Att besöka Narnia (och jag har blivit moster)

I've come at last, said he. She has kept me out for a long time,
but I have got in at last. Aslan is on the move.
The Witch's magic is weakening

- Jultomten, Häxan och Lejonet -


För två veckor sedan var vi i London. Vi hade några fina dagar och hann göra lite allt möjligt. Vi strosade runt, besökte Houses of Parliament, åt indisk mat på Brick Lane, var på gudstjänst i Hillsong, shoppade och träffade Eriks kusin och hennes man. En kväll var vi på teater och såg Narnia! The Lion, the Witch and the Wardrobe. Teatern var i ett stort tält i Kensington Gardens. Tältet och scenen var rund och publiken satt runt scenen,så även om vi satt längst upp på läkaren så kändes det som att man var väldigt nära. Och föreställningen? Ja, den var helt fantastisk! Sådär magiskt, mäktigt och vackert. Kolla in de här två klippen: Det här är trailern och här är ett smakprov på föreställningen!

Annars händer mängder av saker. Bland annat har jag blivit moster till väldens finaste Lucas och vi har köpt radhus i Torslanda.







Hillsong




Whittard of Chelsea - världens bästa tebutik!




Narnia-teatern i Kensington Gardens




Lycklig make efter besök i Houses of Parliament - här i Westminster Hall


The Dawn Treader (och längtan)

From the first moment when I heard Your name
Something in my heart came alive
You showed me love and no words could explain
A love with the power to open the door to a world I was made for
- Steven Curtis Chapman -



Idag är det 175 dagar kvar till världspremiären av Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader. Igår släpptes äntligen trailern till filmen och jag vet faktiskt inte hur många gånger jag kikade på den. Jag befann mig i ett lyckorus hela dagen lång, ända tills jag igår kväll läste att filmen har premiär på juldagen! Det kan inte vara möjligt! Världspremiären är den 10:e december, men vi här i Sverige måste alltså vänta på filmen i 16 extra dagar?! Säg att det inte är santfast å andra sidan, vad är 16 dagar jämfört med två och ett halvt år?

Kung Caspian och Skeppet Gryningen
är den femte boken i CS Lewis berättelse om landet Narnia. Boken har alltid varit en av mina två favoriter i serien - den andra är Häxan och Lejonet. Jag älskar alla sju böckerna, men de här två är de jag håller närmast hjärtat. Det är väl de två böcker som jag har läst allra flest gånger också... Åh, jag längtar!

Kära lilla lamm, sade Lucy, är det här vägen till Aslans rike? Inte för er, sade lammet.
För er finns vägen till Aslans rike i er egen värld. Va? sade Edmund. Finns det en väg till Aslans
rike från vår värld också? Det finns en väg till mitt rike från alla världar, sade lammet,
och ännu medan han talade mörknade hans snövita ull till guldbrunt och han växte
och han var Aslan själv, stor och väldig, och hans man strålade av ljus.



Längtar du till The Dawn Treader? Har du läst Narnia-serien?
Vilken är din favorit av de sju böckerna?





Bilder från Narniafans.com


Narnias magiska värld (och 365 dagar kvar)

För mig är det nästan ett rättesnöre att en barnbok
som bara kan uppskattas av barn är en dålig barnbok.

- CS Lewis -

 


Julafton 1991. Jag är åtta år gammal och får en bok av min farbror. Jag började läsa. Och fastnade direkt.  Boken i fråga heter Häxan och lejonet - andra boken i CS Lewis serie om landet Narnia. Jag var helt uppslukad av den underbara boken och var tvungen att läsa resten av böckerna i serien på en gång. Ni kan ju gissa vem som hängde på låset när biblioteket öppnade igen efter jul...

Jag har sedan barnsben älskat fantasy, och som ni förstår var Narnia-böckerna min allra första stora läsupplevelse. Under årens lopp har jag läst dem om och om igen, och trots att jag i princip kan dem utantill så läser dem fortfarande. Jag fascineras av den där andra världen; en värld där djuren kan tala och som är fylld av egendomliga varelser och magi. När jag var barn tänkte jag inte alls på det kristna budskapet i böckerna - eller nja, liknelsen mellan Aslan och Jesus i Häxan och Lejonet var väl ganska uppenbar även i mina barnaögon. Man kan säga att Narnia är Bibeln i miniformat, från första mosebok till Johannes Uppenbarelse. I den första boken, Min morbror Trollkarlen (som Lewis faktiskt skrev näst sist), får  Polly och Digory uppleva när Aslan med sin vackra sång skapar Narnia. När Aslan sedan befaller sin skapelse att börja leva sjunger han så här: Narnia, Narnia, Narnia, vakna. Älska. Tänk. Tala. Var vandrande träd. Var talande djur. Var gudomligt vatten. Lewis har beskrivit Narnias skapelse så otroligt vackert att jag får gåshud på armarna. Det är sagolik, förtrollande och en ren njutning för läsögat. I Häxan och Lejonet (den andra boken i serien, men som Lewis skrev först) offrar Aslan sitt liv för att rädda Edmunds liv, precis som Jesus offrade sitt liv för att rädda oss. Aslan återuppstår och ondskan besegras. I samtliga böcker förs en kamp mellan det onda och det goda. I den sista boken, Sista Striden, går världen under och Aslan skapar ett nytt Narnia. I det nya Narnia existerar ingen ondska.

