. Minnen. Alla dessa förbannade minnen.

Tre unga killar sitter nu anhållna för grov mordbrand och Torslandaskolans elever är utspridda på fyra andra skolor. Om ett par år ska en ny skola vara på plats. Även om skolan fortfarande heter Torslandaskolan så kommer det inte att vara samma skola som jag gick i. Det kommer vara en ny skola, med nya väggar och nya klassrum - en skola med korridorer där mina fötter aldrig har vandrat och toaletter där mina tårar aldrig har gråtits, en skola där jag aldrig har varit rädd och där mina ångestskrik aldrig har ekat. Jag undrar om jag i framtiden kommer kunna gå förbi den nya Torslandaskolan utan att må illa och få en stor ångestklump i magen? Utan att minnas alla hemska år? Tänk om. Vilken dröm.

Och till något helt annat.

Förra veckan läste jag i GP att Mikael Ljungbergs liv ska sättas upp på Kungliga operan i Stockholm under hösten 2010. ”Triumf och Tragedi” heter den. Jag känner mig lite skeptisk till att skildra Mikaels livsöde i operaform. Men visst, Mikael Ljungberg var en stor idrottare och om syftet är att hedra honom, då känns det lite mer ok.

Jag minns Mikael Ljungbergs finalmatch under OS 2000. Vi sitter i sal 329 på LM Engströms gymnasium, ett blandat gäng med elever från alla tre årskurser. Jag och Johanna sitter där eftersom vi har håltimma. Luften dallrar av spänning och förväntan. Helt plötsligt är matchen över och en svensk guldmedalj ska hängas kring Mikaels hals. Vilken hjälte! Det lilla klassrummet fyllds av glädjeskrik och hoppande fötter och glada omfamningar (och när jag ser det här filmklippet, som visades på idrottsgalan i SVT 2005, så kan jag inte låta bli att småskratta lite då kungen gör ett försök till att lyfta upp Mikael - jag minns så väl hur hela klassrumet ekade av skratt!). Drygt fyra år senare händer det, Mikael Ljungberg begår självmord. Det är den 17 november och jag helt ovetandes om vad som ska ske - precis som hela Sveriges befolkning. Men det är under samma iskalla novembernatt som jag själv skriver ett avskedsbrev och en gång för alla säger hejdå till världen. Skillnaden mellan Mikael och mig är att Mikael aldrig vaknar upp. Det gjorde jag, på MAVA - jag minns att det första jag såg när jag öppnade mina ögon var min fars tårfyllda ögon, det första jag hörde var alla pipande maskiner, det första jag kände var ångest över att jag levde. Och sedan tvingades jag återigen ligga i en hård säng med landstingets äckliga filtar över min kropp.

Jag fattar inte riktigt att fem år har passerat. Nu när jag tänker på det så blir jag faktiskt lite stolt över mig själv, jag har lyckats hålla mig borta från inläggningar under fem års tid! Jag har läst lite dagboksanteckningar från hösten 2004. Aj. Det gör ont att läsa. Eftersom orden jag skrev under den tiden är så fruktansvärt destruktiva så kommer jag inte att delge dem här. Men en sak är säker - det är stor skillnad på då och nu. Även om utmattningen gör att jag knappt orkar tänka och att depressionen just nu har tagit sitt grepp om mig igen, så går det inte att jämföra. Jag vet att mörkret och depressionen inte är evigt. Utmattningen är kronisk, den får jag leva med vare sig jag vill eller inte. Men jag vet att jag med all säkerhet kommer blomma upp igen fram mot vårkanten. Därför gäller det bara att uthärda de här dagarna, våga gripa tag i de små ljuspunkterna, slå ner hjärnspökena och stå ut med ångesten. Och även om det är svårare än svårt så gör jag allt som står i min makt för att jag inte ska falla för destruktiviteten.

