Ett avstannat hjärta (och tio år sedan)

Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för

- Ted Gärdestad -



Idag är det den 10:e juli 2012 och exakt tio år sedan min mormor gick bort. Det var cancern, den där fruktansvärda sjukdomen. Texten nedan är skriven under sommaren 2002.


Det var mitt i natten som telefonen ringde. Pappas gamla Ericsson S888 ekade i huset. Jag vaknade av signalen, och jag visste direkt vad som hänt. Men jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Jag hörde hur pappa försökte svara, men kontakten bröts. Telefonen pep ännu en gång. I ett sms får vi veta vad som hänt under natten. I ett sms stod det, som vi egentligen redan visste om. ”May somnade in inatt. Karin fanns vid hennes sida”. Att somna om var omöjligt, men jag låg kvar i min säng och tittade upp i taket. Sakta kom solen upp över horisonten och spred sitt ljus på de vita golvplattorna. Fåglarna började kvittra i träden utanför och grannarnas barn lekte i poolen. Det var morgon. En ny dag. En ny, solig dag.

Jag blev varken arg, ledsen eller sorgsen. Jag kände ingenting, alla känslor var bortblåsta. Jag blev helt tom inombords och kunde inte prata, inte gråta, inte känna. Apatin tog över mina andetag, mitt liv och jag väntade bara på att mardrömmen skulle få ett slut. Jag låg i min säng, väntade på att min mormor skulle komma tillbaka till mig igen.
Senare på kvällen tittar jag ut genom fönstret, ut i den varma Mallorcaluften. Det var först då alla känslor lossnade och jag förstod att min mormor, trygghetens livslina, var borta. Tårarna droppade ner på fönsterbrädan och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som det hade varit.


En sammansättning av atomer och molekyler,
ett sovande paket, men med en levande ande inuti
En hand håller en annan hand
Snart är det slut, helt slut
Natten sänker sig sakta,
Gud tänder stjärnorna och månen,
för att lysa upp den svarta nattvärlden utanför fönstret
De tunga andetagen tystnar, dör ut
Ingen smärta finns längre, inget lidande

Ett avstannat hjärta
Själen möter ljuset i mörkret
En livlös kropp på en säng

Jag gråter, och jag dansar med i änglarnas sorgedans
Jag dansar för din skull, mormor, och jag hoppas att du ser mig
Inuti mig snurrar frågor och tankar,
och jag frågar mig själv om livet verkligen är värt att levas längre,
nu när du är borta
Jag tvivlar starkt på det,
och vill flyga med dig upp till det stora blå

Mormor, Du var min värld, min allt, mitt syre, mitt leende


Vigselbilder (och en önskning)

Relying on God has to begin all over again
every day as if nothing had yet been done
- CS Lewis -


Det ekar tomt här mellan inläggen, det är jag fullt medveten om. Den där skrivarlusten som jag alltid haft i mina fingertoppar är som bortblåst. Jag har fått en önskning från en vän: att skriva om min historia, min tonår och hur mitt liv har sett ut fram tills nu. Och jag lovar att göra ett försök till att uppfylla den önskningen, om inte annat för att hålla den här bloggen vid liv. Det är bara så svårt att få tiden att räcka till - som vanligt...

Jag har fått flera förfrågningar om jag kan visa lite bilder från vår vigsel. Så visst, håll till godo!




Torslanda kyrka 18 juni 2011



Tomas Sjödin var vigselförrättare,
de snygga tärnorna är mina systrar Karoline och Linnea
och Bestman är Eriks svåger
Jonas



Min kära vän Caroline sjöng Ted Gärdestads "För kärlekens skull"



Hela kyrkan brast ut i skratt



Eriks syster Fredrika sjöng Nils Ferlins "I folkviseton"



Och så var det dags för ringarna



"Ropa till Gud över hela vår jord!
Stiger en hyllning, en hymn utan ord"




Fredrika, Therese, Amanda och Caroline




Karl Johan och Markus




Vi går ut till tonerna av Carolas "Genom allt"


Och nu när vi står här
Ja, nu när vi står här och ser på varann
vet jag att drömmen blivit sann
Och att kärlek vann
Nu när vi står här
Ja, nu när vi står här vi två, hand i hand
Seglar vi ut mot okänd strand




Fotografer: Mattias Lindgren och Richard Lindgren

 


Möhippan (och skattkistan)

Hjärtat är som en skattkista fylld med souvenirer,
det är där vi sparar de minnen vi samlat under åren

- Barbara Johnson -


Igår firade jag och kärleken tre månader som gifta. Tiden har gått så otroligt fort! Jag lovade ju att jag skulle lägga upp bilder från min möhippa, som ägde rum i början av juni. Här kommer nu några bilder!
Bättre sent än aldrig...



