Möt mig som jag är (och klipp från Nyhetsmorgon)


För två och en halv vecka sedan med verkade jag och Thérèse Eriksson i Nyhetsmorgon på TV4 med anledning av Thérèses nya bok, Möt mig som jag är. Läs mer om boken på Libris hemsida och den här artikeln i tidningen Dagen. Dagens nyheter uppmärksammade boken i den här artikeln: För att samtala i kyrkan behövs ingen remiss.
 
Möt mig som jag är handlar kort och gott om hur du som jobbar inom kyrkan, antingen anställd eller ideellt engagerad, kan hjälpa unga människor som drabbas av psykisk ohälsa och självskadebeteende. Det finns tex konkreta tips på hur man kan stödja någon som skadar sig själv. I boken berättar även personer som skadat sig själva och vuxna som hjälpt och stöttat om deras erfarenheter. Jag kan varmt rekommendera boken! Och läser ni boken får ni även i slutet läsa en dikt som jag skrivit ;)
 


( Om videon krånglar kan ni se klippet via den här länken: www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/sj%C3%A4lvskadebeteende-%C3%A4r-ett-%C3%B6kande-problem-bland-unga-2594095 )

En mycket viktig bok (och läs läs läs!)



En kopp te är obligatoriskt under mörka novemberkvällar



Jag har precis läst ut det sista kapitlet i en mycket viktig bok. Och jag ryser. Boken gavs ut förra veckan och jag måste säga att det är årets viktigaste bok. En bok som alla borde läsa. Boken heter Slutstation rättspsyk och är skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson.

Det handlar om unga kvinnor med allvarligt självskadebeteende, som skickas till rättspsykiatriska kliniker eftersom allmänpsykiatrin inte längre har någon hjälp att erbjuda. De unga kvinnorna har inte begått något brott, ändå tvingas de in på rättspsyk tillsammans med dömda mördare, våldtäcksmän, pedofiler och pyromaner. De utsätts för tvångsåtgärder; bältesläggningar, isolering, tvångshandskar, tvångshjälmar.

Boken är en skrämmande läsning om vad som händer i Sverige på 2000-talet. Det är verkligen ingen rolig läsning. Tvärtom är det oerhört vidrigt och ibland kan man inte fortsätta läsningen på grund av illamående. Det mest läskiga är att jag känner flera av de unga kvinnor som medverkar i boken, för även om jag vet vad de gått igenom så är det en helt annan sak att läsa det i tryckta bokstäver i en bok med hårda pärmar. Men jag rekommenderar er ändå att läsa. Bara för att det är så viktigt. Läs, läs, läs!

Läs mer om Slutstation rättspsyk, både boken och den pågående debatten i media, här: http://rattspsyk.wordpress.com


Stor eloge till Sofia och Thérèse, för allt det jobb, tålamod och kraft
ni lagt ner på den här boken! Jag är en mycket stolt vän.




Från ambition till handling (och skrämmande siffror)

I got to fight today to live another day
- Skillet -



Igår representerade jag SHEDO på en konferens i Stockholm, Från ambition till handling - en konferens för inspiration och samverkan kring psykisk hälsa. Det var socialdepartementet tillsammans med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) som anordnade konferensen och inbjudan gick ut till generaldirektörer och projektansvariga i statliga myndigheter och SKL, samt representanter från kommuner, landsting, riksdag och socialutskott. Inbjudan gick även ut till NSPH, Rädda Barnen, BRIS och SHEDO. Konferensen handlade om regeringens olika satsningar inom områdena psykiatri, stöd och service till personer med psykisk funktionsnedsättning, främjande av psykisk hälsa, hur vi ska öka kunskapen kring psykisk ohälsa och förbättra attityden till personer som drabbats av psykisk sjukdom.