Då och nu (och vändpunkten)

Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början?
- Winston Churchill -



I onsdags morse drog jag på mig tolkkläderna, svarta jeans och en svart kortärmad skjorta, och satte på mig den lilla guldfärgade tolkelevskylten. En stund senare står jag i badrummet och borstar tänderna. Helt plötsligt inser jag vad det är jag ska göra, vad det är för föreläsning jag ska tolka. Jag blir en anings panikslagen och tänker: jösses, jag kan ju inte tolka en föreläsning som ska handla om personlighetsstörningar och framför allt Borderline. Men sen kom jag på: jo visst kan jag det. Jag var bara tvungen att dra på mig en långärmad tröja först - det skulle då verkligen inte se snyggt ut att tolka en sådan föreläsning när armarna ser ut som de gör. Jag funderade vidare och tänkte att om någon för några år sedan hade sagt till mig, ”den 15:e april 2009 kommer du att tolka en föreläsning om Borderline”, då hade jag bara skrattat. Och likadant om jag hade sagt det, då skulle andra ha skrattat åt mig. Då ansågs jag vara en Borderliner - trots att jag aldrig har haft diagnosen. Då handlade allt om självhat och självförakt, destruktivitet och svält, kaos och ångest. Jag saknade liv och det enda som existerade var döden.

Det var även i den vevan som min dåvarande behandlare på Östra kallade mig en kroniker, och jag rusade ut ur rummet, genom korridoren, nedför trappan och ut genom entrén. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför kinderna och jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot innanför de där dörrarna. Även om jag trodde på det hon sa, så ville jag inte att andra skulle anse att jag var en kroniker. Jag vägrade acceptera att någon sa så till mig. Och nu när jag tänker efter så var nog den där eftermiddagen en vändpunkt. Det var då som jag bestämde mig för att kämpa mot livet, så att jag kunde visa dem att de hade haft fel. Jag var minsann ingen kroniker! Jag fattade ett beslut: Istället för att försöka dö så skulle jag försöka leva.

Och nästan exakt fyra år senare står jag på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, tolkar en föreläsning om personlighetsstörningar, Borderline, självmordsförsök, självskador och DBT. Det kändes på något sätt overkligt och vissa delar blev så oerhört nära. Det var inte en lätt föreläsning och själva tolkningen vill jag inte uttala mig om - den är jag mindre nöjd med. Men jag kunde ändå känna en viss stolthet efteråt. Stolt över mig själv, stolt över att jag stod där framme. Och när jag på kvällen låg i min säng och funderade så kom jag fram till två saker: Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kan ta mig ännu länge.


Missa inte den nystartade SHEDO-bloggen!

Livets färgskiftningar (och avsaknad av ord)

If I could start again, a million miles away
I would keep myself, I would find a way

- Nine Inch Nails -



Jag ber om ursäkt för tystnaden. Skrivkramp och total avsaknad av ord.

Livet kan då skifta färg med en våldsam hastighet. Helt plötsligt svänger det från det klaraste snövita till det djupaste kolsvarta. Jag orkar inte ha det så här. Ena veckan jaga efter livet, veckan därpå jaga efter döden. Jag undrar om det finns ett slut? Om jag någonsin kommer att nå fram till friheten? Livet får bestämma sig snart. Eller är det jag som måste bestämma mig för vad jag vill? Är det jag som måste välja, livet eller döden? Jag vet inte längre.

Det enda jag vet är att jag vill radera de senaste veckorna.

Det handlade inte om ett återfall, utan det jag hamnade i var ett riktigt ordentligt bakslag. Jag vet inte vad som utlöste det, eller så vet jag det. Jag söker efter en orsak, och kanske var den där förbannade bilden som väckte upp de där förbannade minnena - minnen som jag på något oförklarligt sätt lyckats förtränga. Kanske var det inte det, och jag hade slagit i botten ändå. En sak är i alla fall säker, jag var inte beredd, psyket tog stryk och fallet var oundvikligt. Jag föll djupt. Alldeles för djupt. Och jag blev fullständigt livrädd för mig själv, när jag insåg att jag återigen krälade runt i bottenslammet och likt en slav styrdes av invanda impulser. Impulser som då rakt inte är konstruktiva. Det var längesedan jag var så där riktigt destruktiv. Jag kände inte igen mig själv och mitt beteende. Jag saknade hopp, var ostabil och hade ingen som helst kontroll över mina handlingar. Det var skrämmande, för det var inte jag. En gång i tiden var det det. Men det är inte den Hanna jag är idag.