På morgonen 4 juni kom hela tjejgänget inrusande till Tomas Ledins låt "Vi är på gång"
Obs, t-shirten är min pappas! ;)



Picknick på klipporna



Sen fick jag byta kläder... De hade i alla fall tagit hänsyn till mina intressen!
Frölunda-tröjan passade ju finfint men jag höll däremot på att tuppa av
när min syster tog upp ÖIS-halsduken och hängde den runt min hals




Jag trodde nästan att jag skulle få slippa slöjan,
men nejdå, den åkte visst på till ändå
Men jag slapp i alla fall smink!




Gökboet - Tjurridning



Gökboet - Sumobrottning



Gökboet - Skottkärrerace



Gökboet - Bungee Run



Jag fick några uppdrag på stan. I korgen har jag hallonmuffins som jag skulle dela ut
och samtidigt hitta på en dikt om hallon. Folk skulle skriva hälsningar till mig på badmintonracket.
Jag skulle även få personer att trixa med fotbollen - klarade personen 10 stycken så fick jag poäng
:)



Hela gänget (eller ja, nästa alla iaf!)
Kvällen spenderades sedan hemma hos en vän. Under tiden maten tillagades fick
jag ett mini-spa. Vi åt supergod mat, drack hallonsoda och till efterrätt serverades
hallonpaj! För att sammanfatta dagen: Jag hade världens bästa möhippa!

18 juni 2011 (och mitt hjärta är ditt)

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter

- Nils Ferlin -



Nygifta!
Bland såpbubblor, släkt och vänner utanför Torslanda kyrka



Fotografering i Tumlehed med Mattias



Bestman Jonas och chaufför Karl Johan



Mina älskade systrar var tärnor





Yeah!



På väg in till festen i Betelkyrkan på Hönö



Pappa hade snickrat ihop sjömärken till oss!



Bröllopstårta



Mums!


Tack Karoline, Lars-Olof, Linnea, Esther och Therese för bilderna!

För kärlekens skull (och en magisk dag)

Det är för oss solen går opp
Lyser som guld, för kärlekens skull
- Ted Gärdestad -



Erik och Hanna
18 juni 2011



Jag lovar, det kommer fler bilder!
Både från möhippa och bröllop.
Ni får ha lite tålamod bara...


Tio år senare (och fackeltåg till Backaplan)



På nästan varenda blogg jag besökt den här veckan har det skrivits om brandkatastrofen. TV har visat olika reportage och tidningarna har skrivit långa texter. Det jag slås av mest av allt, är att alla minns de där dagarna i slutet av oktober 1998 så väl. Man minns nyhetssändningar på TV och rubriker i tidningar. Det var en tragedi som skapade en otrolig förlust och sorg för väldigt många här i Göteborg. Men branden påverkade inte bara oss göteborgare, utan hela Sverige berördes av katastrofen. Men att det redan har gått tio år förstår jag inte. Jag undrar, vart har alla de åren tagit vägen?