Schemat var späckat och många skulle komma till tals. Socialminister Göran Hägglund (KD) inledde på morgonen med att prata om hur vi tillsammans kan förbättra och utveckla den psykiska hälso- och sjukvården. Psykiatrin har under många år varit eftersatt, många har inte fått den vård och det stöd som de har behövt. Anders Knape, SKL:s ordförande, höll ett tal som handlade om att vi måste utnyttja varandras kunskap - inte bara se vad som är mitt och ditt område. Vårdkedjan, familjen, civilsamhället och ideella organisationer måste samarbeta. Paneldebatterna avlöste varandra under hela dagen. Rikard Bracken från Handisam berättade om en befolkningsundersökning som visade att cirka 70 % har erfarenhet av någon form av psykisk ohälsa, antingen har man själv varit drabbad eller någon i ens närhet. Det är ganska stora siffror. Men psykisk ohälsa är tabubelagt och många drabbade känner skam och vill inte berätta om sin sjukdom. 25 % svarar nej på frågan om man kan tänka sig att jobba tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Nio av tio med psykisk ohälsa möts av okunskap, negativa attityder och diskriminering. Är inte det skrämmande? Människors attityder blir dock mer positiva av nära personliga kontakter med människor som har erfarenhet av psykisk ohälsa.

I psykiatrisatsningen är fyra områden prioriterade: 1) Barn och ungdomar. 2) Arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. 3) Satsningar på kompetens och evidens. 4) Stöd för långsiktigt kvalitets- och utvecklingsarbete. Jag fick inblick i de 30-talet olika projekt är igång. Ny lagstiftning och nya riktlinjer föreslås, satsningar på forskning, stöd till kommuner och landsting för att förbättra tillgängligheten till vård. Det diskuterades en hel del om att det här en uppgift som måste göras gemensamt av stat, kommuner och landsting. Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (KD) avslutade dagen med att prata om förebyggande arbete, valfrihet och bästa tillgängliga kunskap och hon menar att kunskap ger förändrad attityd. Titta bara på attityden på rökning. Numera är det en självklarhet att inte röka på restauranger och krogar, men så var det inte för bara några år sedan. Man en nollvision när det gäller självmord, eftersom de flesta självmord går att förebygga genom engagemang hos både professionella och medmänniskor. Och visst borde det finnas en första hjälpen?! Precis som det finns första hjälpen i hjärt- lungräddning! Målet är en bättre och modernare vård, samt förbättrad psykisk hälsa hos barn och ungdomar.

Det här är ett ämne som intresserar mig och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Nu får det dock räcka för idag, men jag kan lova att jag kommer ta upp det igen.

Naturens underverk (och SHEDO-dagar)

Without you I fail in every way
Picture a world for me where I can stay
Without you I break in every way
Imagine a place for us where you and I stay

- Dead by April -



Dead by April spelade på Liseberg förra helgen!

Våren är det ljuvligaste som finns. Jag kan inte låta bli att le, le och åter le då björkar slår ut i vårgröna nyanser och japanska körsbärsträd står i blom. Jag bara älskar att stå under träden och se naturens underverk blomma ut i sprakande färger. Vackerhet.

Jag har varit i Skåne ett par dagar. SHEDO-dagar. Styrelsemöte och ungdomsmässa i Eslöv. Mässan besöktes av galet mycket männsikor - Bor det verkligen så många i lilla Eslöv? Allt gick i alla fall finfint. Vi fick prata med de som kom fram till vårt bord och delade ut flyers med information om SHEDO och skillslistor - en lista med konstruktiva tips om vad man kan göra när livet är svårt. Besökarna fick även skriva ner sina svar på de här tre frågorna; Vilken är din bästa egenskap? Vilken är din högsta dröm? Vad vet du om SHEDO? Vi fick in ganska många svar, vilket var riktigt roligt! Det är så underbart att se att människor har drömmar här i livet!

På måndag drar jag iväg till huvudstaden och representerar SHEDO på konferensen Från ambition till handling - en konferens för inspiration och samverkan kring psykisk hälsa. Programmet är späckat med mängder av intressanta föreläsningar, bland annat ska jag få lyssna till Göran Hägglund, Maria Larsson och Anders Knape (SKL:s ordförande). Det ska bli väldigt spännande!


Årsmöte med SHEDO (och Billy Talent var grymt!)