Ja, jag har förlorat några veckor nu. Men huvudsaken är väl ändå att jag reser mig upp igen, ser framåt och hittar tillbaka till den ruta jag stod på innan fallet. Samt att jag fortsätter mot nästa ruta. Eller hur?

Och kanske har jag redan där gjort mitt val. Utan att egentligen vara medveten om det.

Magiska nycklar (och ett vintervitt Göteborg)

Du letar efter den magiska nyckeln
som öppnar porten till kraftens källa,
och ändå bär du själv nyckeln i din hand.
Du gör bruk av den i samma stund
som du lär dig att kontrollera dina tankar.
- Napoleon Hill -


Göteborg är vintervitt och kyligt. Och jag vill ha vår, snödroppar och värmande solstrålar.


Det här är något av det bästa jag läst på länge.

Jag fick en kommentar tidigare i veckan: ”Jag förstår inte riktigt. Hur kommer det sig att du har fått anorexi och självskadebeteende, eller vad är det det heter? Lixom, du verkar ju inte alls vara dum i huvudet. Snarare verkar du vara en riktigt smart och duktig tjej, och då borde du ju veta bättre än så?!” Jag höll bokstavligt på att explodera av ilska. Att kläcka ur sig en sådan kommentar visar på brist på kunskap. Det handlar inte om att man inte är tillräckligt smart eller duktig. Jag har sagt det förut, men det tåls att upprepas. Bara för att man har en psykisk sjukdom så är man inte dum i huvudet. Vem som helst kan drabbas, hur klok och smart man än är. Men för att ändå ge ett litet svar på frågan... För mig handlade det till viss del om att kraven på mig själv var alldeles för höga. Att jag inte var duktig nog, jag nådde inte upp till de krav jag hade på mig själv och tog då ut det i självdestruktivitet. Jag fick till exempel inte ha ett fel på ett prov eller förhör, jag skulle vara felfri. När jag misslyckades med mina mål förtjänade jag inte att äta, och även min fysiska kropp förtjänade att straffas och misshandlas. När det var kaos runt omkring mig var självdestruktiviteten det enda jag kunde kontrollera - det jag stoppade i min mun och det jag gjorde på min kropp.

Klockan åtta på lördag morgon sitter Sara och jag på tåget mot Lund. Det dags för årsmöte med SHEDO.

Lycka (och jag lyfter stridsyxan)

Nu har jag sportlov - känn på den du!


Ok, så här ligger det till. Ingenting av det jag gör blir så bra som jag vill att det ska bli. Jag vet vad det beror på och det är bara jag som kan göra något åt det. Därför är det är dags för lite action. Jag lyfter stridsyxan nu. På allvar. En gång för alla ska jag krossa det där ätstörningsmonstret. Ingenting ska få hindra mig. Ingenting.

På samhällslektionen tidigare i veckan pratade vi om lycka - vad är lycka? Det var en intressant diskussion, och de senaste dagarna har jag funderat lite extra på det där lilla ordet på fem bokstäver. För mig behöver inte lycka vara något stort. Det finns otroligt många lyckostunder i vardagen. Jag tänker på alla små stjärnögonblick vi upplever varje dag. Jag har för vana att bevara de där små lyckostunderna i mitt hjärta, på så sätt blir de ett minne för livet och kan upplevas på nytt - om och om igen.