Mina minnesbilder är tydliga, och jag får tårar i ögonen då jag tänker på det. Jag minns allt så starkt att det känns och gör ont i hela kroppen. Jag var på väg dit den oktoberkvällen, jag skulle träffa min bästa vän och en vän till henne. Men känslan av att jag skulle vända hemåt igen var enorm. Det var något i luften som sa till mig att jag inte skulle gå på festen. Ännu idag minns jag den känslan, och jag ryser i hela kroppen. Jag har nog aldrig känt något så starkt någon gång, varken innan eller efter katastrofen. Jag minns att jag den natten inte kunde sova, jag låg och vred på mig och känslan över att något var fel var så stark att man nästan kunde ta på den. Det var något som inte stämde, jag var orolig utan att veta vad orsaken till oron var. Rubriken på Göteborgspostens framsida på morgonen den 30:e oktober 1998 gav mig svaret: ”Minst 50 döda vid brand inatt”. Det var texter jag knappt orkade läsa. Det var bilder som visade rök, eld, brandbilar, ambulanser, tårar. Det var där jag skulle ha tillbringat gårdagskvällen. Jag satt i Torslanda IK:s klubbstuga, stel som en pinne, och ögnade igenom tidningen. Då fanns fortfarande hopp, hopp om liv. En tro, en önskan och en bön, om att Hanna överlevt. Jag levde i ovisshet i ett par dygn, sedan fick jag beskedet. Skuldkänslorna visste inga gränser. Jag hade vänt om och Hanna hade blivit kvar där inne i de glödheta eldslågorna, utan möjlighet att ta sig ut. Min högsta önskan var att vrida tillbaka tiden, så att jag fick dö tillsammans med henne.

Tiden efter branden minns jag var som en tjock dimma, jag kunde inte se klart. Den tydligaste minnesbilden jag har är från när jag på söndagseftermiddagen, tre dagar efter branden, vandrade med tårfyllda ögon längs det väldiga havet av blommor och ljus på brandplatsen. Då fanns inte längre hoppet om liv kvar. Istället var där bara död och sorg och saknad. Mitt bland alla rosor låg fotografier, nallar och lappar med kärleksfulla ord. På många lappar stod det med stora bokstäver ”VARFÖR?”. Och det undrade jag också. Varför varför varför? Överallt var det människor, som satt med huvudet gömt i jackan, stod med händerna framför ansiktet eller bara kramade om varandra. Människor grät förtvivlade tårar. Människor skrek ut sin sorg.

Varje år i samband med årsdagen har jag varit på minnesplatsen på Backaplan med en röd ros och tänt ett litet ljus. Den allra värsta dagen var för nio år sedan, ettårsdagen. Jag gick första året på gymnasiet och vi hade fredagsandakt i Domkyrkan. I sin predikan tog vår skolpräst Hans upp vad som hänt året innan. Jag satt tillsammans med Caroline i den bakre delen av kyrkan. Mina tårar rann och Caroline höll min hand, hårt. Efter skolan var slut gick jag och min klasskamrat Camilla och köpte var sin röd ros och åkte med spårvagnen över till Backaplan. Det var smockfullt av människor på minnesplatsen. Unga och gamla, tjejer och killar. Vi lade ner våra röda rosor och grät i varandras armar. När tårarna var slut minns jag att vi stod där en lång lång stund, och bara kramade varandra. Det är en obeskrivlig känsla, och det känns som det var igår.

Precis som för fem år sedan gick jag och Therese igår kväll med i fackeltåget för att hedra minnet av de 63 unga människor som omkom. Titta på inslag från minnesstunden här och här. Tillsammans med flera tusen andra göteborgare gick vi från Gustav Adolfs torg, över Götaälvbron, mot Backaplan. Minnesceremonin innehöll flera tal, musik, bildspel. Det var en mycket fin stund som avslutades med att det nya minnesmärket avtäcktes. Minnesmärket är mycket vackert. Den är av granit, som skimrar i blått och alla namn på de omkomna är ingraverade med guldbokstäver. Alla som var där ville fram och se på minnesmärket, och jag och Therese stod i kö i en timme innan vi kom fram och fick lägga ner våra röda rosor. Under hela gårdagskvällen kände jag mig mest bara helt tom, det var känslor som bubblade under ytan men som jag på något sätt blockerade. Det var först när jag satt på bussen ut till Sandvik som alla minnen och all sorg vällde över mig. Och när jag senare la huvudet på kudden föll till slut tårarna, sakta sakta.