Det finns en glänta mitt i skogen
som bara kan hittas av den som gått vilse

- Tomas Tranströmer -


När jag en eftermiddag i början av januari loggade in på min mail och såg att det i inkorgen låg ett mail från SHEDO:s valberedning så trodde jag att det var ett påminnelsemail om att det var dags att skicka in nomineringar inför årsmötet. Men så var det icke. Jag blev en anings chockad då jag läste att jag var nominerad till styrelsen. Tankar for genom skallen: Nämen, vem är så dum att nominera mig? Jag kan väl inte sitta i styrelsen? Jag kan ju ingenting.

Efter att ha funderat ett tag så bestämde jag mig dock för att anta nomineringen. Om någon annan tror att jag kan så borde jag väl kunna?! Och det jag inte kan i nuläget kan jag ju alltid lära mig. I lördags var det så dags för årsmötet i Lund och numera är jag alltså ordinarie ledamot i SHEDO:s styrelse. Det känns riktigt bra, det här är något som jag verkligen vill jobba med - att hjälpa andra som är/varit i samma situation som jag själv, samt göra det jag kan för att hjälpa till med att förändra och förbättra situationen för personer med ätstörningar, självskadebeteende och/eller annan typ av psykisk ohälsa. Jag ser fram emot ett spännande år tillsammans med de andra fyra härliga tjejerna i styrelsen - Sofia, Innie, Amelie och Dorota.

Till min stora glädje har OS i Vancouver nu dragit igång och igår skidade Charlotte Kalla hem det första guldet - grymt! Om det blir några ”OS-krönikor” (likt de jag skrev under Turin-OS 2006 och som för övrigt finns arkiverade under kategorin "Sportens värld") under de kommande veckorna återstår att se. Just nu har jag i alla fall ett inlägg som håller på att ta form inne i skallen, men det utspelar sig varken i ett skidspår eller i en slalombacke utan snarare i en soffa en sen lördagskväll hemma hos Liv - ni som var med under kvällen förstår nog vad det är för händelse jag svamlar om. Annars sitter jag här i min soffa och hostar och snörvlar och kikar lite på bilderna från Billy Talents grymma konsert förra helgen. Jag dricker världens godaste ingefära/citron-te och morrar lite åt snöflingorna som singlar ner utanför fönstret. Jag vill ha vår och värme! Helst nu i denna sekund.

Hjälp SHEDO att hjälpa!


Sommarträff med SHEDO (och riktiga kramar)

Om du kan drömma om det,
så kan du göra det
- Walt Disney -


Under helgen har vi haft sommarträff med SHEDO.

I lördags träffades Sara, Johanna och jag vid tio-tiden på förmiddagen. Efter att vi hade varit iväg och handlat satt vi bara och småpratade innan det var dags att bege sig bort till centralstationen för att möta upp alla andra. Från centralen gick vi i samlad trupp bort till Smyrnakyrkan, där vi först fikade och sedan bara umgicks och hade trevligt tillsammans. Vi spelade spel, twister, pratade, skrattade och framåt kvällen lagade vi tacos. Vi avslutade träffen vid 14-tiden igår eftermiddag med en stor kramring.

Sedan var det bara städning kvar, och eftersom vi fick hjälp av Josefin och Anna gick det väldigt smidigt. Efter att Sara, Johanna och Anna åkt åt varsitt håll var det bara jag och Josefin kvar på centralen. Och den timmen som var kvar till Josefins buss skulle avgå gick väldigt fort… vi hade mycket att prata om ;) Jag vet inte hur Sara och Johanna känner idag, men jag känner mig i vilket fall som helst otroligt glad och lycklig. Det blev verkligen en riktigt härlig helg med mycket go gemenskap!

Den här veckan kommer min kära vän Terese till Göteborg. Tänk att vi efter så många år äntligen får träffas och krama om varandra på riktigt! Det ska bli lika underbart som i torsdags då jag träffade finaste Linda, som var på besök i Göteborg. Och på onsdag klockan 13:00 sitter jag och syster (och x antal vänner till henne) bänkade inne i en biosalong på Bergakungen. Det är dags för premiären av Harry Potter och Halvsblodsprinsen!