Jag vet inte om det beror på att jag varit där jag har varit, och uppskattar lycka på ett helt annat sätt än vad andra kanske gör. Att jag har fått en annan syn på livet, och att inte ta allt för givet. Det finns tusentals saker och ting runt omkring oss som skapar lyckokänslor. För mig finns det till exempel enormt mycket lycka i något så litet som att mötas av ett leende. Eller om någon ger mig en varm kram, då kan jag känna lycka sprida sig genom hela kroppen - en liten kram kan ju faktiskt förändra en hel dag. Lycka är att få umgås med mina kära vänner. Lycka är att ligga på en solvarm klippa en härlig sommardag, äta solmogna hallon på strå och titta ut på ett silverglittrande hav. Och sist men inte minst kan musik göra mig toklycklig - ni vet det där lyckoruset efter en underbar konsert.

Och visst är det fruktansvärt korkat att jag större delen av mitt liv har satt så stor lycka i antalet kilo jag bär omkring på. Ok, det är trots allt skillnad på nu och då. Då var det hela min värld. Nu är det mer små inslag i vardagen. Jag kan kasta bort de där idiotiska tankarna rätt fort, eftersom jag vet att det bara är mitt sjuka jag som vilseleder mig. Även om jag emellanåt hamnar på fel spår, så vet jag att mitt värde INTE mäts i antal kilo. Jag har lärt mig att lyssna till vad mitt förnuft säger. Och framför allt så vet jag att jag inte blir lyckligare om alla de där kilona förloras från min kropp igen.

Lucia (och det röda i det svartvita)

Haha nu har jag gjort det igen
Jag har varit dum mot mig själv
Jag är så bra på sådant, eller hur?

- Thomas Östberg -

 
Idag är det lucia, vilket innebär att det är exakt ett år sedan som min diktsamling Nattskrik och havsmelodier publicerades. Och till er som ännu inte har köpt den, säger jag så här - köp den!

Under veckan som gått har Saras artikel om rättspsykiatrin publicerats i corren, den är riktigt bra! Läs här.

Ichtysfisk (och jag är borttappad i höstens mörker)

Jag har försvunnit ur min riktiga värld
ut ur mina riktiga ögon

- Robert Smith -


Äntligen! En liten ichtysfisk pryder numera min högra skuldra - jag är så nöjd så nöjd! Min kära vän Sara och min syster Karoline var med mig på City Tattoo - tack för trevligt sällskap! Och för er som inte vet vad en Ichtysfisk är för något så kommer här lite information: Ichtys betyder fisk på grekiska och är en gammal kristen symbol. Ichtys bildas av initialerna till orden Iesous Christos Theou Yios Soter, som betyder Jesus Kristus, Guds son, Frälsare. De första kristna använde fisken som ett hemligt igenkänningstecken. Om någon ritade en fisk i sanden, så visste andra som såg tecknet att det fanns en troende där. Ichtyssymbolen användes mycket under det första århundradet då det var dödsstraff för dem som bekände sig till den kristna tron.

Det första Sara berättade för mig när vi träffades igår var att hennes artikel om rättspsyk ska publiceras i östgötakorren den 5:e december! Det var en riktigt glädjande nyhet - jag är såå glad för din skull vännen.
När jag och Sara träffas har vi alltid hur mycket som helst att prata om, och det blir alltid ett djupdyk ner i ämnet psykiatrin. Det är kanske inte så konstigt då det är något som vi båda två har erfarenheter och minnen från. Vi vet hur psykiatrin fungerar, och hur dåligt ställt det är med den i hela Sverige. Igår samtalade vi bland annat om våra minnen från tiden som ligger bakom oss, och det är så skönt att prata med någon som verkligen förstår. Det behövs lixom inga förklaringar, utan det räcker att säga ett ynka litet ord så förstår den andra vad man menar.


Novembertröskeln (och alla dessa minnen)

 På sista tiden har jag tänkt på att ta risker
och hur det gäller att övervinna sin rädsla.
För varje gång man tar en stor risk i livet,
oberoende av hur det går,
så är man glad att man tog den.
- JD, Scrubs -


Som vanligt rusar tiden från mig och jag hamnar på efterkälken. Men så blir det när man aldrig tar det lugnt utan rusar på i 120 km/timmen från morgon till kväll - jag kan inte ta det lugnt, det går bara inte! I måndags var vi iväg till Ullared tillsammans med ett gäng brukare från FSDB, där vår uppgift var att ledsaga och syntolka. Det var en upplevelse - minst sagt.
 