Nu idag, tio år senare, kan jag fortfarande känna sorg och saknad. Men sorgen ligger numera på ett helt annat plan än för bara fem år sedan. Jag behöver inte längre brottas med skuldkänslor, som jag ju gjorde i många år. Jag kommer aldrig glömma de kaotiska dagarna strax efter katastrofen, men jag påverkas inte längre av minnena på samma sätt. Idag har jag lärt mig leva med sorgen, och minnena från oktober 1998 har sin egen historia - en historia som på ett sätt fick ett avslut igår kväll i samband med avtäckningen av minnesmärket. Jag accepterat och fått distans till det som hände. Jag bor ju nära Backaplan, och eftersom min buss till Kungälv avgår från Backplan är jag varje dag tvungen att går förbi platsen för brandkatastrofen. Vissa dagar tänker jag faktiskt inte en enda tanke på branden, medan jag andra dagar inte kan släppa alla de minnesbilder jag har från de där sista dagarna i oktober 1998. Jag vill avsluta det här inlägget med att säga det här: Jag tror att den största skillnaden på då och nu är att jag numera kan känna tacksamhet över att jag inte befann mig på plats den natten.

Vad har ni läsare för minnen från brandkatastrofen? Minns ni tex var ni var någonstans då ni hörde nyheten för första gången? Vad är ert starkaste minne?


bilderna är från GP:s hemsida

Fem ord

Jag förstår inte hur det är möjligt, kan tiden verkligen gå så fort? Det är nu två år sedan den där morgonen då de stora vågorna dundrade in på stränderna i Asien. Jag minns de fem små orden i det där sms:et vi fick sent på kvällen; "Det är ok med oss". Dessa fem små ord stillade vår oro över vad som hänt med min moster Eva och Mats, som befann sig i Khao Lak. Och alla bilderna som sitter kvar på näthinnan. Bilder om död, förstörelse, kaos, sorg, smärta. Katastrof. Jag tror fortfarande inte vi kan förstå vidden av förödelsen.


Må Guds frid vara med er, alla dagar
.


63 ljus i en hjärtformation

Imorse skrev jag en liten dikt. Vid halv tolvtiden promenerade jag ner till Backaplan, till minnesplatsen. Stannade på Blomsterlandet och köpte en ros. Jag la rosen och dikten bland alla andra blommor och ljus. Stod där en bra stund och bara tänkte. Minnen kom upp. Massor. Och jag grät.

Jag tänkte på den där morgonen, då jag kom till klubbstugan och fick reda på katastrofen. Stämningen var dyster. Jag fick se Göteborgsposten, och jag såg rubriken, bilderna och ögnade igenom texterna. ”Minst 50 döda vid brand inatt”. Bilderna visade rök, eld, brandbilar, ambulanser och gråtande människor. Jag insåg att det var just där som jag skulle ha tillbringat gårdagskvällen. Jag började gråta. Jag kunde inte tro att det var sant. Förgäves ringde jag om och om igen hem till min vän. Men inget svar. Några dagar senare läste jag namnet i tidningen. Och världen rasade samman. Fullständigt.

              

Igår kväll var det en minnesceremoni här. 63 ljus tändes i en hjärtformation. 63 rosor lades i en ring. Medan jag stod där och tänkte, kom flera andra personer dit och lade ner rosor och tände ljus. Inte ett öga var torrt. Och när jag till slut vände hemåt igen, kände jag tomheten i hjärtat.


Toner från din andes sång

Dina vackra mörka ögon
tindrar
då du faller ner
från himlens portar
långsamt dalande
och med en doft
av jasmin
tänder du regnbågens färger
med toner från din andes sång

och från mina ögon
tränger tårar fram
tindrande
likt stjärnor

© Hanna Pilbom 2006



Ett år går så fort.

Ett år sedan idag, vart har tiden tagit vägen? Ett år sedan jag kom hem från min löparrunda på morgonen, satte på TV:n och såg bilderna, hörde om den stora vågen, om katastrofen. Då fattade jag inte hur gigantiskt stort och omfattande det var, det tror jag inte att någon gjorde i det läget.

Jag minns att jag blev som förstenad där i soffan, helt förlamad och handlingslös. Jag bara satt där och förstod ingenting. Och resten av den dagen gick vi alla runt i ett ovisshetstöcken. Min moster Eva och Mats befann sig där, i Khao Lak i Thailand. Vi sökte kontakt, ringde ambassaden och jag vet inte allt vi gjorde. Oron och rädslan var enorm. Vi fick inte tag i dem. Sen, till slut. På kvällen kom det där sms:et som fick oron att stillas. ”Det är ok med oss”. Fem små ord, men vilken oerhörd lättnad.

Jag förstår inte att det där hände. Det är på något sätt fortfarande så overkligt. Så mycket död, så mycket förstörelse, så mycket sorg och smärta.