Fantasy är en perfekt tillflykt då man vill komma bort från den värld vi lever i. Redan som barn flydde in i Narnias drömvärld. I Narnia visste jag att det goda alltid segrade över det onda och där kunde mina plågoandar inte komma åt mig. Och jag drömde om att få dansa tillsammans med fauner, dryader och nayader på den stora ängen i månskenet. Så är det än idag. Har jag en dålig dag så flyr jag väldigt gärna in i ett fantasiland - antingen i bokform eller i filmens värld. Det är en räddning, en tröst, en hjälp att koppla bort kaoset inuti. Även om det kanske inte alltid får mig att må bättre, så är det just det att få se något annat - en annan värld, en annan verklighet.

Men det är inte bara Narnia-böckerna som ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar Tolkiens Sagan om ringen, Rowlings Harry Potter, Stephen Kings alla fantastiska böcker (de kanske inte räknas in i fantasy-genren, men de är fyllda av övernaturliga ting) och CS Lewis science fiction-trilogi - Utflykt från tyst planet, Perelandra och Vredens tid. Nu under hösten har jag fullständigt slukat Stephenie Meyers Twilight-serie. Min mormors favoritbok var Liftarens guide till Galaxen. Hon läste den varje sommar ute på landet, men det var inte förrän efter hennes bortgång sommaren 2002 som jag fick för mig att läsa den. Numera finns min mormors exemplar av Douglas Adams rymdäventyr i min bokhylla. Och vet ni vad? Jag älskar den!

Till min stora glädje har många av mina favoritböcker blivit filmatiserade. I december 2005 var jag och min vän Caroline och såg Häxan och Lejonet på bio. Det var helt fantastiskt. Underbart. Mäktigt. En av mina favoritscener är när Lucy besöker Narnia allra första gången och träffar faunen Tumnus - scenen är så söt att jag får tårar i ögonen. De senaste åren har jag varit på den ena premiären efter den andra. För några veckor sedan missade jag tyvärr premiären av New Moon, men i söndags fick jag äntligen se den tillsammans med Lisa. Snart är det år 2010, och det är ett riktigt härligt filmår! 5 mars har Alice i Underlandet premiär och 30 juni har Eclipse premiär. 19 november är det dags för första delen av Harry Potter and the Deathly Hallows. Om exakt ett år har Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader premiär. Idag startar jag nedräkningen och i väntan på att få se filmen lyssnar jag på Toby Macs New World.

I've seen a new world like nothing before
Just step through the door right into a new world
Into Narnia



Bilder från NarniaWeb.

Narniapremiär (och typ en miljon kanelbullar)

I've got my memories, always inside of me
But I can't go back, back to how it was
I believe now, I've come too far
No I can't go back, back to how it was
Created for a place , I've never known

This is home
Now I'm finally where I belong, where I belong
Yeah, this is home
I've been searching for a place of my own
Now I've found it
Maybe this is home, yeah this is home

Switchfoot - This is home
(Narnia: Prins Caspian soundtrack)


Narnia ~ Magnifikt. Storslaget. Fantastiskt.
Jag mötte upp Linnea vid Lilla Bommen, och så gick vi bort till hennes bil som hon parkerat på Gullbergskajen. Vi körde till Heden, parkerade bilen och strax innan halv åtta igår kväll träffade vi Marina, Mattias, Jacob och Viktor borta vid Bergakungen. Vi klev in i den stora biosalongen, letade upp våra perfekta platser och sen var det en evighetsväntan genom all reklam. Till slut började äntligen filmen och åh! Det var helt underbart och jag njöt så där magiskt i två timmar och tjugofyra minuter. Nu är det bara att vänta till 2010, då Kung Caspian och skeppet Gryningen har premiär. ;)

I söndags kväll hade jag en SMS-konversation med Peter i min klass:
Peter: Tjena! Fan va Switchfoot är grymma!
Hanna: Ja, jag vet! De har ju gjort soundtracket till Narnia!
Peter: Ja! Riktigt bra! Jag lyssnar på den låten nu!
Hanna: Aha! Jag har lyssnat på den låten massor det senaste ;)

Och apropå musik. I tisdags var det ett år sedan jag och Karoline var på Pier Pressure - en underbar dag fylld med massor av brabrabra musik av Blindside, Billy Talent, Finley, Mando Diao, Avril Lavigne, The Sounds, MCR med flera med flera. Idag är det tre år sedan jag och Karoline var på Green Days konsert i Scandinavium - memories, lovely memories. Det har ju varit några musikfestivaler här i stan det senaste. Förra torsdagen, efter jobbet, stod jag en stund på bron och tjuvlyssnade på Tiger Army - inget band jag hört tidigare. Neverstore och The Used skulle spela på close up-scenen, så det var ju ingen idé att ens försöka höra dem senare på kvällen. På fredagen var det Sabaton som spelade när jag cyklade hemåt. Söta Jannike sms:ade i lördags och frågade om jag tyckte om hårdrock. Javisst, svarade jag. Då skrev hon att hon jobbade på Metaltown och kunde fixa in mig om jag ville. Jag hade ju faktiskt en liten tanke på att gå till brofästet när Hardcore Superstar, Nightwish och In Flames spelade... men eftersom jag var helt utslagen av en retlig förkylning, så blev det inget med det. Typiskt!

Och apropå förkylning. Asså. Det här är inte klokt, än mindre roligt. Jag har åkt på öroninflammation igen, den fjärde bara i år! Förstår ni hur man lyckas med det? Det gör då inte jag i alla fall.

Idag har vi bakat typ en miljon kanelbullar på jobbet. Vi har även haft en vattenläcka i taket diskrummet. Förövrigt så har jag andaktsbekymmer. I fjol hade jag ju hand om andakten på jobbet i princip varje dag under fem veckors tid, och då var det inget problem att hitta på nya ämnen att reflektera kring. Den här sommaren känns det helt annorlunda, det känns lixom mest jobbigt. Och det trots att jag i år bara håller i andakten två dagar i veckan... Hm, lustigt det där.


RSS 2.0