Föresten, titta på de här:
> Uppdrag Granskning - Tio år efter branden
> Efter 15 år helvete - nu hjälper hon andra

Autumn colours (och livets bergodalbana)

But you always find a way, to keep me right here waiting
You always find the words to say, to keep me right here waiting
If you chose to walk away, I’d still be right here waiting
Searching for the things to say, to keep you right here waiting
- Staind -


 
Naturens höstklädsel är något av det vackraste ett par ögon kan skåda!


Livet går verkligen upp och ner, upp och ner. Den här veckan har psyket lekt bergodalbana med mig. Ena stunden var jag uppe i och svävade i det stora blå och i nästa sekund låg jag nere i bottenslammet. Den här veckan har jag fått höra saker som gjort mig riktigt glad och varm i själen, och det får mig att vilja kämpa ännu mer mot livet och friskheten. Vad har jag att förlora? Ingenting!


 
 

Körsbärsträd och musik (och jag har alldeles för många ord)

Körsbärsträden står i blom och det är helt u n d e r b a r t
- jag är beroende av vår, sol och värme
.
Mitt headset är ur funktion och det är helt k a t a s t r o f a l t
- jag är beroende av musik i min öron
.
 
image358

Helgen som gick startade kanonbra och avslutades på topp. Men allt därimellan kan ju bara gå och dränka sig i havet, eller något liknande. Nä, mina arbetstimmar på frälsis den här helgen var inte direkt de allra bästa jag varit med om. Så nu säger vi inget mer om det, utan talar om helgens positiva saker istället. Fredag eftermiddag och kväll spenderades tillsammans med Karolina, och det var mys. I söndags brummade vi iväg, i Karolinas pappas lilla vita golf, till Mölnlycke och i MKC träffade vi massa trevliga människor. Och Karolina: Det där med London lockar allt mer och mer, so let's talk some more about that, darling =)

Men jag måste säga att jag är förvirrad. Vill jag gå framåt? Vill jag gå bakåt? Ska jag stanna kvar där jag är? Jag vet vad som är det rätta, och jag vill ju faktiskt leva.

Knasigt värre (och jag skriker ut alla ord)

image357
 
I somras var jag och syster knasigare än knasigast. Det är sånt vi kan bjuda på, ibland.
Men jag undrar, vart tog jag vägen? Oktoberlöven föll till marken och jag förlorade mig själv någonstans i skuggorna bakom de sprakade lövhögarna. Jag önskar att jag hade förmågan att vrida tillbaka klockan, då skulle jag spola tillbaka mitt tidsband till förra sommaren - till just den här varma julikvällen då allt var sådär lyckligt och underbart, och jag kände livskraft flöda i mina blodådror och mitt leende var äkta.


Promenaden i förmiddags blev mycket längre än jag tänkt, kanske lite för lång. Sedan var jag och fyllde på mitt frukt och grönsaksförråd och när jag kom hem upptäckte jag att jag fått två papaya för knappt sju kronor, kassörskan hade nämligen slagit in päron i lösvikt. Jaha jaha. Turen upp på Ramberget blev ganska kort, det blåste för mycket och kameran lämnades hemma - vilket jag bittert ångrade då jag såg vitsipporna blomma. Och så måste jag ju bara säga att det känns riktigt gött att få tillbaka nästan 2500 kronor på skatten ;)