När Eva och Mats kom hem, precis innan nyår, berättade de allt. De berättade att de tagit det lugnt på morgonen, och när de sedan kom ner till stranden var vattnet borta. De tyckte det var så konstigt, förstod inte hur havet kunde dra sig tillbaka så mycket. Sedan kom den, vågen. De hade sprungit. De hade tur. Kom inte till skada på något sätt. Men de såg allt. De såg döda kroppar flyta omkring, de såg alla skador och sår, alla raserade hus. Jag minns när de visade fotona, före och efter. Då rann det tårar längs mina kinder.

De ska tillbaka till samma ställe i februari. Jag trodde inte att de skulle orka åka tillbaka till Thailand, men de älskar landet och vill tillbaka. Och jag hoppas att deras resa blir så bra som den kan bli.

När vi var uppe på kyrkogården och tände ljusen i minneslunden kvällen innan julafton, då mindes jag den här dagen för ett år sedan. Jag tänkte att om det inte hade gått så bra som det gick, då hade vi fått tända fem ljus istället för tre. Och mamma hade varit ensam kvar. Eller inte ensam, hon har ju oss. Men ensam kvar från sin ursprungliga familj.

 

Det har snöat här, inatt och under dagen. Landskapet är vitt, och det är vackert. Men det blåser kallt, och det biter i kinderna när man är utomhus. Jag var ute och gick i två timmar förut idag. Havet skummade, och vågorna riktigt smällde mot klipporna. Havet är så stort och mäktigt. Blått och vackert. Och jag älskar det.


Imorgon ska jag och Caroline gå på bio och se Narnia :) *längtar*



Minns ni 17 november 1995?

Minns ni hur det såg ut utanför erat fönster för tio år sedan, den 17 november 1995? Det minns jag. Och jag tror alla andra västkustbor minns med mig.

På kvällen den 16 november började det snöa. Det var vindstilla och snön föll så tyst och stilla. Jag gick på stigen genom skogen, över berget till Torslanda torg. Där skulle jag köpa torkad frukt att ta med mig till skolan dagen därpå. Det var nämligen så att vi skulle se på film den dagen i skolan, och vid de tillfällena fick vi alltid ta med oss något gott att smaska på. Eftersom jag åt inte godis, så köpte jag torkad papaya och ananas. På hemvägen föll det rejält med snö, och det var vitt överallt i skogen. Så vackert, och det gnistrade i lampornas sken.

På morgonen därpå, minns jag att väckarklockan ringde (ja på den tiden hade man en sådan. Nu, tio år senare, är det mobilen som väcker en om mornarna) och jag minns hur det ven och ilade i mina fyra fönsterrutor. Jag drog upp en av persiennerna. Utanför var allt vitt, så vitt så vitt. Jag var 12 år och hade aldrig skådat något liknande förut. Det var verkligen snö överallt. Och det blåste storm. Jag minns att jag skrattade, och sprang in till min mor och fars sovrum och tjöt av glädje "Titta ut, det snöar jättemycket!"

Min far sa till mig att gå och lägga mig igen, jag fick inte gå till skolan och mina föräldrar fick inte gå till deras arbeten. Jag minns hur sur jag blev. Jag vill ju ut, ut och åka kälke i joels backe!! Men jag fick vackert vänta till stormen lagt sig. Dessutom gick det inte att komma ut över huvud taget, vi var insnöade. En dryg meter snö utanför dörren hindrade ytterdörren att öppna sig.

Jag satte på tv:n, men det visades inga lokala nyheter från Göteborg den här morgonen. Det gick inte att komma fram. Istället visades Hallands lokalnyheter hos oss.

Jag minns att vi på eftermiddagen fick klättra ner från balkongen, pulsa runt till framsidan av radhuset och skotta bort all snön framför ytterdörren. Sedan fick jag och mina systrar, som då var 10 och 4 år gamla, gå ut och leka i snön. Det var så härligt. Man riktigt badade runt i snömassorna.

Tyvärr var lyckan kort. Snön låg kvar under helgen, men på måndagen hade nästan all snön töat bort.


Några länkar:
bildspel >>  www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=243522
historisk snöstorm >>  www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=243548
krönika >>  www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=243549


RSS 2.0