Årsmöte med SHEDO (och Gud är min kraftkälla)

Well I just heard the news today, it seems my life is gonna to change
I close my eyes, begin to pray, then tears of joy stream down my face
With arms wide open under the sunlight
Welcome to this place, I'll show you everything
With arms wide open
- Creed -


I lördags bar det alltså iväg till Lund och årsmötet med SHEDO. Jag och Sara träffades en stund innan åtta på centralen här i Göteborg. Två och en halv timme senare var vi framme i Lund, och inne i väntsalen träffade vi Åsa och Helena. Sandra dök upp och lotsade oss vidare till statsbiblioteket, där årsmötet skulle hållas. Där träffade vi alla andra, både välbekanta och nya ansikten. Åh, det var så härligt att träffa alla underbara människor! Årsmötet drog igång och tog fyra timmar. När mötet var avslutat var vi drygt 10 personer som gick vi iväg och åt. Det var en riktigt trevlig stund, mycket prat och en hel del skratt - Åsa fick värsta skrattattacken ;) Sedan var det tyvärr dags att krama varandra hejdå. Några gick åt ett håll, och några åt ett annat. Jag, Sara, Sandra och Helena promenerade hem till Sandra, där vi drack thé, pratade och hade allmänt trevligt.

Mitt tåg hem mot Göteborg gick klockan åtta på kvällen. Det var lite vemodigt att säga hejdå till Sara och Sandra som hade följt mig till stationen - jag ville ju egentligen inte åka hem! Men när jag väl kommit ombord på tåget, funnit min fönsterplats och lutade mig tillbaka med en bok och underbara toner av Creed och Blindside i mina öron, då kände jag ren och sann lycka. Hela dagen hade jag varit omgiven av människor som jag verkligen tycker om att umgås med, och som jag känner samhörighet med. Jag var fylld av positivitet!

Sedan i lördags kväll har jag varit uppfylld av de här positiva känslorna och tankarna. Jag känner att jag är på väg åt rätt håll nu. Jag kan klara mig igenom det här, det bara måste gå. Ett steg i taget, uppåt och framåt. Små små delmål, och slutligen det stora målet - fri och frisk. Det kommer bli tufft, men jag vet att det kommer något gått ur kampen. Något som är värt att kämpa för. Livet är ju faktiska värt att levas, fullt ut. Jag vet att jag har styrkan inuti mig, och när jag inte orkar själv då bär Han mig. Gud - min kraftkälla.


Zebraforumträff (och fördomar om psykisk ohälsa)

>> www.campaignforrealbeauty.se <<


Vid tretiden i söndags eftermiddag var vi ett 30-tal personer från zebraforum som träffades utanför Hagabion - alla med liknande erfarenheter och upplevelser av livet. Vi trängde in oss i ett litet rum inne på biografen. Jag kände ju bara Sara sedan tidigare, och var lite smått nervös inför träffen. Men efter en lite smågalen lek så var det som att man var en enda stor familj. Vi fikade tillsammans, knöt nya kontaker, pratade, skrattade och kamerablixtar flög iväg överallt. Inga destruktiva samtal med negativa känslor, utan allt var positivt och det var skön och härlig stämning! Bland annat var Sofia och Innie med, och det var trevligt att få samtala lite med dem. Efter ett par tre timmar var vi bara fem personer kvar och då berättade en av oss att hon hade pratat med en person ute i cafét, han hade undrat vad det var för gäng som samlades där inne och när han fick veta hade han sagt: Det syns inte på er!

Nä, just det. Det syns inte. Jag har hört det så många gånger att jag nu för tiden inte blir ett dugg förvånad. Människor har så många fördomar om psykisk ohälsa. Jag antar att det till viss del beror på okunskap, och kanske rädsla. Man vet väl helt enkelt inte hur man ska bemöta det och därmed drar man förutfattade meningar. Jag själv kan ibland känna att andra ser ner på mig och dömer mig på grund av min sjukdom. Man får den där stämpeln i pannan, och det är nästan som att man blir idiotförklarad. Vissa tror verkligen att man är dum i huvudet bara för att man har en psykisk sjukdom, det är faktiskt lite tragiskt. Vad kan man egentligen göra åt alla de här fördomarna? Jag tror att det behövs mer information, då får människor ökad kunskap och i och med det kan perspektiven breddas och bilden av psykisk sjukdom kan förhoppningsvis förändras (och förbättras!).


RSS 2.0