Jag har insett att jag alltid blickar tillbaka. Men jag borde ju faktiskt blicka framåt. Eller hur? Så det är det jag får sikta in mig på, att det i framtiden en dag ska bli bra. Och kanske kanske har jag nu startat resan dit - och trots att jag ångrade mig på en gång så vet jag att det var det bästa jag gjort på länge. Jag vet inte, kanske borde jag känna mig stolt över mig själv. Men icke. Inte det minsta! Snarare känner jag mig just nu svagare än svagast. Att be andra om hjälp är enligt mig ett bakslag, ett tecken på min svaghet. Under hela mitt liv har jag alltid velat klara mig själv, på gott och ont. Men jag antar att det är så här det måste bli nu, för samtidigt som det tar emot så har jag insett att jag inte fixar det här ensam. Jag får höra från flera håll att jag har slösat bort tillräckligt många år av mitt liv och att det nu får vara nog. Det är dock så att jag själv inte har någon motivation! Så det är väl där jag får starta resan, att finna någon form av drivkraft inuti mig. Hur nu det ska gå till!?!?

Emmelie sa en gång: Vi överlevare tar oss dit vi vill!
Och jag ska överleva. En envis människa som jag ger inte upp. Meeen den stora frågan är, är det över huvud taget möjligt att bli 100% frisk? Det är alldeles på tok för längesedan som friska tankar ersattes av sjuka tankar. Min hjärna har faktiskt inget minne från den där tiden, tiden innan allt blev sjukt. Min hjärna minns inte hur det är att inte vara sjuk - hur det är att leva ett liv utan att vara överröstad av ett envetet ätstörningsmonster. Hur i hela fridens namn ska jag kunna bli frisk om jag inte vet vad friskhet innebär?! Om jag inte kan skilja på det normala och det onormala, på vad som är friskt och vad som är sjukt. Men ok. Jag vill ju på ett plan bli frisk och hitta tillbaka till mig själv, till den tiden som var innan all sjukdom tog över. Men friskheten är något okänt. Jag vet inte vad ordet frisk betyder, och därför skrämmer det mig något så kollosalt mycket! Ja jag kan inte ens förklara känslorna, jag är bara livrädd! Jag vet hur man balanserar på ytterligheterna, det gör jag hela tiden. Men när sjukdomen talar sitt tydligaste språk, då ser mina ögon enbart svarta och vita nyanser. Då kategoriseras allt i de två boxarna: tillåtet och otillåtet.

Jag vet att jag alldeles för ofta är skeptisk inför framtiden, och därför är jag inte helt säker ännu. Men dock, det tändes ett litet hopp inom mig då jag insåg att jag faktiskt inte har prövat allt. Det finns fler alternativ, nya möjligheter, och jag tror nog ändå innerst inne att det är värt att ta chansen (om jag nu får den möjligheten). Jag har väl inget att förlora på det. Eller hur?

Just nu kan jag bara önska och be en bön till Gud att jag hamnar rätt. Jag orkar inte med fler bakslag och jag vill verkligen inte falla mellan stolarna ännu en gång - då allmänpsyk skriker anorexi! och anoreximottagningen kontrar och skriker borderline!

Tillbakablickar

Sara - du är grym! Du är så stark. Och vi måste ses snart vännen!
Titta >> TV4 Nyhetsmorgon 16 mars 2008


image355image356
bilder från tv4.se

I söndags kväll såg jag på Kalla Fakta på TV4. Det handlade om att mediciner inte hjälper mot självskadebeteende. Det var väl inte det bästa programmet jag sett, men det är ändå intressant att höra om andra människors erfarenheter. Om ni inte såg det igår, så läs mer här. Eller titta på programmet här - vilket jag kan rekommendera er att göra.

 

Då jag tittar på sådana program så inser jag en sak; trots att jag har mil kvar att vandra så har jag faktiskt kommit en bra bit på vägen! Jag menar, jag är inte där allra längst ner i bottenslammet. Jag ligger inte inne på en avdelning. Jag har inte hotet om LPT hängande över mig. Jag proppas inte lullig av piller i alla möjliga former och färger. Jag skadar inte mig själv på det sättet. Nej, faktum är att jag har lyckats resa mig upp. Och det bevisar väl att jag är en överlevare, och att alla de som har sagt något annat har haft fel fel fel. Visserligen är mina ben fortfarande rangliga och ostadiga och jag står ännu inte på stabil och säker mark. Men jag hoppas att jag en dag, någon gång i framtiden, kan göra det.

 

Jag minns en gång på Lillhagen. Det måste varit den gången jag blev flyttad dit direkt från MAVA i november 2004, den där gången då all min ork och livskraft tog slut och det resulterade i att jag svalde en hel ask med sömnpiller och svävade mellan liv och död men min kropp vägrade naturligtvis att ge upp och jag vaknade till slut och då jag insåg att jag överlevt var jag så arg och förbannad (och jag grämer mig fortfarande över att det var min då 13-åriga lillasyster som hittade mig). Jag minns att det kändes som att livet bara var en enda stor röra av kaos och elände. Så varför fick jag inte bara dö?! Jag hade sådan ångest av att vara på Lillhagen och jag ville bara hem, hem och få sova i min egna säng! En skötare gav mig två stesolid (tror jag iaf att det var) men vid det laget hade jag redan blivit immun mot effekterna. Jag fortsatte att tjöta och tjöta och tjöta om att jag ville ha ett läkarsamtal, att jag ville bli utskriven och få åka hem. Till slut fick jag det där läkarsamtalet och läkaren beviljade permission den natten. Men jag skulle dock vara tillbaka klockan 10:00 dagen efter. Haha, ibland är det görbra att vara envis.


Om att känna maktlöshet

I helgen läste jag ut Harry Potter och Halvblodsprinsen. Och jag är fortfarande chockad över slutet.
Karoline: nu får du rappa på med läsningen av Dödsrelikerna!!

image318

Jag fick några sms som innehöll bland annat de här meningarna: Vill inte vara på sjukhuset längre. Försökte hänga mig. Var nära att lyckas. Nu får jag inte gå ut. Vill dö. Planerar för överdos och på något sätt att ta död på mig. Just nu får jag inte gå ut men så fort jag får det travar jag till apoteket.

Just nu känner jag mig bara otroligt maktlös. Jag har varit i den här situationen så många gånger förut, men jag vet ändå inte riktigt vad jag ska göra eller hur jag ska tänka. Men en sak vet jag med säkerhet - jag orkar inte gå igenom det här igen, att förlora ännu en vän genom självmord. Det räcker med det som varit. Därför vill jag bara sätta mig i bilen och köra direkt till Jönköping, så jag får krama om henne och viska i hennes öra. Allt kommer bli bra. En vacker dag strålar solen igen. Bara du inte ger upp hoppet. Du är värdefull och älskad. Säga alla de där orden som redan känns så uttjatade, men som man måste höra med jämna mellanrum.

Det som skrämmer mig är att jag nu verkligen inser vad jag själv har utsatt mina syskon och vänner för under alla år. Jag förstår vilken smärta det innebär att ständigt vara orolig för att få det där beskedet att sista andetaget har dött ut. Nu förstår jag, det gjorde jag inte förut.

Första Advent

Vi vandrade genom Haga, och lite längre bort på Haga Nygata ser jag ett välbekant ansikte - Ninni Hjalmers. Jag håll på att sätta hjärtat i halsgropen, och hela jag önskade att hon inte skulle se mig eller känna igen mig. Men det gjorde hon ju såklart. Ja, efter alla de åren på Östra så vore det ju i och för sig konstigt om hon inte gjorde det... Jag har inte sett henne sen den där vinterdagen i slutet av februari 2005, den dagen hon sa att jag var en kroniker och att de inte kunde hjälpa mig något mer. Och än så länge har hon ju faktiskt rätt. Men man kan ju faktiskt inte bli helt frisk utan behandling. Eller jo, det går. Men det är svårare än svårt. Hon tittade på mig med de där granskande blickarna, det var nästan så jag kände att hon tänkte "Vad va det jag sa". Och vad gjorde jag? Jo, jag log bara lite smått tillbaka.

Ikväll blir det DVD-kväll hemma hos Sigge. Adios!

Tidigare inlägg
RSS 2.0